|
Likt öringen
som luras av våra insektsimitationer så lurades jag av den
trollska fjällån. Jag hade byggt upp så höga förväntningar under
ett års tid så att jag glömde bort det viktiga.
Att njuta av stunden.
Text & foto:
Niklas H Andersson
Förväntningar.
För exakt ett år sedan stod jag här och tittade på ån för första gången.
Vi hade egentligen avslutat fisket, men bestämde oss ändå för
att titta på ån som vi annars snabbt kört förbi. Från vägen såg
ån inte särskilt märkvärdig ut, men i det ständiga sökandet
efter det perfekta öringvattnet var det i alla fall värt att gå
bakom nästa sväng och kolla. Och mycket riktigt. Promenaden
uppströms den lilla ån avslöjande ett sagolikt landskap. Där
fanns lummig grönska med fjällbjörk, starr och enbuskar om
vartannat. I bakgrunden reste sig det majestätiska fjället som
fortfarande höll kvar de sista resterna av vinterns snö på den
östliga sluttningen. Mitt i detta konstverk ringlade sig ån.
Ömsom forsande, ömsom lugn. Oftast inte bredare än ett halvt
flugkast. Det dröjde inte länge förrän vi såg flera öringar
avslöja sin närvaro med vakringarna som blev till små
animationer på den blanka vattenytan. Först runda med perfekt
symmetri för att sedan i strömmen bli avlånga och försvinna
helt. Ett av vaken låg på perfekt kastavstånd från vår
åskådarplats. Fisken som vi siktat in oss på var ingen
troféfisk, en lagom fin bäcköring på några hekto.
Det kristallklara
vattnet och det faktum att ån på detta stället var
förhållandevis lugn fick oss att hukande smyga fram till åkanten
för att inte skrämma fisken. Mitt resesällskap hade inte med sig
sina spön. Vi skulle bara snabbt slänga ett öga på ån och hade
inte räknat med att den skulle förtrolla oss på detta sätt. Jag
hade greppat spöt i sista stund innan vi lämnat bilen och fått
med mig asken med kläckare och nattsländepuppor. Jag knöt på en
olivgrön kläckare. Det pirrade i kroppen.
Det var åar som denna
jag drömde om att få fiska när jag började flugfiska som
nioåring. Så fantastiskt att få uppleva vatten som dessa. Och
det mitt i Sverige. Nu var det dags. Jag presenterade flugan
några spölängder uppströms mot andra kanten, fortfarande
ihopkrupen vid åkanten. Flugan gled gång på gång förbi platsen
där det nyligen vakat utan en tillstymmelse till stigning. Jag
lät fisken få vara ifred ett tiotal minuter. Kanske var det
tjugo. Ny fluga, denna gång en nattsländepuppa i ytfilmen.
Flugan gled återigen förbi fisken och hoppet sinade. Då, en
blixtsnabb attack nedströms och öringen var krokad. Pulsen som
nyligen varit förhöjd började åter få normal sinusrytm. Det var
detta ögonblick jag gett allt för under dryga halvtimmen. Först
hitta en fisk att rikta fisket mot, sen välja rätt
presentationsteknik och nu till sist få in den i håven. En
fantastisk känsla även på en liten fisk. Öringen fick simma
tillbaka till sin ståndplats. Jag tittade på Klas och Oskar för
att se om de hade samma tankar som jag. Det hade dom, vi visste
nu var vårt midsommarfiske skulle förläggas nästa år.
Vintern kom och den
lilla ån fanns med som ett spöke i tankarna hela tiden. Bilder
på vakande öring gjorde sig påminda på bisarra platser som i
duschen där vattnets hårda träff mot klinkersen blev till skvätt
från forsen. Det var bara att blunda så spelades scener från ån
upp innanför ögonlocken. Tråkiga möten på jobbet förvandlades
till dagdrömmar där jag satt hukad vid vattnet och väntade på
vak. Även de roliga mötena hemsöktes av dagdrömmar om kläckande
sländor som gnistrar i solljuset. Våren tog tid på sig, men till
slut var den här och nu började det att närma sig på allvar. Tre
veckor innan avfärd hade vi planeringsmöte i flugbindarhörnan på
den lokala fiskebutiken. Oskar som kränger prylar i butiken hade
från några kunder fått höra berättelser om öring på närmre två
kilo i den lilla ån. På digitala kartor hade vi spanat in
djuphålorna där den stora fisken stod. Nu var det bara att åka
upp och njuta av fisket, vi var förberedda upp till tänderna med
tält, gasolkök och varma sovsäckar. Vi ville inte missa en
sekund av fisket i den lilla ån.
