Medeltida flugfiske
Av Markus Eklund

  Människan har sannolikt alltid ägnat sig åt fiske, de äldsta kända krokarna är från äldre stenåldern. Inte heller flugfiske är någon modern företeelse. Det omnämns för första gången i det naturhistoriska verket De Natura animalium från 200-talet av den romerska författaren Claudius Aelianus. Aelianus beskriver fisket i den makedoniska floden Astraeus där fisken livnärde sig på en fluga kallad Hippouros. Vid fisket användes krokar på vilka man fäste röd ull och tuppfjädrar.

  Det är inte känt om flugfisket uppfanns i Makedonien eller någon annanstans. Kanske bidrog Romarriket med dess stora vägnät till att det kom att spridas till övriga Europa, om det nu var via romerska legionärer, karavaner eller nomadiska boskapsskötare. Bristen på skrivna källor gör att vi inte kan veta säkert. Större delen av befolkningen var analfabeter och hade inget behov av fiskemanualer, teknikerna måste ha spridits från person till person. Samtidigt tycks flugfisket ha uppfunnits oberoende på flera platser, till exempel i Japan där fiskarna kunde tillverka lätta fiskespön av bambu. I Europa gjordes spöna främst av det tyngre träet hassel.

  Hur det än var så hade flugfisket varit utbrett i Europa på medeltiden. Särskilt i delar av nuvarande Schweiz och Österrike tycks flugfiske ha varit det vanligaste sättet att fiska under senmedeltiden. I riddarromanen Titurel av Wolfram von Eschenbach från början av 1200-talet finns ett av de äldsta omnämnanden av medeltida flugfiske. I romanen förekommer kärleksparet Schionatulander och Sigûne, och i en scen vadar Schionatulander i en ström och fångar forell och harr med hjälp av en fluga.

  Den första mer detaljerade beskrivningen är dock från det senmedeltida England, Treatyse of Fysshynge wyth an Angle från 1496, på svenska ”avhandling om att fiska med krok”. Det är också den första texten där fiske jämställs med ädla, kungliga sporter som jakt. Avhandlingen har tillskrivits Juliana Berners, en nunna på benediktinerklostret Sopwell som bland annat skrev om jakt och falkenering. Det är dock inte bevisat att hon var den verkliga författaren.

  Spöna skulle vara en och en halv famn långa och gjorda av hassel, ask eller pil. Linorna flätades av hästtagel och färgades. Linan var troligen inte särskilt lång och fästes vid spöets spets, ingen rulle användes. Flugorna var enkelt bundna, materialen var olika slags ull och fjädrar. Avhandlingen tar upp tolv olika mönster för olika tider på året mellan mars och juni. De fiskar som nämns är forell, harr, lax och stäm. Troligen var de flesta ute efter forell. Laxen var mer svårfångad, särskilt med den tidens utrustning.

  Vi vet inte särskilt mycket om vilka tekniker som användes. Till exempel är det inte känt om fiskarna kastade ut flugan eller bara lät den driva med vinden. En avgörande skillnad från idag var hur viktigt vädret var för fisket. Den bästa tiden för fiske var en någorlunda blåsig, mörk morgon då vindriktningen var den rätta. Eftersom fiskarna klarade av att försörja sig på sitt yrke trots alla begränsningar bör de ha varit mycket skickliga.

  Den medeltida flugfisketraditionen kom att fortleva under de följande århundrana utan några större förändringar, trots vissa förbättringar av utrustningen och att fler flugmönster uppfanns. Först mot slutet av 1700-talet och med den industriella revolutionen fick den sitt slut. Det kom då att finnas fiskespön med rullar, masstillverkade linor och kommersiellt tillgängliga flugor.

Av Markus Eklund 2012
Till vardags jobbar Markus på www.alltomlinser.se