Med nymf och torrfluga
Av Nils Färnström 1973

Vakande öring ställer ofta flugfiskaren inför valet mellan torrfluga och nymf. Men även om han här lyckas välja rätt kvarstår alltid problemet att presentera dunkroken så att fisken upptäcker den utan att bli skrämd.

  Att öringen i många vatten koncentrerar sig på nymfjakten även när det är god tillgång på vingade flygfän på ytan är ett faktum. Någonting som alltsedan salig Halfords tid irriterat torrflugemetare.

  Det kan vara svårt att skilja på nymfvak och vak efter insekter på ytan. Men ser man skymten aven stjärtfena kan man vara ganska säker på att vaket gäller nymf. Ofta ser man också öringen vaka på spegelblankt vatten där man inte kan upptäcka någonting i insektsväg på ytan. Visst kan det då vara fråga om så små kusar att man har svårt att se dem, men förklaringen till vakspelet är ofta den en bit under vattenytan irrande nymfen. När öringen tar nymfen projiceras en vakbild på ytan och denna bryts också ibland vid den välvande rörelse som fisken kan göra.

Bildtext: Är du säker på att den tar torrfluga?

  När jag exempelvis vandrar från Carlson/Färnström pool i Storån ovanför Särsjöhån och ned till Nedersthån har jag alltid två uppmonterade spön i nävarna. Ett för nymf och ett för torrfluga. Någon gång har jag haft tre spön - det tredje då med en streamer på tafsen.

  Detta vatten med håar och strömmar mellan dem är lika intressant som svårfiskat då öringen där i stor utsträckning går in för nymfer, även om den trots detta ofta kan luras hugga på torrfluga. För full beredskap bör man därför ha med två spön så att man slipper krångla med flugbyten och kanske också byta tafs om man snabbt måste växla från torrfluga till nymf eller tvärtom. Streamern kan ge resultat om det är mycket blåsigt, regnigt eller högt vatten. Men det känns inte riktigt tillfredsställande att grovfiska med streamer i ett vatten av denna karaktär och kroka kiloöring som kan tas på nymf.

  Nymffiska i lä

  I detta vatten med de steniga håarna är vinden den viktiga faktorn när det gäller fisket. Inte så att sydlig vind är bättre än nordvästlig utan därför att det är läplatserna som bestämmer fisket. På den sida från vilken vinden blåser finns ofta större eller mindre läområden intill stranden och det är på läsidorna man kan observera nymfvaken - och andra vak. Visst vakar fisken också på vindsvepta delar, men dels är vaken inte så många, dels har man ofta svårt att se dem. Bäst ur vaksynpunkt är naturligtvis helt vindstilla över hela vattnet. Men då är det också svårare att fiska. Fisken skräms lättare av linans nedslag och ser kanske när fiskaren på stranden sveper med sitt spö.

  I somras såg jag en stor öring inom idealiskt kasthåll några meter från stranden. Han vakade på bara ett par fots vatten. Jag gjorde det grava misstaget att promenera för nära honom. och när jag höjde spöt stack han iväg som en blixt. Skulle naturligtvis ha krupit fram mot honom och helst från liggande ställning kastat i sidled. Men det är lätt att vara efterklok.

  Det första kastet brukar vara avgörande. Antingen når man fram till fisken - som tyvärr kan ha en benägenhet att hålla sig rätt långt från stranden och envist vägra att komma närmare - eller också får man inte nymfen eller flugan placerad så att fisken ser den.

  Men för all del - den behöver inte bli skrämd. Man kan få en chans till. Ofta blir den emellertid skrämd eller i varje fall oroad och flyttar sig längre ut.

  Så kan det hända att kastet är klumpigt och alarmerar öringen. Den går ned för att inte komma upp igen på en stund. Då är det bara att vänta till dess den lugnat sig och kommer igen - om den kommer igen. Det beror bl.a på om det är fråga om en stationär eller relativt stationär öring eller en som avbetar ett större område. Sådana fiskar som kryssar omkring är besvärliga därför att man måste servera dunkroken så snabbt om de skall hinna upptäcka den. Många gånger när man kastar på vak har fisken redan hunnit flytta på sig en bra bit då dunkroken serveras och ser den aldrig.

  Detta är en av svårigheterna vid detta vakfiske. Den andra är - skall man fiska med nymf eller med torrfluga?

  Sista fiskedagen i juli stod jag vid ett annat vatten, en sjö, och såg flera öringar vaka rakt utanför en udde. De flesta öringarna tog nymfer, viftade med stjärtarna i ytan och lät naturliga sländor segla över dem utan att ta. Men ibland var det någon öring som också knep en slända.

