Artikel från 1979

Vänneån - öringvatten
i kamp mot försurningen
av Tommy Bengtsson och Kenneth Boström

Intresset för flugfiske efter stationär öring i strömmande vatten ökar starkt. Det är därför glädjande att ett flertal åar restaurerats de senaste åren. Ett exempel på ett restaurerat vatten är Vänneån. Det största problemet var här tidigare nersmutsningen från industrier och kommuner. Nu är det försurningen som är det största miljöhotet. Försurningsproblemet har en helt annan vidd.

  När man talar om strömmande vatten är det kanske för de flesta förknippat med fiske i Norrland. Flugfiskare i södra och mellersta Sverige har ofta varit hänvisade till sjöar och dammar. Det är därför glädjande att ett flertal åar restaurerats de senaste åren, speciellt som det tidigare funnits många fina öringåar i de här delarna av landet.

  Ett exempel på ett restaurerat vatten är Vänneån som rinner genom Småland och Skåne. Och ett annat är Helgeån vid Älmhult som öppnats för kortfiske i maj.

  Det största problemet var tidigare nersmutsningen från industrier och kommuner. Nu är det försurningen som är det största miljöhotet. Försurningsproblemet har en helt annan vidd. Vänneån kan tjäna som exempel på detta.

  Under 1930-talet uppfördes ett mejeri i Vivljunga, som ligger 20 km uppströms Vänneåns utflöde i Lagan. Vid utflödet finns ett kraftverk. Dessa båda anläggningar resulterade i att de flesta fiskarter försvann från sträckan mellan Vivljunga och mynningen medan den havsvandrande fisken försvann helt från ån. Nedströms Vivljunga uppstod kraftiga skador på växtligheten och bottenfaunan. Mejeriet lades emellertid ner i slutet av 1950talet och vid mitten av 1960-talet hade öringen vandrat ner från åns övre delar.

  Försurningen berör hela vattensystemet

  De skador som uppstod genom nersmutsningen från mejeriet var lokalt begränsade. När dessa sträckor av sig själv blev bättre vände både insekter och fisk tillbaka från de delar av ån som inte var skadade. Då det gäller försurningen är problemet av helt annan karaktär. Försurningen berör inte bara en viss sträcka av ån utan hela vattensystemet. Om öringen skulle slås ut försvinner den helt från ån. Och öring och annan fisk är inte lätta att sätta ut om det ska vara av den ursprungliga stammen - och det ska det som under årtusenden anpassats till åns speciella karaktär.

  Än värre är det med de insekter som utgör näringsunderlaget för öringen. Tidigare fanns det t ex fem åsländearter (Baetis, tillhör dagsländorna) i ån, men nu är endast tre kvar. Fortsätter försurningen utrotas även dessa tillsammans med de andra dagsländor som finns där.

  Eftersom hela vattensystemet är försurat kommer dagsländorna att återvända mycket långsamt när pH förbättras, om de överhuvudtaget kommer tillbaka. I grannskapet finns nämligen inga bäckar eller åar som inte är försurade. Närmaste vatten som hyser de arter som slagits ut ligger miltals bort, en lång sträcka för dagsländor att flyga. De arter som lever hela sitt liv i vattnet, som t ex sötvattensmärlan, har ännu svårare att komma tillbaka.

  Situationen typisk

  Situationen i Vänneån är tyvärr typisk också för många andra vattendrag och vittnar om problemets vidd. Genom att hela vattensystem fördärvas förändras djurlivet radikalt.

  Ofta är det inte heller enstaka vatten som förstörs, om ett vattendrag försurats har i regel alla andra i samma trakt också gjort det. Det enda vi kan göra för att motverka försurningen är att kalka. Och drygt 50 miljoner utslaget på fem år har som bekant avsatts för kalkningsförsök.

  Kalkningen kommer emellertid inte att öka i motsvarande omfattning eftersom kalkning tidigare skedde genom AMS och i kommunal och privat regi. När speciella kalkningspengar blev tillgängliga minskade naturligt nog dessa insatser. För att vara ett försök är den anslagna summan mycket stor, men för att hejda försurningen oändligt liten. Vad som behövs är snarare 50 miljoner eller mer per år.

  Till lycka för Vänneåns vänner har 2,4 miljoner anslagits för att motverka försurningen. För dessa pengar kommer omkring 10 000 ton kalk att spridas ut och en relativt omfattande undersökning att utföras.

  När fiskevårdsföreningen började odla fisk 1970 och åren därefter var pH-situationen tillfredställande. På somrarna uppmättes strax över 6 pH-enheter, vilket är ganska normalt för denna typ av vatten. Värdena var, med undantag av normala årliga variationer, stabila fram till 1976 då pH sjönk till 5,1-5,3 på sommaren. Alkaliniteten, ett samlat mått på vattnets förmåga att motstå försurning, är nu ytterligt låg.

