Hacklets historia
Av Anders Isberg

Tupphacklen du binder flugor med i dag har knappast kommit av en slump. Anders har följt spåren bakåt i tiden till det genetiska tupphacklets vagga och alla spår leder till Catskillområdet i 1950-talets USA. Till en entusiastisk flugbindare och två passionerade advokater.

  En fjäder lindad runt en krok har alltid varit en symbol för flugbindningskonsten, och ett bra tupphackle har alltid varit eftersökt. Vi har sedan ett antal år vant oss vid ett stort utbud av främst tupphackle, men även saddle och andra fjäderprodukter av superkvalitet. De är framavlade med avancerad fjäderfägenetik, uppfödare har med slug list korsat tuppar och hönor med olika färg och genuppsättning för att få fram hackle som är så bra som möjligt för just flugbindning. Men det har inte alltid varit så. Vi har all anledning att vara tacksamma mot några entusiaster som egentligen var ute efter att ta fram bra tupphackle i en särskild färg på 1950-talet i USA.

  Harry Darbee la grunden

  Såvitt jag kommit fram till så var det Harry Darbees arbete på 1950-talet i USA som egentligen lade grunden till det moderna genetiska tupphacklet med superkvalitet. Gary Borger, som började binda flugor 1955, berättar att det var Catskillområdet som var i centrum för flugfisket i USA på 1950-talet. Efterfrågan på bra tupphackle var stor. Särskilt sökte man efter färgen Andalusian Blue Dun, en sorts blå-grå färg som ansågs ha en alldeles särskilt stark dragningskraft på fisken. Fjädrarna var nästan omöjliga att få tag i och de fick en legendarisk status, mest kanske för att de var så svåra att komma över.

  Vid en tidpunkt var fjädrarna så svåra att komma över, så fulla av mystik och så eftertraktade att vissa flugbindare kunde betala en hel veckolön för en nacke. Det som annars fanns att tillgå var indiska och kinesiska nackar, men de var inte särskilt bra. Mest fanns färgerna brunt och badger. Grizzly kom från USA, men kvaliteten var inte särskilt bra på den heller.

  Tuppar från Spanien

  Harry Darbee var flugbindare och innehavare av en sportfiskeshop i Livingston Manor i närheten av Catskillområdet, och han såg en poäng i att ha en egen flock Blue Andalusian. Dels kunde det locka kunder och dels kunde han försörja sig själv med fint blågrått hackle. Så startskottet för det moderna genetiska hacklet kom när Harry importerade Andalusian Blue från Spanien, mycket tyder på det var omkring år 1950.

  Harry var ingen vetenskaplig fågeluppfödare utan trodde mer på att principen att starkast överlever. Han lät alla fåglar vara tillsammans i en bur och hoppades på det bästa, och han fick fram en linje med blue dun-fåglar vars fjädrar blev mycket eftertraktade av flugbindarna i Catskill. Han gav också bort sina ägg till alla som frågade. Namnet Harry Darbee i USA är synonymt med Catskills storhetstid som flugfiskeområde.

  I en annan del av USA fanns vid samma tid paret Andy Miner och Nellie Palmer, båda advokater, som älskade fiske och uteliv. Andy hade fiskat sedan barnsben men på senare år även börjat flugfiska och binda flugor, och han hade fatt en stark passion för Andalusian Blue Dun.

  År 1953 träffade Andy Miner på Ellis Newman på något som hette Twin Cities sport show. Det diskuterades flugfiske och flugbindning och mötet ledde till att Ellis bjöd med sig paret Miner till Turnwood, New York, där Ellis var anställd på Jay Gold Estates i närheten av Beaverkill. Ellis tog med sig paret Miner till alla de stora Catskill-flugbindarna, där fick Andy bland annat lära sig att använda krokar med tunn wire, av Art Flick. Men det var på en dagstur till paret Darbee i Livingston Maner som livet för paret Minor förändrades för alltid, till lycka för alla moderna flugbindare.

Perfekta fjädrar efter årtionden av avelsförsök

  Viktiga ägg i vagnen

  Paret Darbee och Miner blev vänner och en vårdag 1954 rullade Miners stationsvagn iväg från Harry Darbee med fyra dussin ägg. Andy hade fått äggen av Harry och han var fast besluten att försöka föda upp sina egna Andalusian Blue Dun.

  Andy läste in sig på ämnet och gick mer vetenskapligt tillväga än Harry. I början hade han kycklingarna hemma i källaren, därefter i en bur utanför huset, men de förde ett förfärligt oväsen så till slut löstes problemet med att fjäderfäna flyttades till en gård en bra bit därifrån, som ägdes aven klient till Andys fru. Efter några års slit med resor mellan hemmet och gården flyttade Miners själva till en gård och startade Blue Dun Hackle Farm. Efter ytterligare några år och två hjärtattacker pensionerade han sig från jobbet som advokat och gick in för fjäderfäuppfödning för hackleproduktion på heltid 1960.