  Just vid denna udde var det lä. I övrigt blåste det över hela sjön och man såg bara något enstaka vak i blåsten medan åtminstone ett dussin öringar var flitigt i farten utanför udden. Jag började med nymf och i andra kastet var det en öring som högg och slet nymfen. Kanske var jag en smula för hård på handen. Sedan tog jag en fyra hektos på Sawyers nymf av medelstorlek. Så bytte jag spö - tog ett 8 1/2 fots med en Royal Coachman Fan Wing nr 12 på tafsen. Men den var helt omöjlig. Öring nymfvakade strax intill men nonchalerade den helt. Nåväl, jag bytte till en mindre torrfluga, en av Lee Wulffs kreationer, men det var samma sak - det gick inte att få hugg. Jag gick då tillbaka till nymfen och då blev det fisk igen.

  Men tillbaka till ån. Vid en annan udde vakade en större öring. För att nå honom måste jag kasta nästan rakt uppströms med nymfen. Han fick nymfen inom synhåll - tror jag. Men han ville inte. Tre gånger prövade jag nymfen. Växlade då om till torrfluga. Men det gick inte heller. Så satt jag en stund och såg hur han började vaka igen. Det var utan tvivel samma fisk på exakt samma ställe. Gjorde nu ett kast med nymfen och plötsligt var han där och tog den. Kanske han gjorde det i jaktivern - glömde sig vanliga försiktighet eller måhända nymfens rörelse och läge i vattnet var attraktivare än tidigare.

  I somras hörde jag att flera fiskare vid detta vatten fått grov öring på en stor Cock-Y-Bondhu. I en del fall blev det väl närmast fråga om vad man skulle kunna kalla en form av mete. Man kastade ut torrflugan och den fick flyta ganska länge till dess en öring fick syn på den och högg. Det kunde mycket väl vara en sådan fisk som strax innan mumsat i sig nymfer i vattnet. Jag har tagit många större öringar på torrflugan Royal Coachman Fan. Wing och alltid krok nr 12. Men i somras gick den inte så bra som den gjort tidigare.

  Faktum var att de fiskar jag tog på torrfluga högg på små flugor. Men annars var det mest nymf för hela slanten. En enda kiloöring krokades på Fan Wing.

Nymffiske i Storån

  Det kritiska mothugget

  Det är lättare eller rättare sagt mera betryggande att fiska efter större öring med torrfluga. Man kan ha något grövre tafs. För nymffisket bör man knappast köra med grövre än 4X och jag använder rätt ofta 5X. Men om en vildsint kiloöring tar när man har så tunn tafs måste man ha tur för att landa den. Och att man inte i ivern ger för hårt mothugg. Mothugget är ofta det kritiska momentet vid nymffiske.

  Sedan är det ju också så att man missar fisken i två fall av tre när den hugger. Man reagerar för långsamt och känner kanske hur man sticker fisken. utan att kunna kroka den. Det är inte så mycket att man inte ser hugget eller ser det för sent, man hinner inte alltid med även om man är beredd.

  Det egendomliga är också att fiskens temperament eller reaktioner kan vara olika olika dagar i ett vatten. När jag i somras tillsammans med en fiskebroder prövade våtflugefiske i en sjö - i stark blåst - högg fisken rätt flitigt, men det var svårt att kroka den ordentligt. Dagen därpå med ungefär samma väder blev nästan varje fisk som högg ordentligt krokad. Vi fiskade i varsin båt och hade exakt samma erfarenhet.

  Till de mer fascinerande tidsfördriven här nymffiske på stilla vatten från båt. Har man en skicklig roddare som med mjuka, stillsamma årtag och glid kan hålla båten inom kasthåll för vakande öring underlättar detta, men såna roddare träffar man sällan.

  Ror man själv blir det ofta knepigt. Det gäller att komma inom kasthåll för fisken utan att alarmera den. Man bör sitta i båten och kasta. Att stå rakt upp och kränga med kroppen så att båten vaggar när man kastar skrämmer ofelbart fisken. Svårast är naturligtvis detta fiske i fullt dagsljus när vattenytan ligger spegelblank. Man får göra många misslyckade försök att komma fisken in på livet. Det lustiga är emellertid att en öring kan vaka strax bakom båten på en fläck som man nyss glidit över. Men försöker man placera nymfen inom synhåll för fisken skrämmer man den - kanske när man lyfter arm och spö.

  Båten måste ligga stilla i själva kastögonblicket, annars har man svårt att få nymfen att gå rätt med rätt hastighet i vattnet. Detta är en av svårigheterna. Båten vill gärna glida - och glider den inte vaggar den kanske när man kastar. Men detta båtfiske på stilla vatten är otroligt spännande.

Nils Färnström © 1973
Foto: Björn Tång © 1973