Mothugg
Av Anders Möllervärn

"Du skulle ha sett vilken jätte jag tappade precis på håvkanten". Känns repliken igen? Vi har väl alla en fiskekamrat som har svårt bli trodd, när han eller hon berättar om alla stora fiskar som slitit sig. Kanske är det inte ljug. Kanske handlar det om felaktig teknik vid krokningen.

  De flesta av oss gör väl instinktivt någon form av mothugg när vi känner att en fisk har tagit vårt bete. Syftet med ett mothugg är ju att driva in kroken så att den sitter fast ordentligt. För del mesta innebär det att hela hullingen ska tränga in. Frågan är hur mothugget ska vara för att fylla sitt syfte. Hur snabbt ska det göras? Hur hårt ska det göras? Och hur lång ska rörelsen vara? Svaret på dessa frågor är: Det beror på...

  För att ha maximal chans att kroka en fisk ordentligt, måste du anpassa mothugget till omständigheterna. Och här är det många faktorer som spelar in. Det säger sig ju själv att det måste vara stor skillnad på att kroka en havskatt på 50 meters djup och att fästa en sik som tar en torrfluga i storlek 18. Vi ska titta lite närmare på vad du bör tänka på för att minska "tappprocenten".

  I strömmande vatten utövar strömmen ett tryck på linan så att den snabbt får en nedströms båge om fisken tar där den vanligtvis tar, dvs. när betet vänder i strömmen. Den linbågen hjälper till att kroka fisken. Om strömmen är hård blir fisken vanligen automatiskt krokad. Dessutom ökar den chansen att fisken blir krokad på det ställe i munnen där kroken sitter säkrast, nämligen i mungipan.

  Perfekt placerad

  Om fisken däremot tar betet rakt nedströms har linan ingen hjälp av strömmen. Däremot trycks ju fisken åt "rätt" håll. Om betet tagits rakt nedströms krokas fisken långt fram i munnen, där kroken lätt kan släppa. Om fisken istället jagat efter betet från sidan blir kroken perfekt placerad i mungipan.

  I stilla vatten är det den hastighet du fiskar ditt bete som motsvarar strömhastighetens effekt i en älv eller å. Här är det däremot kraften från spö och rulle som ensam måste stå för den energi som driver in kroken, om vi räknar bort fiskens rörelse, förstås. Därför har mothugget ofta större betydelse i stilla vatten än i strömmande.

  Betestyp, krok, lina, och spö påverkar hur mothugget ska göras. Om du till exempel fiskar gädda med ett bete som är mjukt och som fisken troligtvis försöker svälja, exempelvis betesfisk eller en mjuk vobbler, lönar det sig ofta att vänta litet med mothugget tills du märker att gäddan stannat och håller på att vända ditt bete för att svälja det.

  Om du däremot fiskar efter en mer varsam fisk, som öring eller sik, med ett hårt och "onaturligt" bete som en spinnare, gäller motsatsen. Fisken inser omedelbart sitt misstag och försöker att göra sig av med detta underliga så fort som möjligt. Här gäller det att vara snabb. Kroken måste drivas in tillräckligt långt medan fisken har betet i munnen.

  Lagom vass

  Krokens skärpa, storlek och modell påverkar den kraft som behövs för att den ska kunna fästas. En stor krok som är grov i godset kräver avsevärt mycket mer kraft än en krok som är liten och tunn. En enkelkrok kräver mindre kraft än en dubbelkrok eller en trekrok om alla krokspetsar fått fäste.

  Krokens skärpa torde däremot inom rimliga gränser spela mindre roll. Det kan till och med vara så att en "lagom" vass krok ger säkrare krokning eftersom den glider förbi de hårda delarna i en fiskmun och får fäste först i de mjukare mundelarna där du har större chans att driva in kroken. Det är alltså en oerhört stor skillnad på den kraft som behöver sättas an för att driva in en hullinglös torrflugekrok i st6rlek 16 och en trekrok storlek 6/0.

  Linan har stor betydelse för krokningen. Det är framförallt längden av lina mellan spötopp och fisk som är avgörande. Linan är mer töjbar i längsled än man föreställer sig. Ju längre lina du har ute, desto längre blir töjningen. Du kan vara mer bestämd med mothugget om linan är tjock och stark. Tänk också på att ett mycket tungt bete, som en stor torskpirk, gör att linan töjer sig mer. Spunna linor, silkelinor och linor med kevlarkärna har betydligt mindre töjning och ger en bättre direktkontakt med kroken.

