Fisken vakar
Av Gunnar Johnson 1981

  Med vak menar vi att fisken i sin jakt på ett byte bryter vattenytan eller åstadkommer en virvel, en "kudde" osv. i denna. En del vakformer uppstår också då fisken rör sig strax under ytan. Det är alltså spår efter fiskens förehavanden vi ser. Och precis som jägaren av djurens spår kan avslöja vad de haft för sig kan flugfiskaren med hjälp av vakbilden utläsa mycket.
Här redovisar vi några grundläggande vaktyper och tipsar om flugval vid olika vak.

  Det finns flugfiskare som bara fiskar då det vakar. Även om jag själv inte går så långt, så förstår jag dem. Den stora tjusningen med flugfisket ligger i det faktum att fisken vakar. Man ser fisken, kan avgöra vad den tar (ibland i alla fall) och man kan testa sina egna kunskaper genom att försöka välja rätt bland flugaskens många fack.

  När man börjar fiska med fluga känns allt nytt och svårt. Alla vak ser likadana ut. Ska jag någonsin klara ut det här? Men efter en tid märker man att fisken har olika vakbilder. Och med hjälp av någon flugfiskebok börjar man så smått lära sig att skilja dem åt.

  Dessvärre har de flesta böckerna en förankring i det engelska flugfisket. De vak som beskrivs i text och bilder har till stor del sina förebilder i vad de engelska författarna beskriver med utgångspunkt från sina egna erfarenheter. Även svenska författare kan falla för frestelsen att förklara olika vaktyper mer efter vad de lärt sig hemma i biblioteket, än ute vid vattnet.

  Man talar om "bulging", "porpoise roll" och "head and tail" som beteckning på olika slags vak, och vill ur detta läsa ut vad fisken tar för föda. För att ta ett exempel kan jag nämna "tailing" - en vaktyp som varje fiskeboksförfattare med självaktning brukar beskriva. Vad jag kan minnas har jag aldrig sett den vakformen i verkligheten - och jag har fiskat rätt flitigt i ganska många år nu. Möjligen har jag sett en variant på "tailing" en gång i en liten dansk å - men aldrig här hemma.

   Men om detta är en vakform som är värd att nämnas, varför har jag då aldrig stött på den? Jo, helt enkelt därför att jag aldrig har fiskat i någon engelsk kalkström. När en fisk visar endast stjärten i sin vakbild, beror det på att den står på huvudet i ganska grunt vatten och plockar nymfer och annat godis från botten eller bland vattenväxterna. I de flesta av våra vatten finns inte dessa gräsbankar på 40-50 centimeters vattendjup.

  I många av mina egna åar skulle fisken behöva vara över metern lång för att kunna ge en vakbild som kallas "tailing". Och om så skulle vara fallet, hade den för länge sen gått över till fiskdiet i stället för insekter - och då kan det ju kvitta.

  Sip-vak

  Nej, den här artikeln ska visa på några grundläggande vaktyper, av vilka det sedan finns en rad varianter. Vakformerna kan variera från vatten till vatten. De är också olika för olika fiskar, dels för olika slags fiskar, dels för enskilda fiskar av samma art.

  Men gemensamt för de vaktyper jag beskriver är att de alla baserar sig inte i första hand på fisken som skapar vaket, utan på de insekter som tär fisken att stiga mot ytan och tär den att stiga på olika sätt.

  Som nybörjare ligger det nära till hands att tro, att ju kraftigare vak, desto större är fisken. Men så är inte alls fallet. Vad som avgör hur vakbilden ser ut är hur den insekt uppträder som fisken är på väg att ta.

  Här kommer vi in på läran om insekterna, entomologin, som många upplever som ett inpluggande av latinska namn på insekter, namn som det gäller att lära sig utantill. Visst kan det vara roligt att kunna, men vad som är bra mycket viktigare - och avgörande för själva fisket - är att man lär sig något om hur olika insektsarter uppträder i olika skeden av sin utveckling. Det är här de olika vakbilderna kommer in. Fisken måste nämligen anpassa sitt jaktsätt efter de insekter den ska fånga, och det är detta som ger olika typer av vak.

  För att återknyta till fiskens storlek i förhållande till vakbilden, ser det ju ut som om de små s k sip-vaken skapas av småfisk. I själva verket berättar dessa små lätta vak endast att fisken tar en insekt som är lättfångad. Antingen är insekten död och flyter livlös på vattenytan, eller också är det en insekt som fisken av erfarenhet vet rör sig långsamt, och därför har svårt att fly undan. Det är en vaktyp där fisken stiger upp i vattnet mot ytan och tar insekten.

  Samma nätta vaktyp förekommer också då fisken går omkring uppe vid ytan, utan att gå ner mellan varje mumsbit. Men då ser vaket annorlunda ut. Fisken avslöjar då också lättare sin storlek för oss, eftersom den kan gå med hela ryggen synlig. Men mer om detta längre fram.

