|
Det magiska ögat
Av Rolf Ahlkvist 1999
Vissa fjädrar
har en nästan magisk inverkan både på fisk och fiskare. En sådan
är påfågelfjädern med sina rikliga magiska nyanser. Den ingår i
en rad fiskfångande flugmönster. Här bjuder Rolf Ahlkvist på
några av de bästa flugorna
En
tidig sommarmorgon ringer en granne i angeläget ärende. Hon har
suttit vid sitt köksbord i gryningen och lyssnat på dagens
första nyhetssändning i radio.
Den vanliga mixen av
ekonomi, upplopp, helgväder och politik. Tunga ämnen som man gör
klokt i att ta till sig i små portioner, i varje fall om man
just har kommit ur sängen. Nej, det är en betydligt
lättviktigare nyhet som får henne att haja till. Berättelsen om
hur några vettvillingar under nattens lopp halshuggit två
påfåglar i Folkets Park i en mellansvensk stad. Så kommer det
sig att hon ett par minuter senare är på telefonen för att väcka
upp den ende flugbindare hon känner för att vidarebefordra
nyheten.
Vid middagstid vi i
bilen, min fru och jag, och glider fram genom ett ljuvligt
sommarlandskap på väg österut. Parkföreståndaren hade varit
välvillig när jag efter diverse blindspår fick tag i honom per
telefon. Nymornad visserligen och en smula skrovlig på rösten,
men välvillig.
-Jodå, det skulle nog gå bra.
Ett litet bidrag till kaffekassan kanske ...?
Vi möts på avtalad plats
och skakar hand med en glatt leende parkföreståndare. Han har
svårt att förstå vår begeistring över ett par fågelkadaver, men
konstaterar filosofiskt att folk är av olika sort. Somliga
finner ett nöje i att ta livet av påfåglar medan andra med
glädje tar hand om de döda kropparna.
Vi lyfter ut en stor och
förvånansvärt tung plastsäck ur redskapsbodens dunkel, släpar ut
den på gräsmattan och vänder den upp och ner. Vi vet vad som
väntar oss men är ändå oförberedda på den fors av gnistrande
färger som formligen väller ut ur säcken.
Naturligtvis har vi sett
påfåglar förr, men på så här nära håll och i hällande solsken är
upplevelsen extrem.
Harren har tagit
påfågelnymfen och leds mot håven
Nackens och ryggens
olika nyanser av blått och grönt, släpets fantastiska svärds-
och ögonfjädrar, vingarnas strama linje. Ett naturens eget
konstverk eller om man så vill, ett evolutionärt mirakel.
Den blå påfågeln (Pava
cristatus) kommer ursprungligen från Indien och Sri Lanka där
den som vild gärna vistas i tät djungel och kuperade landskap.
Bästa chansen att få se
dem är mornar och kvällar när den tar sig ut i gläntor och
öppnare terräng för att leta efter mat. Indierna har sedan
urminnes tider hållit tama påfåglar både för deras vackra
fjädrars skull och som levande symboler för guden Krishna. Som
tam driver den omkring på fält och åkrar under dygnets ljusa
timmar, men söker sig ofta till en trygg plats i en trädkrona
när natten sänker sig.
Påfågeln har ett
välgrundat rykte som ormfångare av stora mått. Speciellt
förtjust är den i unga kobror och kan i vissa fall utrota arten
helt i områden där den vistas. En särskilt värdefull egenskap i
ett land där många människor dör varje år till följd av ormbett.
Genom sitt skarpa läte varnar den också för tiger och leopard,
även det en egenskap att sätta pris på.
På våra breddgrader
känner vi påfågeln mest som en prydnadsfågel i parker och
trädgårdar, och som levande dekoration har den en lång historia.
Redan för 4000 år sedan
fanns den i Mesopotamien och därifrån spred den sig så småningom
till medelhavsländerna och vidare norrut.
