Brödskorpan
av Anders Möllervärn

När du inte har en aning om vad fisken är sysselsatt med där ute i strömmen, bjud på "Brödskorpan". Den kan föreställa i stort sett vad som helst

  Den heter egentligen Breadcrust och är en skapelse som har många år på nacken. Den har suttit i flugaskar sedan 30-talet i valje fall, och har sitt ursprung i östra USA. "Skorpan" ser ju inte mycket ut för världen och har väl inte varit "en fluga" någon gång. Den är inte beskriven i de stora, välkända flugböckerna. Man kan väl säga att den är en riktig vardagsslitare.

  Trots att Breadcrust är en fluga utan den där riktiga utstrålningen så är den en fantastiskt mångsidig fiskfångare. Den har ju färgsammansättningen gemensam med den klassiska Partridge & Orange, men ser betydligt mer matnyttig ut med sin kraftiga, segmenterade kropp. Det är också vanligt att den fiskas i större storlekar, helt upp till åttans krok.

  "Brödskorpan" kan föreställa de flesta rätter som står på fiskens matsedel. Man måste tänka på att storleken stämmer någorlunda, förstås. Annars är det sättet flugan fiskas på som är avgörande för hur man lyckas att imitera "dagens rätt". Eller som den brittiske flugfiskeIegenden Marryat sa för cirka 100 år sedan: "It's not the fly, it's the driver".

  Om man inte ser någon fisk som vakar fast det är insekter som kläcker på vattenytan, så är det troligt att fisken tar för sig av insekter som är på väg upp. Om det är nattsländor som kläcks, ska man förstås pröva att fiska skorpan på ett sätt som efterliknar nattsländepuppornas färd mot vuxenlivet.

  Mot ytan

  Om fiskarna inte vakar när det kläcker nattsländor beror det på att pupporna kläcks på sin väg mot ytan och tar till vingarna väldigt fort när de kommit upp. Man talar ibland om "popcorn popcorn- kläckningar". Det ser ut som sländan nästan exploderar genom ytfilmen.

  Det vore inte särskilt smart av fisken att satsa på att ta maten på ytan såna gånger. Och då är det ju inte så smart att fiska torrfluga heller! Nej, satsa på "Brödskorpan" och försök att få den att se ut som en nattsländepuppa på väg mot ytan.

  Det gör du genom att kasta snett uppströms och låta flugan sjunka ned en bit. Du måste säkert "menda" linan för att låta flugan sjunka opåverkad. I stark ström måste det också kanske lite bly till, antingen som ett blyhagel en liten bit upp på tafsen, eller i form aven förtyngd skorpa med några varv bly- eller koppartråd på krokskaftet.

  Lyft sedan spötoppen lite grann så att flugan får en långsam men bestämd lyftning på 15-30 centimeter. Detta kan du upprepa några gånger under utfiskningen av kastet.

  När det är nattsländor i farten så brukar fisken ta bytet med större fart än när den äter dagsländor, eftersom nattsländor för det mesta har ett livligare rörelsemönster. Det betyder att du inta behöver att vara så orolig för att missa ett eventuellt hugg. Det betyder också att nattsländor ställer mindre krav på att flugan ska fiskas utan att dragga.

  Om det är dagsländor som är i farten är draggning ett större bekymmer. Medan nattsländor tar hjälp av gas som bildas mellan pupphuden och kroppen för att lyftas till ytan, är dagsländenymferna i större grad hänvisade till att simma upp. Färden sker alltså mycket långsammare och nymfkroppens rörelser är livligare. Kanhända är det också viktigare att flugans hackel är mer lättrörligt när den ska imitera dagsländenymfen.

  Följa strömmen

  När flugfiskaren ska efterlikna dagsländenymfens stigning måste linans påverkan på flugan minimeras. Flugan ska i stort sett bara följa med strömmen. Här gäller det alltså att försöka att menda så att stripningen undvikes.

  Observera också att när det handlar om flugor som går under vattenytan så har vi även en vertikal dragging att ta hänsyn till. Dagsländenymfens stigning till ytan sker ofta i små vertikala rörelser i stället för den längre, mer bestämda rörelsen hos nattsländorna.

  I stort sett behövs bara att man vippar ytterst försiktigt med spötoppen eller att man tar in några centimeter av fluglinan för att detta ska åstadkommas. Den gradvisa stigningen mot ytan tas om hand av den vertikala draggningen.

  Även om det inte är någon insektskläckning på gång, finns chansen att fisken äter mellanmål. En del puppor och nymfer driver mer eller mindre frivilligt med strömmen på grund av att de tappar fotfästet eller släpper sig nedströms. Biologerna kallar det för "drift". Det är klart att fisken förser sig även av detta förbipasserande smörgåsbord.

  Så när du inte ser någon kläckningsaktivitet ska Breadcrust fiskas med maximal koncentration på att undvika draggning, både horisontellt och vertikalt. De driftande insekterna rör sig sällan särskilt aktivt.

  Som du sett kan Brödskorpan passa till många fiskesituationer, allteftersom den fiskas. Variera bara storlek och ha eventuellt några som är lite förtyngda i bakfickan. Mönsterbeskrivningen är skäligen enkel:

Krok: storlek 8-10, ev förtyngd med 4-5 varv blytråd.
Rib: 2-3 strippade påfågelsherl, eller annan strippad quill. Eventuellt kan tunn koppartråd bindas in och lindas åt andra hållet för att förstärka herIribbingen.
Kropp: orange ullgarn eller floss.
Hackel: grizzly eller grått mjukt tupp- eller hönshackel, helst med mycket ludd på.

  Flugan är lätt att binda, men några saker bör man tänka på. Det är klokt att genomfukta herlen innan man binder in den så att den blir smidigare och tåligare. Kroppen ska vara "biffig" och taperad. Det enklaste är att gå fram till krokögat med bindtråden och sedan binda in ulltråden eller flosset där.

  Därefter lindar man materialet fram och tillbaka tills man åstadkommit en vacker morot. Kroppen måste lindas stramt för att bli hållbar när den är såpass kraftigt taperad som hos Breadcrust.

  Linda herlen 5-7 varv. Var inte rädd för att ta i lite så att den lindas så hårt den tål, annars kan den repa upp sig, speciellt på en kropp av ullgarn. Hacklet kan gärna vara så pass långt att det når nästan till kroppens slut, och lindas som ett kraghackel. Lacka huvudet och voilá, skorpan är serveringsklar!

Text och foto av Anders Möllervärn 1994 ©

Red's not:

Originalet till denna flugan skapades under tidiga 1940-talet av Rudy Sentiwany. Han bodde i Pocono Mountains i delstaten Pennsylvania, USA. Flugan presenterades för den bredare allmänheten av Ed Roka, som band sin första Breadcrust redan som 13 åring. Han blev sedan professionell flugbindare på bl.a Orvis Company i Manchester, Vermont. Man kan läsa mer om denna flugan i boken "Tying and Fishing Tailwater Flies" av Pat Dorsey.