  Fisken skapar alltså ett sip-vak genom att gå upp mot vattenytan underifrån. Fisken tar det lugnt, och det blir bara en liten vakring. Födan betyder ju en tillförsel av energi till fisken, men för snabba rörelser åtgår det samtidigt energi. Det är alltså lönsamt för fisken att ta det lugnt och försiktigt. Vet den att bytet inte flyr går den lugnt till väga. Den går bara upp och suger i sig insekten, och det blir endast en liten vakbild.

  Jämför med en katt - den jagar råttor och möss, men knappast sin mjölkskål - och det är ingen skillnad på stora och små katter. Så av vakbildens storlek kan vi inte läsa in alltför mycket om fisken storlek, såvida den inte bryter ytan och visar sig.

  Lättare välja rätt fluga

  Motsatsen till det lilla nätta vaket är det mycket kraftiga "splaschvaket". Det både hörs och stänker vida omkring. Jovisst, du har rätt, här fångar fisken en snabb och rörlig insekt, som den av tidigare missar lärt sig kan fly undan. Ett exempel är nattsländorna och deras puppor. De är insekter som fisken gärna tar, och som då skapar kraftiga vakbilder.

  Nattsländorna är i jämförelse med t.ex. dagsländorna mycket aktiva när de befinner sig i eller på vattnet. En dagslända sitter still och torkar sina vingar innan den flyger iväg, medan nattsländorna paddlar omkring och bildar riktiga små plogar efter sig.

  Här kommer entomologin in. Även på långt håll kan vi se rörelsemönstret hos den enskilda insekten, eller av vaktypen då fisken tar den sluta oss till vad det rör sig om för insekt, tack vare att entomologin lär oss hur olika arter uppträder. Därmed kan vi också lättare välja rätt fluga.

  Med vak menar vi att fisken bryter vattenytan. Men en del vakformer uppstår också då fisken rör sig strax under ytan. Det är alltså spår efter fiskens förehavanden vi ser. Och precis som en skicklig jägare av djurens spår kan avslöja vad de haft för sig, kan den erfarne flugfiskaren med hjälp av vakbilden utläsa väldigt mycket.

  Då en fisk rör sig strax under ytan bildas en plog på vattnet. Storleken och rörelsen av denna beror på fiskens avstånd till vattenytan och hastigheten i fiskens rörelse. En snabb rörelse nära ytan ger alltså en kraftigare plog än om fisken gör en långsammare rörelse eller befinner sig djupare ner.

  De flesta av de insekter som intresserar oss flugfiskare kläcks ur vattnet. De är oftast sårbarast och lättas att upptäcka för fisken då de befinner sig strax under ytan i siluett mot den ljusare skyn.

  Nattsländorna kläcks snabbt, och befriar sig till och med ibland från sin pupphud nere i vattnet. Väl uppe vid ytan tar de genast till flykten. Fisken får alltså brått att förse sig, och kommer därför i en väldig fart. Den hinner inte bromsa, utan bryter vattenytan med ett kraftigt stänkvak.

  Dagsländenymferna tar mer tid på sig, fisken får därmed också bättre tid att fånga dem. Många nymfer tas någon eller några decimeter under ytan. Fisken bryter inte genom vattenytan, utan det bildas endast en plog - en bulle eller kudde- uppe på ytan av det vatten som fisken skjuter framför sig.

  Du kan själv prova nästa gång du sitter i badkaret. Dra flata handen på olika djup under vattenytan eller med olika hastigheter, och du får olika vakbilder.

  Andra insekter hänger omedelbart under eller i ytskiktet en stund innan de kläcks. Så är fallet med fjädermyggpupporna. Fisken har god tid på sig. Och eftersom pupporna brukar kläcka i stora mängder samtidigt lönar det sig för fisken att gå och beta dem i lugn och ro. Det är energibesparande, även om varje munsbit är liten.

  Eftersom pupporna befinner sig i samma nivå allesamman, och dessutom i stort antal, stiger inte fisken och tar dem en och en. Nej, fisken går där i sakta mak på samma nivå. Och då pupporna befinner sig så nära ytan kommer fiskryggen också att bryta genom vattnet.

  Men det blir inga plask, eftersom den rör sig långsamt. Nej, snarare är det ett "långdraget" vak. Fisken kan visa rygg och övre delen av stjärtfenan en lång stund, och man ser exakt hur den rör sig. Ibland bildas det en serie av vak, där man ser dem som pärlor på ett band, men de avslöjar tydligt fiskens väg. Och lika tydligt avslöjar rörelsen att fisken mumsar just fjädermyggpuppor.

  Men kan det inte vara några andra små rörliga insekter, frågar du. Jo, det låter logiskt. Enligt vad jag sagt tidigare kan det vara t ex döda "spent spinners". Så det finns ingen regel utan undantag. Men grundtipset blir i varje fall i en sjö, att jag provar först med en myggpuppa.

  Tätheten mellan vaken gör också att jag gissar på puppan i första hand. Det är få insekter som kläcker i såna massor på en gång.

  Dessutom kanske vi kan få lite tips om vi ser upp i luften. I motljus mot en mörk bakgrund av t ex granskog brukar de flesta insekter synas väl. Men nu liksom tidigare är det bra att ha lite entomologiska 'kunskaper i. bakfickan. Avstånden är långa, och du kan sällan se den enskilda insekten, men du kan lära dig att känna igen deras sätt att flyga. De flesta insekter flyger nämligen på ett för arten karaktäristiskt sätt.