Exakt när den första
gången dök upp hos oss i Norden är svårt att säga. De äldsta
lämningarna av en påfågel har man hittat i det så kallade
Gokstadskeppet, en båtgrav från 800-talet, där den i motsats till
hästar och hundar placerats inuti skeppet, förmodligen som
färdkost åt den hädangångne.
Påfågeln var sannolikt
ganska hårdtuggad men utgjorde säkert ett anslående blickfång
när den serverades på silverfat tillsammans med valda delar av
fjäderdräkten. Man vet till exempel att "Paahöns med utslagen
stiärt" bjöds vid Linköpingsbiskopen Hans Brasks bord vid slutet
av medeltiden.
Som maträtt försvann den
emellertid efterhand i konkurrens med den betydligt mjällare
kalkonen. Påfågeltuppens vackra dräkt ansågs under medeltiden
föga harmoniera med dess ormlika huvud, förskräckliga läte och
smygande rörelser vilket gav upphov till gåtor av typen: Vem har
en djävuls röst, en orms huvud, en mördares gång och en ängels
fjädrar?
Jag ringde upp en
påfågeluppfödare i Uppsalatrakten och bad henne berätta litet om
sina skyddslingar. Påfåglar är mycket trevliga att umgås med,
förklarade hon. De är vackra att se på, har ett milt sinnelag
och en utpräglad "leva och låta leva" attityd. Speciellt
besvärliga att odla är de inte heller, fast de emellanåt slarvar
en smula med ruvningen.
För att försäkra sig om
att äggen (vanligen 5-6 st) blir ordentligt skötta brukar hon
ibland engagera en villig tamhöna att göra jobbet. Vid tre års
ålder visar sig tuppens attraktiva stjärtfjädrar för första
gången. De börjar växa strax efter jul och når sin fulla volym
under våren. Släpet som kan bli 160 centimeter långt, håller sig
till frampå höstkanten då hela grannlåten ramlar av.
Påfågelhönan har en betydligt blygsammare framtoning, är en
vacker fågel på sitt sätt men saknar hannens färgprakt.
Fjädrarna från
påfågelhannen har haft många användningsområden genom åren. De
har fått pryda hjälmar, damhattar och till och med stridshästar.
De har också tjänat som flugviftor och solfjädrar och sist men
inte minst som flugbindningsmaterial.
När fjädrarna först kom
till användning i fiskeflugor är naturligtvis omöjligt att veta.
Dame Juliana Berners beskriver redan på 1400-talet flugor med
inslag av påfågel, men redan då var materialet etablerat så man
kan förmoda att det använts betydligt tidigare.
Som ett kuriosum kan
nämnas en gäddfluga från början av 1800-talet där två hela
"ögon" bildar vinge. Man kan i alla fall konstatera att som
flugbindningsmaterial har påfågelsherl behållit sin popularitet
genom åren.
En av orsakerna är förstås det stora användningsområdet. Det
ingår i våtflugor, nymfer, torrflugor, nattsländelarver, puppor
och även som exempelvis topping i streamers. Framför allt är det
stjärttäckarna, de så kallade ögonfjädrarna som är av intresse.
Lysande blått, guld, grönt och brons är de färger som bildar
ögat. Herl från ögat kan i befintligt skick lindas kring
krokskaftet för att bilda kropp, men oftast används det som
quill befriat från allt fluff. Quillen som man får från
ögondelen av fjädern har nämligen en mörk kant på ena sidan,
vilket ger en vackert segmenterad kropp åt exempelvis en
torrfluga.
Att rensa herlet från
fluff kan göras på olika sätt. Man kan dra herlet mellan
tumnageln och pekfingret eller man kan lägga det mot en hård yta
och dra ett suddgummi "mothårs". Själv brukar jag använda en
tredje metod. Jag värmer upp paraffin till flytande form i ett
litet kärl, doppar herlet i paraffinet, lyfter upp och låter det
stelna. Sedan är det lätt att skrapa bort fluff plus paraffin
från herlet.
