Hur vadar du egentligen
Av Einar Björkegren 1982

  Att "tratta på ändan" i ett litet, snällt och oskyldigt vatten, lagom grunt och inte allt för snabbt och ett livsfarligt tillbud i ett stort, vredgat och svårvadat vatten, relativt djupt och alltför snabbt. Båda utgör kulmen på otillräckliga förberedelser och/eller felaktiga bedömningar. Det allra vanligaste är kanske otillräcklig varsamhet vid ett okänt vatten. Anblicken av en stor öring tillsammans med det förhållandet att man nyss missat ett löftesrikt vak, kan vara tillräckligt för att man ska bli oförsiktig.

  För att vada räcker det inte med vadarstövlar (eller byxor) av god kvalitet och försedda med halkfria sulor. Man måste känna till lite om vadningsteknik också.

  Två flugfiskare-vadare jag mött har fäst sej speciellt i mitt minne. Den ena, Bo Lind, promenerade ogenerat härs och tvärs över Vapstenälven ungefär som vore han en älg, förlitande sej på sitt avlånga format. Den andra, Lau Mikkelsen, klev omkring på Mörrums rätt så oländiga botten med ett Hardys tvåhandsspö (som han använde som enhands) i den ena näven och ett stadigt grepp om en grov laxstjärt med den andra.

  Kanske fanns det i båda fallen en lite för stor del oförvägenhet, då det snarare bort finnas en försvarlig portion överdriven försiktighet istället.

  Chansa inte

Är du det minsta osäker, så chansa inte. Livet är trots allt mera värt än en aldrig så stor öring (eller lax för den delen). Det finns väl knappast något som kan ersätta erfarenhet, men försiktighet kan möjligen kompensera erfarenheten. I varje fall delvis.

  Att gå i gräs iklädd vadarstövlar lär kräva 30 procent mera ansträngning än att gå på asfalt och då kan man kanske göra sej en föreställning om den ökade ansträngning som det kan innebära för en "normalt" stillasittande person att jaga omkring efter öringar, kanske på flera hundra meters höjd över havet, och dessutom i kallt, snabbt, knähögt vatten och på en ojämn strömbotten.

  En del vadningssituationer ställer ungefär samma krav på syreupptagning, muskler och skelett som ishockey eller kortdistanslöpning. Skulle du mot förmodan inte kunna simma, så är det nog ett ofrånkomligt MÅSTE att lära dej det innan du börjar vada. Simkunskaperna ger dej ett något ökat självförtroende.

  Flytvästar blir allt bekvämare och har böljat kombineras med fiskevästar. Dom inger en viss trygghet, som emellertid inte får tas till intäkt för vårdslöshet och/eller chansning. Det kan förefalla egendomligt att dom flesta som fiskar från båt medför flytväst av ett eller annat slag medan en vadande fiskare knappast har tillgång till något som helst flytetyg.

  Glida framåt

  Till dom förberedelser den vadande fiskaren är skyldig sej själv och sina närmaste hör definitivt att hålla reda på om det vatten han tänker vada i är korttidsreglerat och om man i så fall kan riskera ett plötsligt stigande vattenstånd.

  Det finns en viss grundläggande vadningsteknik som du ska lära dej utnyttja antingen du vadar i strömmande vatten eller stilla sådant.

  När du går på torra land så sätter du ner foten med hälen först, men när du vadar så ska du sätta ner foten med trampdynan först. För att vada rätt så ska du glida framåt med den ena foten utefter botten kännande dej för. Det där " kännande steget" får inte göras för långt, för det kan leda till att du tappar fotfästet.

  Medan du låter den ena foten glida framåt utefter botten, så måste din andra fot vara stabilt förankrad medan den uppbär huvudparten av kroppsvikten främst via trampdynan.

  Så snart din "rekognoserande" fot funnit ett gott fäste ska du skifta över huvudparten av din kroppsvikt på den foten och låta den andra foten glida framåt utefter botten till i höjd med rekognoseringsfoten, och så snart denna din andra fot funnit ett gott fäste låter du din rekognoserande fot glida framåt utefter botten igen.

  Så fortsätter du. Ett steg i taget. Utan brådska. Övertyga dej för varje steg om att du verkligen har ett gott fotfäste. Närmar du dej ett hinder av något slag, så gå då tunt det.