  Det gäller alltså att veta lite om olika insekters sätt att röra sig och hur och när de kläcker. Då förstår du också lättare varför fisken rör sig på ett speciellt sätt för att fånga dem. Fisken sparar alltid på energin. Den rör sig inte snabbare än den tvingas till.

  Men eftersom du nu redan kan, eller kommer att lära dig, en del om olika insekter, gäller det att också använda de kunskaperna rätt. Du ser ju sällan den enskilda insekten, utan bara vakbilden av fisken. Det gäller därför att vända på steken och så att säga använda kunskaperna "baklänges". Med andra ord av vaket sluta dig till vad det är för insekt som står på menyn. Löser du den gåtan, och dessutom har bundit din fluga så att den till sin karaktär och ditt sätt att presentera den ger en vettig bild av den aktuella insekten - ja, då är det inte någon gåta längre.

  Jag började med att säga, att den stora tjusningen med flugfisket ligger just i det faktum att fisken vakar. Genom att "läsa" vakbilderna, och se om dina teorier och kunskaper leder fram till att fisken hugger, har du fört in ett nytt moment i ditt fiske. Du går inte enbart ut för att fånga fisk för fiskens egen skull - du går också ut för att testa dig själv och dina kunskaper.

Då fisken tar ett bytesdjur bildas en plog i vattnet kring fiskens kropp beroende på den snabba rörelsen. Befinner sig fisken då strax under ytan kommer plogen att skapa en bula eller "kudde" på vattnet. Går den riktigt nära. ser man till och med en virvel. Men fisken bryter inte vattenytan. Det kan vara en fisk som tar en nattsländepuppa på väg att kläckas. Den kan också ta en skalbagge eller en flicksländenymf som simmar strax under ytan. Men om vaket upprepas med jämna intervaller skulle mitt grundtips vara att försöka med en vanlig nymf.

En fisk som går och kryssar med halva ryggen över vattnet tar med största sannolikhet myggpuppor som hänger i ytan. De är nästan orörliga, och fisken vet att den kan gå i lugn och ro. Fiska din infettade myggpuppa alldeles i ytan, och gör det med mycket långsamma rörelser.

Det här kan vara lite av varje, men grundtipset blir en vanlig torrfluga. Dagsländorna är ganska orörliga då de just har kläckts. Fisken kan ta dem utan att anstränga sig, och vakbilden blir inte alltför kraftig. Men eftersom insekten befinner sig uppe på vattnet, måste naturligtvis fisken bryta ytan. Det uppstår alltså en riktig vakring, och kan också stänka lite ibland.

Här är det lätt att lura sig. Det ser ut som vakringen efter en liten fisk, men i själva verket kan det vara åns bamseöring. Fisken tar en liten orörlig insekt, och har därför ingen brådska. Den stiger från botten - går bara helt lugnt upp och suger i sig munsbiten. Det kan vara döda dagsländor - spent spinners - men också förolyckade landinsekter som fastnat i ytfilmen. Ofta är det små, små djur. Själv skulle jag prova en liten spent spinner. Hjälper inte det, skulle jag gå över till en liten parachutefluga eller en Jassid. Döda, vinddrivna myror kan också ge den här vakbilden.

Kraftiga sprutvak. Fisken kommer i full fart underifrån och hinner inte bromsa, utan går genom vattenytan så det stänker åt alla håll. Med största sannolikhet jagar den nattsländor eller nattsländepuppor, och då gäller det att hålla ångan uppe. De är snabba, rörliga insekter - och det har fisken lärt sig. Får jag föreslå en nattsländepuppa med polypropylenkropp, eller varför inte den fantastiska Rackelhanen - flugan som är så farlig att den borde vara förbjuden. Båda impregnerar du med torrflugeolja, då flyter de som korkar. Dra i tafsen, så åker flugan ner under vattnet - paus, så "ploppar" den upp igen. Du kan också stripa nattsländeimitationer i ytan, så att det blidas en liten V-formad plog efter dem. Men var beredd - hugget är ofta lika kraftigt som vakformen.

För att vi inte ska gå omkring och tro att vi blivit experter på olika vakformer, lurar oss fisken allt emellanåt. Det gäller därför att vara uppmärksam på vad som verkligen sker därute på vattnet. Som exempel kan jag nämna hur sik och harr, som i vanliga fall inte bildar några kraftigare vak, i en del vatten har för vana att, då de går upp från stort djup bryta vattenytan med stjärten, och av klatschen kommer vattnet att stänka och ljudet hörs vida omkring. Allt kan därför tyda på att de t.ex. tar nattsländepuppor, men i själva verket är det inte vaket man ser och hör, utan den effekt som fisken skapar då den vänder ner mot ståndsplatsen igen. Svängen uppe vid ytan blir med andra ord för snäv. På långt håll och i dåligt ljus fram på kvällen är det lätt att bli lurad. Så, om igen, kika ordentligt både två och tre gånger.

Av Gunnar Johnson 1981 ©