Fluga från Skeen
Av Gunnar Johnson

Fisket vid Skeen på Bolmens legendariska storöringar tog slut i och med regleringen för kraftverksutbyggnaden 1953. Men än lever minnet av det fantastiska öringfisket

  På min vägg hänger en stor träfisk, skuren i en bred planka. Det är en replik av en trärelief från Skeen, och på den finns avporträtterad en riktig storöring. I ena hörnet finns en inskription - "Bolmenöring tagen i Skeen av Tage Ekman 8/8 1948 på fluga". Fisken är 73 cm lång och oerhört grov. Någon vikt finns inte angiven, men i Södra Sveriges Sportfiskeklubbs festskrift från 10-årsjubiléet 1932 räknar man upp långa rader av öringar från 4 till 7 kilo i vikt. En trofeöring lär till och med ha vägt över 9 kilo!

  Öringen vid Skeen vandrade nedströms för lek, och på berättelser från dem som var med under "den gamla goda tiden" förstår man att fisket måste ha varit makalöst bra. Bland annat minns jag många och långa kvällar med Einar Björkegren, då han berättade om femkilos torrflugeöringar från Skeen...

  Skeen arrenderades alltså av Södra Sveriges Sportfiskeklubb med Theodor Ankarcrona i spetsen. Man hade egen fiskmästare, och man insåg tidigt vikten av att driva fiskevård. Man startade därför en sektion i klubben, som fick namnet "Föreningen för odling och spridande av laxartade fiskar i södra Sverige", och man inriktade sig där att odla på den genetiskt intressanta, storvuxna öringen från Skeen.

  Klubbmedlemmarna tillhörde den tidens överklass, och många utomstående såg kanske med ogillande - och viss avund - på klubbens arrende av Skeen och fisket där. Men en sak är säker: klubben hade mycket tidigt en god känsla för vad som krävdes för att skapa ett bra öringvatten.

  Fisket gick också i den engelska traditionens tecken, vilket säkert bidragit till flugfiskets utveckling i vårt land - allt från den tidiga stämpeln av "snobbsport" till vår tids allemansfiske.

  Flugorna

  I min flugsamling har jag några flugor som bundits och fiskats vid Skeen. De har tillhört fiskmästare Schentz, och gemensamt för flera av dem är en hylsa eller ytterkropp av fjäderpenna eller celluloid, som trätts över det med senapsgult, nästan svagt olivfägat, silke lindade krokskaftet. Silket har sedan lindats som rib över den transparenta kroppen.

  De flesta flugorna är försedda med brunspräckliga vingar och light ginger tupphackel, och flugorna är oftast bundna utan stjärtspröt. Någon fluga är bunden med samma kropp och har sedan enbart ett fronthackel av rapphöna. Ytterligare en har helt vitt hackel på samma kropp som de övriga.

  Färgen på flugorna för tanken till stora efterlikningar av Ephemera danica - vår största dagslända - som kanske lockade upp också de grövsta öringarna i Skeen. Flugorna är nämligen också ganska stora för dagens flugfiskare. De flesta är bundna på våtflugekrok nr 8. Men när man ser bilder på de stora öringarna, så förstår man att det behövdes rejäla don, och öringarna var ju i klass med havsöring eller lax...

  Det är intressant att bevara gamla svenska flugmönster, även om vi idag inte har lika många vatten med storöring att fiska dem i.

  Därför vill jag presentera en av de gamla Skeen-flugorna:

1. Linda en bädd av bindsilket längs hela krokskaftet och fäst samtidigt in ett stort gingerfärgat tupphackel vid huvudet. Klipp till en liten rektangulär bit transparent celluloid, rulla det till en cylinder...

2.... och fäst det över kroppen med hjälp av silket som en ribbad spiral utanpå.

3. Linda hacklet som en tunn krage runt krokskaftet strax bakom huvudet, men ge plats för vingarna.

4. Klipp till fyra vingar även brun fjäderpenna, varav det inre vingparet ska vara något kortare, och bind in dem som teckningen visar. Avsluta huvudet med ett par whipfinish-knutar.

Av Gunnar Johnson 1992

Länk till annan artikel om Skeen fluga