  Het på gröten

  I de fall det är viktigt att mothugget är snabbt ger sådana linor en säkrare krokning. De flesta behöver dock en inkörningsperiod för att lära sig att göra en kortare rörelse i sitt mothugg, speciellt med kevlarlinor.

  Rörelsen i fiskarens hand ska via spö och lina fortplantas till kroken. Ett styvt och snabbt spö ger större kraft och snabbhet i effekten på kroken än ett med mjuk och lång aktion. Ett kort spö ger större snabbhet än ett långt, men kräver för att driva in kroken en längre rörelse med handen än vad som krävs med ett längre spö.

  Fiske med spinnare, drag, jiggar och vobbler gör själva mohugget ganska okomplicerat när det gäller timingen. Så snart du känner att fisken har tagit reser du spöt med en bestämdhet som är anpassad till utrustningens krav.

  Det är ett misstag att alltid göra ett snabbt och häftigt ryck. Lika ofta som kroken drivs in, slits den ut ur fiskens mun om du är för het på gröten.

  Lax som huggit under fiske i älv bör behandlas lite speciellt. Laxen tar för det mesta betet på ett lugnt sätt. Den jagar ju inte föda, utan tar våra beten av andra skäl. Ofta känner du ju inget riktigt hugg. Plötsligt så sitter den bara där.

  En god regel är att låta laxen böja spöt ordentligt innan du gör mothugget. En del hävdar till och med att ett mothugg i detta läge är helt betydelselöst om du har 30 - 40 meter lina ute. Om det görs på rätt sätt kan du dock öka chanserna att landa din lax.

  Apelsintesten

  Varje spinnfiskare bör göra följande lilla experiment på gräsmattan för att se vad mothugget har för effekt: Gör i ordning ditt spö och knyt på ditt favoritdrag. Ta hjälp aven fiskekompis och repa av 30 - 40 meter lina.

  Fäst lätt en eller två av trekrokens krokar i skalet på en apelsin eller grapefrukt som kompisen får hålla i. Ta spöet och gör ett så kraftigt mothugg som du tror behövs för att driva in hullingarna. Studera resultatet. Du kommer att bli förvånad över hur mycket kraft som behövs.

  Prova också att göra ett par tre lite kortare men skarpare mothugg, utan att för den skull göra några häftiga knyckar. Vid lång lina är detta det bästa sättet att driva in en krok som bara har fått ytligt fäste.

  Vid flugfiske behövs mycket mindre kraftinsats för att kroken ska få fäste. Ofta är krokarna så små och tunna att de kan få bra fäste lite var som helst i en fiskmun. När du fiskar med streamer, våtfluga eller nymf på traditionellt nedströmsvis blir fisken vanligen automatiskt krokad av sin egen rörelse och av strömmens tryck på linan.

  Det finns inte mycket du kan göra för att förbättra krokfästet, annat än att lugnt och bestämt höja spöt. Däremot kan du äventyra det genom ett alltför häftigt och okontrollerat mothugg som riskerar att rycka bort kroken. Det är bättre att ta det lite lugnt än att attackera som en tiger.

  Sjätte sinne

  Det motsatta gäller när du fiskar uppströms nymf eller i stilla vatten. Här måste du bokstavligen vara på hugget! Hellre tio onödiga mothugg än ett för lite. Kom ihåg att inte heller här krävs det någon kraft att tala om.

  Det är snabbheten som är det viktiga. Blotta tanken på att något händer kring din nymf ska leda till att du höjer spöt. Det gäller att utveckla ett sjätte sinne som omedvetet reagerar på små tecken. Det kan vara en ljusglimt, en liten rörelse i den del av tafsen som flyter på ytan eller att tafsen eller fluglinan stannar upp.

  När du fiskar i strömmande vatten med torrfluga eller en nymf i ytskiktet ser du alltid när fisken tar. Här är det självkontroll som gäller om du inte vill ha alltför många missar och felkrokningar. Mothugget ska ju göras när fisken har flugan i munnen, varken förr eller senare. Alltså måste mothugget anpassas till det sätt som fisken tagit flugan på.

