Svärmningar
Av Nils Färnström

Kan en fisk minnas?

  Bengt Östes frågeställning Svenskt Fiskes septembernummer 83 kommer mig att minnas fiskars glömska. Den första gången var på 30-talet. då Skid och Friluftsfrämjandet organiserat en fiskeresa till Rogen i Härjedalen. Det var för övrigt en mycket vidlyftig historia, ett arrangemang som detta främjande förlorade pengar på genom de alltför dyrbara anordningarna, bl a fraktades en järnspis till en kronostuga vid Rogen och en kocka anställdes. Men vi var ca ett dussin fiskare och hade bra fiske trots nyckfullt väder med en hel del regn.

  För första gången fiskade jag i Breån som från Breåsjön rinner ut i Rogen. Där är en härlig pool strax ovanför mynningen och på en Fan Wing Royal Coachman krokade jag en öring som slet av tafsen. När jag dagen därpå fiskade i samma pool med samma fluga - det var ingen annan som hade den flugan - fick jag hugg igen och kunde landa en vacker öring som jag vill minnas vägde omkring kilot. Något förvånad blev jag då jag såg att i fiskens käft satt den förlorade Fan Wingflugan med en bit av den avslitna tafsen.

  Fisket var fantastiskt fint i Breån både då och när jag kom dit ett par gånger senare. Där stod grov öring på många ställen i ån och jag förlorade flera fiskar vilka som raketer gick upp mot skyn när de krokats.

  Nåväl andra fallet av anmärkningsvärd glömska var en julidag då jag tillsammans med min gamle numera bortgångne vän Erik Osslund och hans fru stod på en strömtröskel i nederänden av Råstojaure och fiskade harr.

  Fru Osslund tog en grövre harr på våtfluga och höll triumferande upp fisken till beskådan. Men det var oförsiktigt. Harren knyckte till och pang så gick tafsen av. En kvart senare hade jag hugg och när fisken låg i undertagshåven visade det sig vara fru Osslunds förlorade harr.

  Sådana episoder skulle ju kunna tyda på att fisken inte minns. Men min gamle vän Frank Sawyer, som säkert hade större kännedom om detta än vad Öste och jag har sammanlagt, sa en gång att det där med fiskars minne var något individuellt. En del fiskar - och han tänkte väl då på öringar - kunde minnas en obehaglig upplevelse en hel säsong och inte hugga på nytt förrän kanske långt senare, medan andra kunde göra det efter bara någon dag sedan de krokats.

  S.k krokvana torde knappast vara någon myt. Faktum är att fisken i många vatten, speciellt mindre som exempelvis put and take dammar, på grund av intensivt fiske börjar bli allt ovilligare att hugga. I den livligt frekventerade Sallerupsdammen i Malmö kommun kan fisket vara toppen när man nyligen satt ut fisk, men relativt snabbt blir det väsentligt trögare. Och det är då inte så att man skrämmer fisken. Den kan ofta följa efter en fluga eller ett spinnbete för att plötsligt vända om utan att hugga.

  Det uppstår alltså en sorts "krokvana", vad den nu baserar sig på. Det är väl inte så att den kan minnas krok som den stuckit sig på, även om det till en viss grad kan vara tänkbart. Att den blir ovilligare att hugga på konstgjorda beten är emellertid inte någon myt.

  Av Östes kläckande Phryganea grandis har jag inte någon större erfarenhet men däremot av andra kusar. Det är många kusar, inte minst dagsländor, vars förhållande till öringen kan te sig mer eller mindre gåtfulla. Men en sak är påtaglig, en större svärmning ger i regel anledning till livlig huggfest. Mina mest fascinerande minnen har jag av sådana tillfällen. En gång vid en av håarna i Dalarnas fantastiska Storån.

  En julidag blev där plötsligt en mycket stor svärmning och öringen blev så upphetsad att den högg på nästan vilken fluga som helst - och den var ingalunda lättskrämd. Min första fru, som var med men inte fiskade och inte alls fattade galoppen, sa: Kan du inte sluta nu så vi får äta middag. Du kan ju gå tillbaka hit senare.

  Som de flesta flugfiskare torde veta är en svärmning tidsbegränsad och upprepas inte samma dag - kanske inte samma sommar. Men det kunde ju inte hon veta. Det blev skilsmässa efter bara något år.

  Min fru som jag nu varit gift med i många år fiskar inte, men förstår i alla fall att så bär man sig inte åt under en svärmning.

Inte så långt från Storån ligger Hågådalen med övre och nedre Hågåsjön. Från övre sjön rinner en kort ådel ut i nedre sjön. Det är inte något kortvatten utan ett bolagsvatten, där anställda får fiska samt undantagsvis någon utomstående. Då jag fiskat i sjöarna och en närbelägen tjärn tolv somrar under ett par veckor har jag lärt känna vattnet ganska väl och haft strålande flugfiske där, vida bättre än i Storån.

  Tre gånger har jag haft tur att vara vid ån mellan sjöarna då en oerhört livlig svärmning ägt rum. Där kunde då flyta massor av sländor på en långsamt flytande övre del av ån strax nedanför en ström. Svärmningarna var så intensiva att man hörde ett vinande ljud - något som jag inte varit med om på annat håll.

  Men det gåtfulla var hur öringen kunde veta att där skulle bli en svärmning. I vanliga fall är det i regel bara mindre fiskar i denna del av ån, men när svärmningen börjar finns de stora där. De har kommit upp från nedre sjön som har större öring än den övre. Är det någon sorts djungeltelegraf som säger: Skynda er upp nu öringar, om en liten stund börjar dagsländorna svärma?

  Faktum är också att när svärmningen är slut försvinner den större öringen som genom ett trollslag.

  Jag har alltid haft svårt att fiska där under svärmningen därför att jag varit rädd att alarmera fiskarna med mina kast. Något försök att välja en torrfluga något så när liknande sländorna på vattnet har jag aldrig gjort. Första gången jag fiskade där blev jag så överraskad av svärmningen att jag la ut en yvig torrfluga som inte alls liknade någon slända. Men en öring, som gick omkring och gapade i ytan, sög i sig den utan tvekan, fast där flöt en sirlig slända alldeles intill.

  Tre gånger har jag fått öring där som vägt omkring ett par kilo.

Av Nils Färnström 1983 ©

Red's not: Nils Färnström, en av Sveriges mest kända flugfiskare och fiskeförfattare. Flugfiskets banbrytare i Sverige. Författare till många fiskeböcker. Under nära 30 år redaktör för tidningen Sportfiskaren.