Nedanför ögondelen är
herlet oftast mörkgrönt med en nästan metallisk glans och ingår
i massor av mönster som exempelvis Coch-y-Bondhu,
Coachman och Red Tag. Listan kan göras hur lång som
helst. Vill man ha ett hearl i en mer markerad bronsfärg kan man
lämpligen placera några fjädrar i ett soligt fönster. Under
ljusets inverkan sker då en blekningsprocess som tar fram
bronsfärgen i materialet.
Svärdsfjädrarna sitter
på ömse sidor om de långa ögonfjädrarna. De har korta, starka
och mycket glansiga herl som ofta används till stjärtmaterial i
nymfer, men i vissa mönster även till hela vingar. Ett berömt
exempel på detta är Alexandra, en fantasifluga med rykte om sig
att besitta en magisk dragningskraft på fisk.
Så välfångande ansågs
den vara att enskilda fiskerättsägare lär ha förbjudit den på
sportsliga grunder. Sant eller falskt? Ja, marknadsföring är
inget nytt begrepp. Vem vill inte köpa en fluga som är så
fisklig att den inte ens får användas?
Påfågelnymfen
Påfågelnymfen kan tillskrivas
Rolf Smedman. Den föddes under ett nattligt fiske efter harr i
Ljungan i början av 50-talet, och är i själva verket resultatet
aven sönderfiskad Coachman, berättar Rolf. Först ramlade
vingarna av, därefter hacklet, men det gjorde inte flugan sämre
- snarare tvärtom. Allra bäst tycks påfågelnymfen fungera i
samband med nattsländekläckningar.
Den är lätt att binda. Börja
med att täcka krokskaftet med bindtråden och bygg därefter upp
en "bulle" av koppartråd strax bakom krokögat. Antalet
påfågelherl som kommer till användning beror på krokens storlek.
Till krok 16 räcker kanske ett, medan krok 10 kräver tre-fyra.
Klipp bort de yttersta sköra spetsarna och fäst därefter in
herlen ovanpå kroken. Vira herlen 34 varv medurs runt
bindtråden, och linda sedan herl plus bindtråd från krokböjen
fram till krokögat. Klipp bort överflödigt herl och forma ett
nätt huvud.
Krok: 10-18
Bindtråd: Svart
Kropp: Påfågelherl
Bradshaw's Fancy
Mr. Henry Bradshaw från
Yorkshire, England, var en känd flugbindare vid slutet av förra
århundradet. Han skapade under sin levnad åtskilliga
fantasimönster som vann uppskattning och berömmelse i vida
kretsar. De flesta har försvunnit i historiens dunkel, men ett
par-tre har överlevt in i våra dagar, mest känd av dessa
Bradshaw's Fancy. Flugan anses vara speciellt bra för harren.
Kroppen binds på samma sätt som Påfågelnymfen.
Krok: 10-14
Bindtråd: Svart
Stjärt och huvud: Rött ullgarn, Antron eller motsv.
Kropp: Påfågelherl
Hackel: Blue Dun hönshackel
Spruce
Om streamern Spruce vet jag
inte mycket annat än att originalmönstret (läs
mer *) kommer från Oregon,
USA. Den dyker upp då och då i olika fiskepublikationer, och med
tanke på att den har ett gott rykte både i Staterna och i
England är den definitivt värd att pröva.
Krok: 8-10 streamer
Bindtråd: Svart
Stjärt: Några herl från svärdsfjäder
Kropp: Två tredjedelar guldribbat påfågelherl. en
tredjedel rött floss
Vinge: 2 eller 4 badger tupphackelfjädrar
Hackel: Badger tupphackel
Royal Trude
Lee Wulff uttryckte sig en gång
ungefär så här: "Mina flugor representerar en idé som det står
var och en fritt att arbeta vidare på". Royal Trude är ett bra
exempel på just det. Flugan har ungefär samma utförande som en
Royal Wulff, med den skillnaden att den delade upprättstående
vingen har ersatts aven liggande. Vingen ger flugan en kraftig
silhuett och en särskilt god flytförmåga, genom att den ganska
långa spretiga vingen stöttar mot vattenytan. Flugan föreställer
ingenting speciellt utan fungerar som en lockfluga dagar då
fisken inte vakar. Den tycks för övrigt vara lika attraktiv vare
sig vädret är mulet eller klart, blåsigt eller lugnt. På två
ställen ingår påfågelsherl i flugkroppen. För bästa resultat,
fäst in två herl baktill, linda dem tillsammans c:a fyra- fem
varv, fäst in och klipp bort överflödigt. När den röda mittdelen
är klar, utför samma procedur framtill.