  Luddfritt hackel

  Andy var noggrann. Varje morgon år efter år lade han ut sina genetiska kartor över hur han hade korsat sina fåglar för att räkna ut den mest gynnsamma kombinationen. Han hade sedan starten fört noggranna anteckningar för varje ägg han fått av Harry för att se effekten av olika korsningar. Under åren fick han fler ägg av Harry och han fick ägg även från andra källor. För att duga skulle en hacklefjäder ha nästan fem centimeter (1 3/4 inch) luddfritt hackle i storlek 12. Andys mål vara att få fram hackle med samma längd och luddfrihet i storlek 16. Och han lyckades! Inte genom trial-error, utan just för att visste vad han gjorde. Även om han fick fram en massa olika färger på sina hackle var det just Andalusian Blue Dun som utgjorde hans stora intresse, därav namnet på gården.

  Andy fick, som alla uppfödare, problem med sjukdomar bland fåglarna. Eftersom alla fåglarna bodde tillsammans så spreds smittan snabbt. Egentligen borde då alla fåglar avlivas, men Andy tyckte det var för hjärtskärande och plockade bara bort de fåglar som var uppenbart sjuka och dåliga. De andra fick vara kvar. Helt ovetande om effekten så ledde det till att hans flock utvecklade immunförsvar mot olika sjukdomar. Cary Quarles på Colorado Quality Hackles sa senare att Andys arbete ledde till fåglar som blev extremt härdiga och resistenta mot sjukdomar. Ett annat skäl till den utvecklade tåligheten kan möjligen tillskrivas Andys tro att de bästa hacklen kom från raglar som fått utstå väder och vind. Han lät dem vara ute alla årstider, för att de skulle härdas och ge det bästa hacklet enligt principen att de starkaste och bästa överlever.

Det var den eftertraktade blågrå färgen flugfiskarna ville åt

  För fint att använda

  Andys belöning kom sakta men säkert. Några år efter att han startat sitt uppfödningsprogram skickade han ett komplett skinn till Harry Darbee som fann skinnet så extremt bra och vackert att han vägrade binda med det. Han ramade istället in det och satte upp det i sin flugshop. Gary skriver i sitt brev till mig att det förstås är överflödigt att säga, men att Andy och Harry blev allra bästa vänner.

  Vidare skriver Gary i en artikel i Fly Fisherman att även Andy var en generös man som fritt delade med sig av sin kunskap och sin flock av fåglar. På grund av sin generositet blev Andy Miners verk den genetiska källan till många av de uppfödare som kom åren därefter. Egentligen de allra flesta, såvitt jag kunnat finna. År 1973 gav Andy fåglar och ägg till Ted Hebert, mera känt som Genetic Hackles. Genom Dave Engerbretson blev George Harvey god vän med Andy och George introducerade Andy för Bucky Metz 1975 (finns motstridiga uppgifter om årtalet, jag har sett 1972 nämnas också). Hur som helst så blev tuppfjädrarna från Andy Miners Blue Dun Hackle Farm starten till den mer kommersiella utvecklingen av hackleförsäljningen till flugbindare världen över. Andy försåg till exempel Bucky Metz med ägg som blev starten på Metz hackleprogram. Andy Miner gick bort 1978 men farmen drevs vidare av sonen Miner Jr. Även Carey Quarles fick fåglar från Miner's som han sedan utvecklade under varumärket Colorado Quality Hackles (CQH)

  Ett lyckokast i genetik

  Enligt Carey Quarles var Andy Miner ett geni. För att inte ha någon formell utbildning på fjäderfägenetik gjorde han det omöjliga. Han blandade den genetiska leken och fick en royal flush. Det märkliga är att Andy, enligt Gary Borger, aldrig sålde en enda nacke. Även om han visste deras egentliga värde så gav han bort alla nackar han producerade. Hans utmaning var att knäcka den genetiska koden, och han gjorde det. Till förmån för all oss som binder flugor i dag. Andys verk har sedan mitten av I970-talet levt vidare i Ted Heberts hackleproduktion som sedan 1997 har övertagits av Whiting farms som låter den leva vidare som en egen linje. Det som utmärker Andy Miners och senare Ted Heberts hackleproduktion är extremt bra, långa, smala luddfria hackles, med hög glansighet och kanske den största variationen av olika naturliga färger.

  Hoffman och Whiting

  Som jag förstått saken så ligger Andys noggranna arbete bakom egentligen alla större märken på genetisk hackleproduktion från USA. Med ett undantag, Henry Hoffman. Han hade rötterna i fjäderfäuppfödning och blev snabbt mycket duktig på egen hand. Henry Hoffman ville främst förbättra hackleproduktionen i färgen grizzly och började själv sitt arbete i en annan del av USA på 1960-talet. Ryktet om hans tupphackle och saddle har alltid varit att det är det bästa som går att få, men i princip bara i färgen grizzly, lite i brunt också.

