Harren, den perfekta flugfisken
Av Sune Adolfsson

På tredje kastet steg storharren och sög i sig torrflugan. Sedan bar det av utför forsen i full speed. Jag hade sett de försiktiga vakringarna på forsnacken - och som så många gånger tidigare underskattat dem i tron att de var från någon av småharrarna.

  Första rusningen drog ut hela fluglinan - och jag var minst lika överraskad själv som fisken i andra änden. Efter en promenad på ca 50 meter nedströms lyckades jag lirka in harren till kanten - och några minuter senare gled den in i håvgarnet. En präktig gråharr på något hekto över kilot. Den var en fröjd för ett flugfiskaröga, där den låg bland strandstenarna och gnistrade i solskenet. Storharren var lyckligt landad.

  Den här lilla fiskeepisoden får ses som ganska typisk när man får kontakt med storharren. En av många tjusningar med harren är just svårigheten att avgöra fiskens storlek på vaket. Försiktigt och knappt märkbart breder ringarna ut sig likt ett höstlöv som faller på vattenspegeln. Är man på harrfiske bör man inte underskatta något vak.

  Idealisk flugfisk

  Harren ansågs tidigare som ett sämre alternativ till den förnämligare öringen. Mycket beroende på att man såg öringen som mera kämpastark och även något mer svårlurad än harren.

  Men trenden har på de senare åren vänt, och idag är det nog inte många som undervärderar ett fint harrfiske. Visst kan småharrarna bli en aning tröttsamma i längden - men samma kan sägas om småöringen.

  Ett möte med en kiloharr ger ett fiskeminne för livet. Att harren när den kommit ur barnkammaråldern skulle vara mer lättlurad fisk än öringen, får nog betraktas som en ren myt. Tvärtom kan den vara ytterst kräsen och rata flugan vid minsta draggning.

  Den stora skillnaden mellan de båda fisksorterna - förutom att öringen blir betydligt större än harren - är att harren är den idealiska flugfisken. Öringen övergår ganska snabbt till fiskdiet för att klara sin snabba tillväxt. Harren däremot förblir insektspräglad livet ut och är alltså för flugfiskaren det perfekta villebrådet.

  Var går gränsen när man kan kalla en harr för storharr? Detta kan givetvis vara en personlig bedömning. Jag minns själv hur det kändes när jag lyckades kroka min första harr runt halvkilot. Efter att den akuta fiskeskälvan hade stillat sig något tyckte jag den var det ståtligaste och största exemplar av harr som beskådats på denna sida jordklotet.

  Harrens maxvikt ligger runt 2,5 kg. En harr på 8 hg och uppåt får nog därför anses vara en stor fisk - alltså enligt min mening en storharr.

  De tre R:en

  För att komma i kontakt med storharren är det viktigt att "de tre R:en" uppfylls. Rätt vatten, rätt tid, och sist men inte minst rätt fluga.

  De rätta vattnen finns fortfarande talrika på våra breddgrader och förutsättningarna för kontakt med grov harr, får än i våra dagar anses vara goda. De större älvarna, från Klarälven och norrut och åtskilliga älvar i Norge hyser fina bestånd av fullvuxen harr.

  Rätt tid kan exempelvis vara veckorna runt midsommar, då dagsländorna är i farten vid de flesta harrvatten. Med undantag av vissa älvar på de nordligaste breddgraderna där dagsländekläckningarna kan vara ytterst sparsamma. Hösten är också en mycket fin harrtid. Nattsländorna är i farten och kan stundtals bjuda på strålande fisketurer. September är den klassiska harrmånaden, och ses av många flugfiskare som den i särklass bästa harrtiden.

  Rätt fluga kan vid vissa tillfällen vara ganska knepig att komma underfund med när man är på harrfiske. Harren är en lynnig fisk och kan plötsligt rata en fluga som den minuterna innan huggit som besatt på. Men för det mesta kan man få den att stiga på en högt flytande torrfluga i rätt storlek. Harren är annars en tacksam flugfisk och tar gärna för sig av det dukade bordet på ytan. Vilket innebär att torra kusar brukar vara användbara större delen av säsongen. Även mindre nymfer bör finnas med i flugasken - och fiskade alldeles under ytan kan de vara ytterst effektiva. Mer om flugorna senare.