  Plurra

  Vadar du riktigt så gör du inga vågor som kan varna fisken för din närvaro. Det finns lika goda möjligheter att göra vågor antingen du vadar i stilla eller strömmande vatten. Om du börjar med att röra knät framåt utan att lyfta det mer än absolut nödvändigt, så sätter den rörelsen dej i ett bättre läge att "rekognosera" samtidigt som det minskar risken av onödiga vågor.

  Samtidigt som du rör dina ben rätt så gör du dej ingen brådska, vilket minskar risken att "störa" vattnet. Skynda alltså långsamt och övertyga dej om fotfästet för varje enskilt steg. Det reducerar dina chanser att "plurra".

  Det gives emellertid tillfällen då du kan slinta eller i värsta fall ramla trots att du vadar försiktigt. En del stenar ligger inte alls så fast på botten som dom kanske föreföll dej att göra. Bara bytet av kroppsvikt från den ena foten till den andra kan resultera i att det goda fotfästet "upplöses" i intet. Även den skickligaste bland vadare kan få problem.

  Efter att du sålunda har bibringats en viss förståelse för den grundläggande vadningstekniken behöver du också en viss kännedom om vissa modifikationer som måste tillgripas vid vadning i strömmande vatten. Till att börja med, så måste du alltid försöka ställa dej så att strömriktningen träffar dej sidledes, varvid strömmen påverkar din balans mycket mindre än om den träffas dej framifrån eller bakifrån.

  Utnyttja strömmen

  Den grundläggande vadningstekniken betraktar "nedströmsfoten" som den rekognoserande, medan " uppströmsfoten" fungerar som den fast förankrade. Genom att du vadar på det viset, gör ditt "uppströmsben" en brytning av strömmen för nedströmsbenet att rekognosera i. Du kan alltså luta dej mot strömmen medan du koncentrerar huvudparten av din kroppsvikt på den fot som har det fast förankrade fotfästet och den rekognoserande foten arbetar "strömskyddad" nedanför.

  När nedströmsfoten väl funnit ett gott fotfäste, placera den stadigt och koncentrera huvudparten av din kroppsvikt på den. Dra sedan din tidigare "bärande" fot intill den andra. Använd korta steg. Att arbeta dej något nedåt, med strömmen, blir mycket, mycket lättare än att arbeta dej uppåt, motströms, eller tvärs över. Och att spara energi kan visa sej viktigt om du planerar att fiska i starkt strömmande vatten hela dagen.

  Att utnyttja strömmen till din egen fördel kan visa sej klokt. Undvik om möjligt att vada direkt mot strömmen, inte minst med hänsyn till den mer energi som motströmsvadning kräver.

  Att vada rätt medströms kan förefalla den oerfarna lättast, men kan också innebära förlust av kontrollen över vadningen, när vattnet tvingar dej att förflytta dej fortare än du borde.

Vadning kan vara riktigt njutbart och kan öka ditt utbyte av fisket.

  Vadarstaven

  En vadarstav kan fungera som ditt tredje ben; ett värdefullt extra stöd i snabbt vatten. Men låt inte vadarstaven förleda dej att ta några onödiga chanser. Vada inte med stav i vatten som du inte skulle våga dej på utan.

  Vadarstaven ska du använda på din uppströmssida, när du ska ta dej fram tvärs över strömmen. Luta dej då mot strömmen och låt vadarstaven ta större delen av din kroppsvikt när du förflyttar dej. Övertyga dej emellertid om att både vadarstaven och din bärande fot har stadigt fäste innan du förflyttar din nedströms rekognoserande fot.

  När väl den rekognoserande foten funnit stadigt fäste, förflytta då (men inte förr) din uppströms bärande fot jämsides. Med båda fötterna stadigt fästa i underlaget, flytta (då men inte förr) din vadarstav till nytt läge och återupprepa hela proceduren.

  I "normala" fiskesituationer ska din vadarstav vara fäst på din uppströmssida. Att låta fluglinan trassla sej med vadarstaven kan skapa ett problem som emellertid kan decimeras genom att vadarstaven får hänga strömmen bakom dej.

  Är strömmen svag spelar det inte så stor roll var vadarstaven hänger, men är strömmen stark och vadningen jobbig, så fungerar det bäst om staven har fästs på din uppströmssida, vilket senare tillåter dej att luta dej mot strömmen; något som skapar en säkrare ställning.