  Genom att kalka vid odlingen har föreningen trots försurningen uppnått mycket goda kläckningsresultat. Vad kalkningen syftar till är att återföra ån till den kondition den hade under mitten av 1960-talet.

  Huvuddelen av kalken kommer att spridas på mark. Kalkgivan på åker och ängsmark är beräknad till drygt 4 000 ton medan givan i mossmark, kärr och på ledningsgator blir omkring 2 500 ton. Av den resterande kalken kommer en stor del att läggas på sjö- och åslänter.

  I vissa delar av ån har kalksten lagts ut på åbottnen och två av de mindre sjöarna har under mars månad i år kalkats upp. Dessutom har myrkalkning vid en av sjöarna, som saknar öppet tillflöde, planerats inför 1979.

  Inom den arbetsgrupp som bildats av representanter från fiskevårdsföreningen, fritidsfiskarna, lantbruket, kommunerna och de institutioner som utför undersökningen har även diskuterats lämpligheten aven större kalkdoseringsmaskin i Vivljunga. Här har meningarna gått isär och en närmare undersökning kommer att utföras om fördelar och risker innan ett beslut fattas.

  Kartlägga effekterna

  Trots att kalkning förekommit under lång tid är erfarenheterna från kalkning i rinnande vatten mycket små. Hittills har det varit vanligast att sjöar kalkats. I kalkningsprojektet har därmed stor vikt lagts vid att kartlägga effekterna av kalkningen.

  Till Vänneåprojektet har därför knutits tre institutioner vid Lunds Universitet. Limnologiska institutionen handhar de vattenkemiska undersökningarna samt undersöker fiskbestånden i sjöarna. Zooekologiska avdelningen studerar vilka effekter försurningen och kalkningen har på insektslivet och öringens matvanor. Slutligen kommer avdelningen för ekologisk botanik att studera kalkningens effekter på landsidan.

  Den snö som föll i Vänneåns nederbördsområde i vintras har haft ovanligt högt pH. Vindarna har i huvudsak varit nordostliga och den suraste snön har fallit över ostkusten.

  Då det dessutom inte var någon tjäle i markerna blev surchocken mindre allvarlig än förra året då pH-värden ner på 4,3 uppmättes.

  Humus hindrade flugfiske

  Skillnaderna mellan förra vårens och sommarens pH var ovanligt stora och när vattnet förbättrades på försommaren fälldes humus ut och resulterade i att siktdjupet under hela sommaren blev så litet att det inte gick att bedriva något flugfiske!

  Under hösten löstes humusflocken upp och siktdjupet förbättrades sakta. Anledningen till humusutfällningen är förmodligen att surheten fluktuerar mycket kraftigt till följd av att alkaliniteten är så låg (dvs att vattnets motståndskraft mot försurning är bruten).

  Utfällningen sker vid pH 5 eller strax under. Så länge vattnet är surt sker ingen utfällning utan först när det förbättras. I humösa vatten, som Vänneån, räcker det således inte att pH ligger förhållandevis högt under sommaren utan vattnet och framför allt markens motståndskraft mot försurning måste byggas upp så att fluktuationerna minskar och pH aldrig understiger ca 5-5,5.

  Humusutfällningen är framför allt problematisk då det gäller den praktiska kalkningen. En kalkningsmaskin i huvudfåran förhindrar inte utfällningen, som framför allt sker i de övre mossrika delarna av vattensystemet.

  Även om en kalkningsmaskin kan motiveras ur pH-synpunkt är inte mycket vunnet i humösa vatten, eftersom allt fiske under sommaren omintetgörs av utfällningen. En kalkningsmaskin kan därför endast sättas in för att höja ett redan ganska gott pH i ett humöst vatten. I stället måste kalkningen ske där utfällningen är som störst eller ännu högre upp i systemet.

  Forskningen kring humusutfällning i samband med försurning är helt obefintlig. De medel som Naturvårdsverket satsar på studier av försurade och kalkade vatten är koncentrerade till det s k Gårdsjöprojektet i Bohuslän där extremt humusfattiga sjöar undersöks.

  Forskning kan spara pengar

De medel som står till förfogande i Vänneåprojektet används för en undersökning och större delen av resurserna är uppbundna av provtagning vid ett stort antal mätpunkter. Det kan därför bli så, att vi riskerar att hamna i en situation efter försöksperioden där vi inte vet hur vi bäst ska kalka alla de humösa vatten som är försurade. En förhållandevis liten satsning på forskning nu kan spara mycket pengar när erfarenheterna från försöksperioden skall omsättas i stor skala!

Tommy Bengtsson och Kenneth Boström tog tillsammans med Bror Johnsson, ordförande i Vänneåns fiskevårdsförening, initiativ till kalkningsprojektet. De sitter nu med i den arbetsgrupp som leder kalkningen.

Artikeln är från 1979
Skriven av Tommy Bengtsson och Kenneth Boström ©