  Vädrets makter är som bekant en annan faktor som kan ställa till problem när man är på fisketur. Harren är en solskensfisk. Vid regnigt och grått väder kan den stundtals vara trögflirtad och väldigt svår att komma i kontakt med. En kraftigt förtyngd nymf på lång tunn tafs kan vid dessa tillfällen vara enda lösningen.

Badger Variant och No-hackle

  Veka spön - lång backing

  Att ge sig på harren med styva, kraftiga spön är inte lyckat. Veka spön i klasserna 4-6 är bättre lämpade och ger även en betydligt större chans att få behålla fisken.

  Vid ett fiske i Kaitumälven för ett flertal år sedan, fick jag själv lära mig läxan att styva spön och harrfiske inte hör ihop. Jag fiskade med ett spö klassat 7-8 och 8,5 fot långt. Med andra ord en riktig "kanon" och långt ifrån något harrspö. Efter några tappra försök lyckades jag kroka en jätteharr på en liten Black Gnat nr 16. Efter en vansinnig rusning och ca IS minuters lirkande hade jag fisken inom håvhåll. Plötsligt började fisken pressa på utåt igen och flugan kom farande i luften. Kroken var helt uträtad - och äventyret var över. Hur mycket den vägde? Tillräckligt mycket för att sätta spår en lång tid framåt i de få "fiskenerver" jag hade kvar.

  Felet var att spöt var alltför styvt i förhållande till krokstorleken. Spöt gav för kraftigt motstånd när fisken började sin plötsliga rusning igen. Harren är också ganska spröd i munnen och även det är ett argument för vekare don.

  Numera använder jag ett kolfiberspö i klass 4-5, men kompenserar det med en lång backing på minst 50-60 meter. Spöt krokar förträffligt och gör ett mjukt motstånd när fisken överraskande gör en rusning. Jag får behålla mina krokade storharrar.

Två nattsländor harren gärna konsumerar:
Streaking Caddis och E-12

  Högtflytande flugor

  När det gäller torrflugans ytläge - och det får gälla både hacklade som ohacklade så har jag kunnat konstatera att de stå högt på vattenytan. Med andra ord, flugan ska stå på tå!

  Hackelkvalitén bör vara av allra bästa klass och flugan sedan doppad i något impregneringsmedel. Som en extra impregnering brukar jag även alldeles före användningen av flugan ytterligare behandla den med lite lim- eller tafsfett endast sparsamt på hacklet och stjärtsprötet. Jag kan varmt rekommendera naturfettet Ragot (även kallat vildsvinsfett) som är ypperligt för detta ändamål. Men akta fluglinan - Ragot innehåller ämnen som har en skadlig inverkan på dagens syntetlinor! Det kan kanske tyckas vara lite överdrivet att även fetta in flugan, men resultatet blir förträffligt. Man får en mycket högt flytande fluga, och den flyter länge. Trots att den blivit blöt från fångad fisk, så blir den torr och högflytande igen efter några luftkast.

  Kombinationen bra hackel, bra impregnering kan stundtals vara enda medicinen för att komma i kontakt med skygg kiloharr.

Black Nymf och Hare Ear Nymf funkar fortfarande fint för harren

  Kort håll

  Långa kast är sällan nödvändiga när man är på harrfiske.

  Runt midsommartid i somras stod jag och svängde mitt flugspö tillsammans med några andra flugfiskare, vid en av de större älvarna i mellannorge. Fisken vakade och tog för sig av det dukade bordet, som bestod av rikliga kläckningar av både dag- och nattsländor. Alltså ett idealiskt förhållande för flugfiske.

  De flesta fiskare inriktade sig helt på att komma så långt ut som möjligt. De tog i så det knakade i kastarmen - och blev av med mängder av flugor i den bakomvarande grusvallen.

  Jag hade observerat ett antal vak endast ett fåtal meter från strandkanten. Istället för att sälla mig till långkastarna bestämde jag mig för att pröva några kast på strandharren. Det dröjde inte länge förrän första hugget kom. Nattsländeimitationen satt ordentligt fast i mungipan och det var inga större problem att få upp harren på strandstenarna. En ståtlig harr på dryga kilot - tagen på ett 6 meters kast!!!

Av Sune Adolfsson © 1984