  Som jag förstått saken under de år jag bundit flugor har efterfrågan på Hoffmans hackle alltid varit större än tillgången. Därför har det varit svårt att köpa Hoffman i Sverige. Men det ändrades 1989 när Thomas Whiting, filosofie doktor på fjäderfägenetik övertog Hoffmans verksamhet och ökade både utbudet och förbättrade kvaliteten. Thomas Whiting kan sägas vara en modern Andy Miner som lyft kvaliteten och hackleproduktionen ytterligare någon eller några nivåer. Hans arbete har inte bara förädlat Henry Hoffmans arbete, utan även Andy Miners och Ted Heberts, och hans arbete är under ständig förbättring. Hans tuppar ger större nackar med fler och bättre hackle än någonsin tidigare.

  Whitings favorittupp

  Whiting har i dag en rad olika linjer av fåglar för sin hackleproduktion, och jag är inte säker på att jag fångat alla, men i huvudsak är det så här. Det hackle som kallas Whiting Dry Fly är en förädling av Hoffmans arbete. Det hackle som kallas Hebert/ Miner är en förädling av Andy Miners och Ted Heberts verk. Det hackle som kallas American Hackle är en noggrant utvald sorts tupp som råkar vara Thomas Whitings favorittupp som han födde upp som pojke. De är särskilt framavlade för att få rejäla tåliga fjädrar som passar stora flugor, saltvattenflugor med fler. Det hackle som kallas Spey-hackle kommer från ett tålmodigt arbete med att försöka ersätta både häger och speyfjädrar. Whiting började arbetet med Spey hackle redan i mitten av 1990-talet, och det tog fem år av inledande arbete för att så småningom få fram det vi har idag.

  Det hackle som heter Coq de Leon är riktiga Coq de Leon som Whiting köpte från tre olika källor i Leon i Spanien i mitten av 1990-talet för att förädla vidare. Han använder sina kunskaper i fjäderfägenetik för att få fram nya fina tuppar, vilket är en helt annan taktik än spanjorerna, som istället handplockar ett fatal fjädrar några gånger per år på de finaste tupparna. Coq de Leon förknippas främst med de små, lite rundade, fjädrarna som sitter överst på tuppsaddlet och som har en glans och spräcklighet som överträffar det mesta. Fåglarna kommer från Leonregionen i Spanien och har anor som flugbindningsmaterial till torrflugor så långt tillbaka som minst år 1624 där de omnämns i Astorga Manuscript av Juan de Bergara. Men det är egentligen en egen historia.

  Speciellt klimat

  Enligt många är det svårt att få fram bra hackle av dessa tuppar någon annanstans än just i Leon-regionen. Anledningen sägs vara det speciella mikroklimat som råder där. Staden ligger högt, cirka 1000 meter över havet och har många soltimmar per år, dessutom innehåller jorden en ovanlig sammansättning av mineraler. Sammantaget menar en del att detta påverkar sammansättningen av det keratin som fjädern består av. Man menar att uppfödning på andra orter gör att fjädrarna tappar sin extrema glans och fina spräcklighet.

  Dr. Whiting säljer nu Coq de Leon från sitt eget arbete och den som är expert på dessa fjädrar kan själv köpa och jämföra. Whiting har också en lång rad andra fjäderprodukter som ett resultat av det genetiska arbetet, som är minst lika intressanta som tupphacklen. Det finns Bugger Pack, Tailing pack, Chickabou, Streamer/deciever pack, Softhackle, Popperpack och Turkey biots. Bara en liten del av detta säljs för närvarande i Sverige. Den intresserade kan själv gå in på Whitings hemsida för att läsa mer. Whiting är även han mycket noggrann och förutom seriös gradering av allt material görs kontinuerligt provbindningar med fjädrarna för att se hur många flugor de räcker till och vad de klarar.

  Bättre än någonsin

  Det som en gång startade på 1950-talet som ett försök att förse Catskill-flugbindarna med Blue Andalusian har i dag lett till en rad olika producenter av genetiskt hackle där den absolut störste både i variation, produktion och kvalitet torde vara Whiting Farms i Colorado. Några av de andra märkena kan köpas i Sverige, åter andra säljs bara utomlands, främst i USA och England. Som ett resultat av alla fågeluppfödarnas ansträngningar har vi flugbindare fått tillgång till bättre nackar och fjädrar för vår flugbindning än någonsin tidigare. Vi kan bara tacka och ta emot.

  Tuppfakta

  Den äkta Blue Andalusian hette förr Blue Minorca och kommer från korsningen mellan en vit tupp och en svart höna av rasen Andalusia som ursprungligen kommer från Andalusien i Spanien. Den finns bara i tre färger. Svart, vit och blå. Med blå menas i flugbindningstermer, blue dun. Den blågrå färgen ska vara markerad med en mörkare blågrå rand på fjäderns kanter och den blå färgen (blue dun) uppstår genom det sätt som ljuset reflekteras på den blandning av svarta och vita pigment som uppstått på fjädrarna genom korsningen

  Källor

Brevkontakt och samtal med Gary Borger, som själv träffat Andy Miner.
Artikeln "The Miner connection ", Fly Fisherman Fly Tying Magazine 1988.
Hemsidorna:
Whiting Farms, www.whitingfarms.com
www.afn.org/ffipoultry/breeds/andalusn.htm
www.gallosdeleon.com

Bilder och text av Anders Isberg 2005 ©