  Lyckligtvis är det så att vakformens karaktär för det mesta överensstämmer med den karaktär det rätta mothugget ska ha. När fisken tar flugan på ett fartfyllt sätt, plötsligt eller överraskande, är det för det mesta bäst med ett snabbt mothugg. När fisken tar lugnare med en välvning måste du vänta litet med att höja spöt om du inte ska rycka undan flugan för fisken.

  Ett litet tips är att säga: "Nu har jag dig!" innan spöet höjs. Ett undantag från långsamhetsregeln är när en större fisk tar en fluga med en sörpling eller ett ljudligt smackande. Då är det bäst att ge mothugg omedelbart. Dessa fiskar brukar, visa av erfarenheten, spotta ut flugan ögonblickligen, om de känner något motstånd när den sugs in.

  Dårpippi

  Ett av de största trätoämnena inom laxflugfisket handlar om hur fiskaren ska agera vid ett hugg. Somliga menar att det är bäst att hugga till så fort du känner något: "Laxen måste ju ha kroken i munnen då och det är dårpippi att inte slå till".

  Andra ger istället löslina och låter strömmen och linan kroka fisken. Ofta är det väl även när det gäller lax så att fisken krokas automatiskt. De gångerna spelar det ju ingen roll hur du gör.

  Men nu är det ju en gång så att laxen beter sig annorlunda än andra fiskar när den tar en fluga. Eftersom den inte äter i älven så tar den en fluga på många olika sätt. Det är riktigare att säga att laxen tar en fluga än att tala om att den hugger. En lax kan "hålla" en fluga i munnen utan att svälja eller spotta ut den. Alla laxfiskare har väl upplevt att helt plötsligt så är fisken bara där, utan att du känt något hugg.

  Vad som då har hänt, är att laxen hållit flugan samtidigt som strömmen skapat en nedströms båge i linan. Trycket från denna båge har krokat fisken, kanske med hjälp av att fisken lugnt gått tillbaka till sin ståndplats, "bärande" på flugan.

  Enda sättet att ödelägga en krokning i dessa fall är att göra ett mothugg! Det bästa sättet att minska "tapprocenten" är att göra ingenting. Det är inte alltid så lätt. De flesta har svårt att vänja sig av med sitt reflexmässiga mothugg.

  Leka lax

  Ett bra sätt är att ha en dryg meter löslina mellan rullen och högerhandens pekfinger. Denna slinga ska hållas så löst att den dras ut av minsta stopp flugan gör i strömmen. Då bildas den önskvärda nedströmsbågen mellan spötopp och laxkäft.

  När sedan fisken är krokad kan du ju göra ett mothugg om du tror att det förbättrar krokens fäste. Om du har svårt att lita på det här resonemanget, så låt oss återigen göra ett litet experiment:

  Knipsa av spetsen på en fluga och ta med dig en fiskekompis till älven. Låt din kompis göra ett vanligt kast över strömmen och placera dig där flugan svänger runt i strömmen. Det är ju där laxen vanligen tar. Säg till kompisen att ha en slinga löslina. Nu ska du leka lax.

  När flugan kommer mot dig så stoppa den försiktigt, precis som en lax skulle göra (Du kan ju använda handen, om du inte vill ha vatten i näsan). Upplev sedan vilken kraft som skapas av linbågen sedan din kompis släppt sin slinga. Den här lilla övningen övertygar de flesta om att det är bäst att göra ingenting!

  Som du ser så ställer olika situationer olika krav på hur mothugget ska göras, eller inte göras, för att öka chansen att få fisken på land. Om du alltid gör på samma sätt varje gång du får napp, kommer du att förlora många fiskar. Och kanske får du svårt att bli trodd av dina fiskekompisar när du berättar.

  Det gäller att i varje fiskesituation tänka efter hur du ska göra om du får napp. Räkna med att du får hugg varje gång du gör ett kast, och ställ in dig på att reagera på "rätt" sätt.

  Fiska som om du vore ett rovdjur på jakt efter föda, och du ska se att antalet jättefiskar som sliter sig precis på håvkanten kommer att minska.

Av Anders Möllervärn © 2000