Vårens första fluga
Av Sune Adolfsson

Våren står för dörren och det är dags att sjösätta årets första fluga. För oss flugfiskare är det ett gyllene ögonblick. Här följer några tips inför den stundande säsongen.

Sune fiskar med förtyngd nymf i de mer lugnflytande partierna av Sverkestaån i Bergslagen. Öringen står och trycker efter botten och är omöjlig att locka till stigning på en torrfluga, trots de rikliga bäcksländekläckningarna i den värmande vårsolen.

  Ån slingrar sig fram i det vårlika landskapet. Det är i mitten av april. Årets första tussilago har slagit ut och en yrvaken snok ligger och gassar i vårsolen på en grästuva. Stora bäcksländekläckningar, och en och annan fjäril flaxat förbi. Våren är här!

  Vårfloden är hög, men ändå normal för årstiden. De två sista veckornas plusgrader har tagit hårt på snödrivorna vid min hemå i Mellansverige. Vintern har varit lång och det är dags att blöta årets första fluga. Vattenlinjen går långt upp på stranden och det kalla smältvattnet gör fisken svårflirtad.

  Här några tips inför den kommande premiärturen och då i första hand för den något mer oerfarne.

  Det vanliga vårproblemet

  Problemet med det tidiga vårfisket i högvatten är att komma ned till fiskens ståndplats, vilket i många fall kan vara nog så besvärligt. Öringen står för det mesta och trycker efter bottenstenarna och tar inte flugan förrän den är alldeles framför fisken. Undantag finns givetvis då öringen t.o.m stiger och tar en torrfluga.

Ett sätt att komma ner till fiskens bottenläge är att använda sjunklina och streamer, som vid vissa tillfällen kan vara enda lösningen på detta vanliga vårproblem. Men sjunklina och streamer blir ofta ett monotont kasta-ut- och-dra-in-fiske och som inte ger någon tillfredsställelse åt en trånande flugfiskesjäl.

Själv föredrar jag hellre den vanliga flytlinan som ger ett betydligt trevligare och mer stimulerande flugfiske. Flytlinor i klass AFTM 5-6 lämpar sig utmärkt för ordinärt öringsfiske i en medelstor å vid den här årstiden.

  Den viktiga länken

  Tafsen är kanske den allra viktigaste länken vid det tidiga vårfisket. Längden bör anpassas till vilken typ av vatten man fiskar i och hur hög vårfloden är m.m. En tafs som är mellan 340-380 cm lämpar sig väl för vårfisket i högvatten. För lång tafs försvårar själva flugkastet och kan skapa en del obehagliga trassel, och en för kort tafs gör att man inte kommer ned till fiskens tillhåll.

  För att tafsen snabbt och effektivt ska bryta igenom ytspänningen bör något avfettningsmedel (sjunkmedel) användas. Det finns åtskilliga märken att välja bland på marknaden och de flesta är bra. För den ekonomiske går det även bra att använda vanligt diskmedel som effektivt eliminerar de fettpartiklar som finns på tafsen. Personligen brukar jag avfetta hela tafsen ordentligt, ca två-tre gånger innan användandet.

  Angående tafsspetsdiametern behöver den ej vara så tunn vid vårfisket i det grumliga smältvattnet, som t ex vid sommarfisket med torrfluga. En spets på 0,20 mm eller vid vissa tillfällen 0,18 för de större nymferna på våren, och för streamer 0,22 eller 0,20 rekommenderas.

Ett knippe öringar i femhektosklassen tagna på en bäcksländeimitation i början av april. Öringarna har den typiska undernärda kroppsformen, vilket tyder på matbrist under de sista vintermånaderna.

  Den "lydiga" tafsen

  Köptafsen går bra att använda. Även den eget hemknutna taperade fungerar bra, kanske till och med bättre än köptafsen. Både på grund av att den blir tyngre, vilket gör att den fiskar djupare än köptafsen, och att den sträcker sig mycket bättre vid utkastet.

  Annars har en mycket bra tafs dykt upp i handeln på senare år, den så kallade Hi-Vis-tafsen. Finns i grovlekar 0x-6x. För vanligt ordinärt öring- och regnbågsfiske lämpar sig 4x utmärkt. En mycket bra och "lydig" tafs som gör allt flugfiskaren vill att den ska göra. Vill man få den att sjunka med avfettningsmedel så sjunker den ordentligt och vill man ha den att flyta med flytmedel (fett) så flyter den utmärkt. Den är också ypperlig att kasta med.

  Spetsen på Hi-Vis-tafsen är en påknuten vanlig ofärgad nylonlina, men den kan inte lika varmt rekommenderas då jag finner den både för kort och något för mjuk (sladdrig). Den bör bytas ut mot det egna favorittafsmaterialet. Tyvärr är Hi-Vis tafsen ganska dyr, ca 20 bagare, men den räcker desto längre, speciellt om man knyter på en slitdel, 0,20 eller 0,22 mm, som är ca 30-40 cm, mellan tafsspetsen och den fluorescerande delen. Vi får en specialtafs som kan räcka i nästan en hel säsong.