Det kändes nästan
overkligt att sätta foten på stigen mot ån igen. Ett år av
förväntningar skulle nu mynna ut i ett crescendo av glädje, lugn
och allmän harmoni. Jag visste direkt vart jag skulle gå. Jag
visste till och med vilken tuva jag skulle sikta in mig på och
använda som pall när jag letade efter ett vak att rikta fisket
mot. Det var ju på den tuva jag för exakt ett år sedan känt ett
enormt välbehag över att ha hittat min drömå. Sakta kom ån allt
närmre och till slut var den helt inpå. Himlen täcktes denna
gången av en jämngrå molnmassa, det var inte på tal om att se
någon gnistrande dagssländedans i solens motljus.
Om dilemmat förra året var att
välja vilken av de vakande fiskarna jag skulle försöka mig på
att lura, så var det tvärtom detta året. Det var bara en fisk
som vakade. Och inte såg det ut att vara någon kilosfisk. Jag
fick öringen att stiga mot en kläckare, men var för snabb med
motrycket. Det gjorde ingenting, jag skulle få fler chanser på
andra fiskar. Trodde jag. Grästuvan och öringen lämnades i fred
och jag vandrade uppströms. Ingenstans var det någon vakfest så
som jag under den mörka årstiden hela tiden sett framför mig när
jag tänkt på ån. En och annan liten fisk landades, men ingen som
vittnade om att ån höll ett bestånd av grövre fisk. Jag vandrade
uppströms och nedströms, men ingenstans hittade jag den känsla
som infunnit sig här för ett år sedan. Ån var heller inte någon
jungfru som jag tidigare trott. På vandringen längs med ån mötte
jag både muntra maskmetare och fumligt klampande flugfiskare.
Besvikelse är ett
kraftfullt ord som jag vill använda mycket sparsamt. Jag hade
lagt så mycket tid på att längta och bygga upp förväntningar så
att mötet i verkligheten föll ganska likt en pannkaka, platt mot
marken. Besvikelse. Ungefär som när man har höga förväntningar
på en restaurang, och maten som kommer in är kall, tråkig och
smaklös. Fast tio gånger värre eftersom fiske är min passion
näst efter god mat. Mitt resesällskap, Klas och Oskar, hade även
de byggt upp tankar på hur ån skulle bemöta oss. Inte heller
deras inre bilder verkade stämma överens med verkligheten, så vi
beslöt oss för att packa ihop och åka vidare.
Nu sitter jag här igen,
70 mil från ån. Framför datorn. Jobb upp över öronen och kan
inte förstå hur någon människa, framförallt inte jag, kan bli
besviken på att få vistas vid en kristallklar liten fjällå med
fisk uppemot två kilo. Oavsett om det vakar eller inte. Oavsett
om det är fler som fiskar där. Oavsett om vädret inte såg ut
exakt som i fantasin. Jag skulle vilja be den lilla ån om
förlåtelse för att jag inte hade ro i kroppen att se den skönhet
som fortfarande och för alltid kommer att finnas där.
Så nästa år. Nästa år
ska jag åka tillbaka till den lilla tuvan. Då förväntar jag mig
ingenting, då ska jag bara njuta av det som ån har att bjuda på
för stunden och fascineras över de skiftningar som naturen kan
åstadkomma. Jag kanske till och med lämnar spöt i bilen.
Text & Foto:
Niklas H Andersson
Besök gärna Niklas blogg
http://multifiskare.wordpress.com
|