Krok: 8-14
Bindtråd: Svart
Stjärt: Tippet
Kropp: Påfågelherl med ett mittparti av rött floss
Vinge: Vit kalvsvans
Hackel: Två eller tre bruna tupphackel
Blue Upright
Ursprungligen en våtfluga som
tillskrivs en viss R.S.Austin från Devon, England. Problemet med
många flugmönster är som bekant att beskrivningarna ofta
varierar starkt beroende på missuppfattningar eller personliga
preferenser. Jag har sett Blue Upright i flera varianter, men
väljer min egen favorit. Flugan är en allmänt bra representation
av olika dagsländor. Det ljusa hacklet i kombination med den
slanka kroppen ger ett nätt och fint intryck. Kroppsmaterialet,
quillen, kan skapa problem. Se först och främst till att
bindtråden ligger jämnt på krokskaftet, underlaget är viktigt om
flugkroppen ska bli snygg. Låt quillen ligga i blöt en stund så
blir den lättare att hantera. Fäst in och linda i täta, men inte
överlappande, varv till drygt halva kroppslängden. Fäst och
klipp bort överflödigt material och kroppen är klar. Observera
att quillen från ögonfjädern är kort. Till de minsta krokarna
räcker kanske en quillstam, medan större kroknummer kräver att
man lindar två eller flera tillsammans.
Krok: 12-16
Bindtråd: Svart
Stjärt: Blue Dun tupphackelfibrer, spridda
Kropp: En eller flera strippade herl från ögondelen av
påfågelfjädern
Hackel: Blue Dun tupphackel
Röd-vit streamer
Kombinationer av två olika
färger i streamervingar är vanliga, nästan alltid med den
mörkaste färgen överst. Jag har valt rött och vitt, en
konstellation ämnad att väcka uppmärksamhet både i klart och
färgat vatten.
Krok: 6-12 streamer
Bindtråd: Svart
Kropp: Flat silvertinsel
Rib.: Oval silvertinsel
Vinge: Färgat rävhår, vitt med rött över
Topping: Två eller flera spetsar av påfågelherl
Fittinghauken
Jag blev vid ett tillfälle
uppringd aven man som just hade läst Hans Lidmans "Fiskefeber".
I boken finns omnämnd en fluga, Fittinghauken, men utan
bindbeskrivning. Kunde jag hjälpa honom? Jag kontaktade i min
tur den norske flugbindaren och författaren Erling Olsen som
omgående skickade mig ett blad ur sitt dataarkiv. Fittinghaukens
skapare är en annan norrman, Magnus Olsen. Flugan kom till
omkring år 1930 och har använts för såväl havsöring som vanlig
brunöring. "Navnet på flua kommer fra et insekt som lever i
Fulufjellet", skrev Erling i sitt svarsbrev. Vingen är svår, för
att inte säga omöjlig att få riktigt snygg, så lägg inte ner
någon möda på den. Enklaste metoden är att snörpa fast en bunt
herl - och hoppas på det bästa.
Krok: 8-12
Bindtråd: Svart
Kropp: Claret (mörkt rödvinsfärgat) sälhårssubstitut
eller motsvarande.
Rib: Oval guldtinsel
Vinge: En bunt svärdsfjäderherl
Av Rolf Ahlkvist
© 1999
Besök gärna Rolfs hemsida:
www.ahlkvist.net/
*Red's not: Flugan Spuce upphovsmän är Bert and Clarnece
Milo Godfrey, ca 1918-1919. Flugan kan bindas som både Light
Spruce (använd Badger saddle hackle) och Dark Spruce (använd
Furnace saddle hackle) |
