|
Iglar
Av Gunnar Johnson
Av tradition
har vi låtit insekterna stå som förebild för våra konstflugor,
men i själva verket utgör de bara en del av öringens och
regnbågens föda. Fisken äter också vattengråsuggor, maskar,
larver, snäckor och iglar, för att nu bara nämna några av de
övriga rätterna på menyn.
Vi
ska se närmare på iglarna, som i många vatten utgör ett viktigt
bytesdjur för fisken. Iglarna tillhör ringmaskarna, och de är
släkt både med daggmaskar och havsborstmaskar. De senare har
fiskare i alla tider använt som agn, och därmed är inte steget
så långt att också använda iglarna som förebilder vid
flugbindningen. Många flugfiskare rynkar förmodligen på näsan
vid blotta tanken på att fiska fluga med "något som liknar
mask", men eftersom vare sig öringen eller regnbågen har läst
några flugfiskeböcker är de inte lika skeptiska...
Iglar förekommer både i
strömmande och stilla vatten, och det finns flera olika arter.
Även färgerna varierar starkt. De flesta tycks vara mörkgrå
eller svarta, men jag har också sett bruna iglar, och några med
inslag av olivgrönt. Ofta är de dessutom melerade eller
fläckiga.
Det är svårt att ange
längden på en igel, eftersom den precis som daggmasken kan tänja
ut kroppen. Men för praktiskt fiske brukar jag binda mina
imitationer på 10:ans eller 12:ans streamerkrok, och jag låter
"svansen" sticka ut lika långt som krokskaftets längd. Många
iglar blir betydligt större, men med allt för lång stjärt på
flugan missar man många fiskar, vilka helt enkelt hugger flugan
bakom krokböjen.
En fluga som simmar
Jag har provat flera
olika modeller, men i mina egna vatten är det framför allt en
enkel marabou-igel, som fisken tyckt bäst om. De mjuka
maraboufibrerna ger flugan intryck av liv. Den är dessutom
mycket enkel att binda, vilket är en stor fördel, eftersom man
ofta fiskar igeln nere vid botten eller i växtbälten. Det är
alltid retfullt att sätta fast en fluga, men det är mindre
retfullt om flugan är lätt och snabb att binda. Då gör det inte
lika mycket.
Men det är inte alltid som en
djupt fiskad igel är den rätta medicinen. Många gånger har
fisken tagit igeln just som den är på väg att sjunka ner genom
vattnet. Jag har därför kikat lite närmre på hur mina egna
imitationer uppför sig då de sjunker fritt. På grunt vatten kan
man studera sina flugor, och det är fantastiskt att se hur
effektivt en enkel marabou-igel imiterar sin riktiga förebild.
Iglarna simmar med
vågformade upp- och nergående rörelser. När imitationen sjunker
fritt genom vattnet, dyker den främre delen samtidigt som
stjärtfibrerna vinklas uppåt - bakåt. Stjärten bromsar flugan,
som rätar upp sig, varefter den sjunker på nytt. Hela tiden ger
det en illusion av att flugan "simmar med svansen" på samma sätt
som en riktig igel. Genom att förtynga flugan med några få varv
bly tråd, och genom att variera placeringen av blyet längs
krokskaftet, kan man experimentera fram iglar med olika sätt att
"simma".
Enkel att binda
Igel-flugan är lätt att
binda, och jag ska bara ge några små generella tips. Min egen
favorit de senaste åren är bunden med svarta maraboufibrer, och
oftast på streamerkrok nummer 10 eller 12. Jag binder flugan
både förtyngd och oförtyngd. De förtyngda fiskar jag främst höst
och vår, men också vid de tillfällen på sommaren då värmen gör
att fisken inte längre är aktiv vid ytan utan går nere vid
botten. Men jag vill gärna påpeka, att förtyngningen inte enbart
är avsedd för att få flugan att sjunka snabbt och djupt, utan i
minst lika hög - eller högre - grad är till för att få iglar att
röra sig på olika sätt i vattnet. Här finns rika möjligheter att
finna nya varianter.
1. Bind in 4 - 5
maraboufibrer vid krokböjen, och låt dem sticka ut lika långt
(eller något längre) än kroppslängden.
2. Bind sedan in en bunt
långa fibrer från samma fjäder. Fäst dem i spetsarna...
3. ..och tvinna sedan
fibrerna runt bindtråden för att få en hållbar kropp.
4. Linda fibrer och
bindtråd tillsammans. Om fibrerna inte räcker ända fram till
huvudet, binder man in en ny bunt och fortsätter på samma sätt.
Avsluta med ett litet fint huvud.
Ibland har jag försett mina
iglar med en rib av tunn silver och guldtinsel, och förra
sommaren band jag några med rib av flashabou - ett
ljusreflekterande plastmaterial. En djupt fiskad igel med rib av
blå flashabou gav bland annat en av den säsongens största
regnbågar.
Text och bilder
av Gunnar Johnson © 1984 |