  Hi-Vis-tafsen är egentligen speciellt framtagen för torrflugefiske, men jag finner ingen anledning till att den inte även är utmärkt för nymffiske, både i strömmande och stillastående vatten. Den fluorescerande delen gör att man lättare ser hugget, då tafsen sträcker sig. Vilket är en klar fördel vid nymffiske, då hugget oftast kommer överraskande snabbt.

  Förtyngda nymfer

  Eftersom öringens basföda vid den här årstiden oftast utgörs av relativt stora insektstyper, som trollsländelarver och husmaskar, går det bra att fiska med stora imitationer. Nymfer i krokstorlekar nr 8-12 och 2x-3x långa brukar fungera bra. Andra mycket begärliga insekter för fisken vid den här tiden är bäcksländor och vattengråsuggor. Den naturliga insektens rörelser i vattnet kan vara besvärliga att imitera, men det viktigaste är att flugan är tillräckligt stor och ger ett rätt helhetsintryck.

  Förtyngning av nymferna är ett måste, om man ska lyckas komma ned till fiskens ståndplats. Gärna 2-3 lager tunn koppartråd endast på den främre delen av krokskaftet. Det gör att flugan får en uppåt-och-nedåtgående rörelse i vattnet och som i många fall har en lockande inverkan på fisken.

  Nymfer som brukar gå bra vid det tidiga vårfisket och gett mig flera fina öringar och regnbågar under årens lopp är Montana, Asellus (sötvattensgråsugga) och någon husmaskimitation, t ex Borsten eller liknande. Kolkusen är en annan som brukar fungera utmärkt och imiterar flera av de kryp som finns i ån vid den här tiden på säsongen. Streamers som brukar vara användbara är gamla hederliga Muddler Minnow och färggranna klassiska Mickey Finn i storlekarna 8-10.

  Samtliga av dessa mönster är väl kända för den inbitne flugfiskaren, men för den undrande nybörjaren kan en mönsterbeskrivning på Asellus och en husmaskimitation vara på sin plats. Åtskilliga husmaskmönster finns att välja bland och de flesta brukar vara effektiva hela säsongen ut. Ett mönster jag fastnat speciellt för är komponerat aven flugfiskare vid namn Björn Blomqvist från Tibro, som haft utmärkta fiskestunder med sin husmaskskapelse.

Nymfer för vårfisket, samtliga förtyngda med två lager koppartråd på den främre delen av krokskaftet. Flugor på bilden är; Husmaskimitation, Kolkusen, Asellus, Montana Nymf.

  Husmask (nattsländelarv)

Krok: Streamerkrok nr 8-12, ca 3x-4x lång.
Förtyngning: Två lager tunn koppartråd.
Bindtråd: Svart.
Kropp: Mörkbrun chenille.
Ribb: Tunn koppartråd.
Rygg: Ca 2 cm bred sektion av kalkonens stjärtfjäder. Viks dubbel och lägges platt på ryggen samt binds fast med ribben (koppartråden).
Framkropp (thorax); Kroppshår från hare, löst dubbat.

  Asellus (sötvattensgråsugga)

Krok: Helst Partridge Nymph Hook 2 1/2 xlång nr 10-14 eller liknande.
Förtyngning: Två lager tunn koppartråd på främre delen av krokskaftet.
Bindtråd: Svart eller brun Danvilles Monocord.
Stjärt: Några strån av täckhåren från kanin eller hare.
Kropp: Mörkgrått (askgrått) kaninhår. Dubbad i bindtrådsslinga och sedan lindad i täta varv bakifrån och framåt.
Kroppen trimmas med sax så den får en platt och konisk form och blir smalare fram och bredare bak.
Eftersom min artikel i första hand vänder sig till den lite mer oerfarne flugfiskaren finner jag det även lämpligt att ta med mönsterbeskrivningen på "gamla" välkända Montana. Den är en mycket användbar fluga året runt och har åtskilliga öringar och regnbågar på sitt samvete.

  Montana Nymf (bäcksländeimitation)

Krok: Helst Partridge Nymph Hook 2 1/2 x lång nr 8-10 eller liknande.
Förtyngning: 2-3 lager tunn koppartråd på den främre delen av kroken.
Bindtråd: Svart Danvilles Monocord.
Stjärt: Svarta hackelfibrer.
Kropp: Svart chenille 2/3 av krokskaftet.
Thorax: Gul chenille 1/3 av krokskaftet.
Vinganlag: Svart chenille, överskottet från kroppen viks över thorax och binds fast.
Hackel: Svart höns- eller mjukt tupphackel. Klipp och platta till hacklet så fibrerna pekar ut åt sidorna. Trimma chenillekroppen prydligt avsmalnande.

  Mendning

  Kort bör tilläggas något om kasttekniken i högt vattenstånd med förtyngda nymfer och avfettad tafs. Kastet bör läggas ca två-fyra meter snett uppströms fiskens tänkta ståndplats. Anpassningen av meterantalet är beroende på strömhastigheten och vattendjupet. Efter utkastet kastar man upp själva linbukten mot strömmen - så kallad mendning. Det gör att flugan får en mer frigående gång i vattnet och inte påverkas nämnvärt av linans vattenmotstånd. De större nymferna fiskar även utmärkt motströms vid djuphåla och i bakvatten.

Av Sune Adolfsson 1984 ©