Den perfekta busväderflugan
Av Bengt Öste 1992

Regn, blåst och dimma. Trots eländigt väder fick eleverna bra med fisk - och hälften togs på Chompern.

Corixa, buksimmare på svenska, hör till de näringsdjur som
regnbågen fort lär sig uppskatta

Att vara rektor för en flugfiskeskola hör till det trevligaste man kan få vara med om som sportfiskare. Tänker själva i den rollen, att med femton eller tjugo förväntansfulla elever - från tolv till åttiofyra år, av vilka ungefär hälften aldrig fångat en fisk på fluga - promenera till en fiskrik regnbågstjärn och visa eleverna hur det går till att fånga regnbågar med fluga.

  Det är inte svårt, som bekant, och bör inte heller vara det. Beröm av lärarna mottas visserligen tacksamt av eleverna, men när det kommer till kritan är det bara fisken som, genom att låta sig luras, kan sätta betyg på elevernas färdigheter. Att få vara vittne till alla de små tragedier och triumfer som omsider leder till examensbevisen är ett stort nöje, även för "magistrarna".

  Jag har upplevt det nöjet under tjugo weekendkurser i regnbågsfiske, på Hökensås eller i Domänverkets fisken i Harasjömåla och Risebo. För instruktörerna, vi brukar vara fyra, är det självfallet viktigt att se till att varje elev lär sig kasta och fiska och också fångar fisk, helst på en fluga som eleven själv totat ihop under den komprimerade flugbindarövning om ingår i kursen.

  När det händer, och det gör det till nära nog hundra procent, är lärare och elever lika lyckliga. Men vad eleverna inte vet är att de, även om de är nybörjare, också har mycket att ge sina instruktörer, utöver nöjet.

  Fiske i busväder

  Flugfiskekurser ger nämligen tillfälle till ett experimenterande med fiskemetoder och flugmönster, som är svårt att genomföra om man fiskar ensam, eller är bara två eller tre. Men är man över tjugo kommer fiskens reaktion på experimenten snabbt, och är i regel mycket tydliga.

  När jag bläddrar i min fiskedagbok från i fjol kan jag läsa att vädret var motigt under alla weekendkurserna, summa fyra stycken. Regn, blåst och dimma - ja, till och med snö under den sista kursen, i den andra hälften av oktober, i Risebo. Men trots busvädret fångade eleverna omkring 300 regnbågar sammanlagt, med en snittvikt nära kilot, ett resultat fullt i klass med tidigare års fint-fiskeväder-kurser.

  Men i min fiskedagbok finns också en anteckning, som kan vara en förklaring till det trots vädret goda resultatet: nära hälften av de 300 regnbågarna fångades med en även av erfarna regnbågsfiskare ofta förbisedd fluga: White Chomper, en imitation aven buksimmare, Corixa för dem som pratar om flugor på latin.

  Den förklaringen kräver i sin tur en förklaring: det ogynnsamma vädret innebar allt som oftast en situation som var utmanande även för de erfarna flugfiskarna, med enstaka, mycket spridda småvak som antydde att fisken inte hade mycket i matväg att hämta i ytan, utöver enstaka fjädermyggor eller fjädermyggpuppor.

  Ett knepigt fiske, med andra ord. Ja, knepigt för den som försöker pröva det klassiska receptet, att placera en puppimitation i någon av de glesa vakringarna. Men det receptet är, enligt min erfarenhet, inte särskilt bra ens när puppvaken kommer tätare

 Vi "magistrar" valde att dela ut Chompers till våra elever, och gav dem rådet att vänta ut fisken - och att i samma ögonblick de såg ett vak försöka "pricka" det. Knepet fungerade överraskande bra - jag såg själv, upprepade gånger, elever som bommade vaket med två, tre och till och med fyra meter, men likafullt fick ett blixtsnabbt svar av den fisk som nyss vakat. Regnbågen tvärvände när den hörde "ploppet" från den förtyngda Chompern, och styrde rakt på den, med öppet gap.

  Favoritposition i hård konkurrens

  Ungefär hälften av de bortåt 150 regnbågar som eleverna fångade med Chompern fångades på det sättet. Resten fångades när Chompern fått sjunka till en eller halvannan meters djup, för att sedan tas hem med två-tre decimeter långa dragningar, med rejäla pauser emellan, alltså när Chompern fick imitera buksimmarnas typiska uppåtnedåt-simmande, när de förnyar det luftförråd de håller mot "magen". Några "bågar" föll också för Chompers som fiskades med sjunklinor på ännu större djup.

  Om tjugo elever och tre eller fyra "magistrar" fiskar med en och samma flugmönster och får fisk på det, så är det givet att det flugmönstret får en topplacering i fångststatistiken. Ja, men experimentet med Chompern, den bortgågne brittiske fiskegurun Richard Walkers suveräna buksimmarimitation, var långt ifrån det enda som instruktörerna lät sina elever utföra - även små Black Martinez, Black & Peacock Spider, getingar och myror fick sin chans och gav en eller annan fisk innan Chompem erövrade favoritpositionen.

Chompers är lätt att binda och förtjänar sin plats bland regnbågsflskarens "dödliga dussin"

  Jag har, som amerikanska flugfiskare ofta gör, försökt banta mitt flugförråd till ett "dödligt dussin". Resultatet av bantningsövningarna finns att köpa, i små askar med texten "Bengt Östes favoritflugor". I den ask som innehåller ett dussin flugor för just regnbågsfiske finns, upptäcker jag nu, White Chomper inte med. Jag skäms en smula för det, och skall försöka reparera skadan.

  Men asken skall innehålla ett dussin flugor, inte tretton. Jag måste alltså plocka bort en. Men vilken - kan jag få ännu en fiskesommar på mig innan jag gör det svåra valet?

För hemmabindaren:

Bindtråd: olive
Krok: 10-12
Tag: tre varv rund silvertinsel
Kropp: bindtråd och bly- eller koppartråd, som förtyngning, som täcks med tre visa, tvinnade strutsherl i täta varv.
Rygg: brun raffia eller en buntbruna fjäderstrålar från fasan- eller kalkonfjäder, som binds in bakåtpekande och viks framåt över kroppen och binds fast bakom kroköglan.

Av Bengt Öste 1992 ©