  Djupt vatten

  Vattendjupet betyder mycket för den vadande fiskaren. Ju djupare vatten, desto mera vatten undantränger du, vilket i sin tur minskar trycket på dina fotsulor. Du får med andra ord ett sämre fäste än du skulle ha om vattnet vore  grundare. Till och med i stilla, djupt vatten måste du röra dej långsammare med anledning av den kontroll du blir av med genom minskande vikt.

  För en säker vadning måste du därför ta dej tid att observera och bedöma det vattenområde som du ska ge dej i kast med. Anfall inte vattnet. Titta dej noga omkring för att lokalisera bekvämaste vadningsväg. Är du vid ett vatten som du inte har vadat i på länge, kontrollera då först eventuella förändringar.

  Försök samtidigt att inse dina egna fysiska möjligheter och försök komma underfund med vilka vatten du kan ge dej i kast med och vilka du måste undvika. Sund självkritik kan bespara dej många och stora bekymmer.

  Vattengenomsiktligheten kan ställa till stora problem för vadaren Grumligt vatten är väl inte så farligt, för det uppmanar till försiktighet. Kan man inte se riskerna så är man vanligtvis bättre beredd på det värsta.

  Klart vatten däremot innebär lätt problem. Vattnet kan vara så klart att det ger vadaren en föreställning att det är grundare än det verkligen är, vilket kan resultera i oförsiktigheter.

  De bottnar du trampar på bör påverka ditt val av vadarsulor. De flesta sjöar och dammar brukar ha homogena bottnar, men strömmar visar vanligtvis prov på olika bottentyper.

  Lera och hinder

  De mönstrade sulor som återfinns på de flesta vadarbyxors och vadarstövlars fot ger ett bra grepp på lerbottnar och sådana finns ofta i strömmar; också i strömmar med stenbotten. Se emellertid upp för branta, hala lerbankar i strömmar, sjöar eller vikar där vattnet nyligen sjunkit.

  Ibland är den svåraste biten just att komma ned till vattnet. Träffar du på leror eller mossar som foten sjunker ner lite i, så vrid foten samtidigt som du långsamt lyfter den ur leran (eller mossan. Vridningen råder bot mot eventuellt vakuum som kan suga fast stövelfoten i ett stadigt grepp.

  Väl i vattnet måste du se upp med skarpa stenar eller annat skräp som kan ha fastnat i leran. Se också upp med djup, mjuk lera och områden med kvicksand. Den rekognoserande foten måste noga pröva fastheten i botten leran (för att bedöma hur djupt man riskerar att sjunka igenom).

  I strömmar finns det ibland gruslager under lerskikt som kan underlätta vadningen. Eftersom lerpartiklar är så små och fordrar stillastående vatten för att sjunka till botten, så råkar man normalt på lera bara i stillastående vatten.

  I strömmande vatten råkar man bara på lera i bakvatten och eventuellt i virvlar. Var försiktig med lerhål och mjuka bottenpartier. Ibland kan leran och/eller kvicksanden vara så djup att du kan sjunka ned till midjan eller djupare. Det största problemet i sådana fall är kanske att behålla vadbyxor och -stövlar på sej och inte lämna dom kvar. Man kan faktiskt tvingas att simmande ta sej ur sådana situationer.

  Grus och sand kan uppträda vid vilka strömstyrkor som helst och därvid är en grovt mönstrad sula allt du behöver. Grus och sand i stillastående vatten utgör inget problem.

  Hinder däremot utgör alltid problem, men gå runt dom och inte över. Strömmen förflyttar ofta grus och sand och bildar hål och gropar i botten. Se upp i stark ström så att inte strömmen spolar bort den "fasta grund" du står på.

  Poolerna lättast

  Stenblock av olika storlekar kan återfinnas på alla möjliga bottnar. Vad som behövs för att få ett fast grepp på en sådan botten varierar från filtsulor, dubbade gummisulor till Fritz von Schlegells sulmodell. Oftast räcker det väl med filt (som emellertid inte håller att vandra i), men på stenblock med växtlighet kan det behövas dubbar.

  Långsamt rinnande vatten kan vara de mest svårvadade. Rund sten eller runt grus kan erbjuda andra svårigheter, där botten bokstavligen rullar iväg under dina fötter.

  Stora stenblock ska du helt enkelt gå runt. Men genom all tings naturliga djävlighet kan ström bottnar i sällsynta fall bestå av uteslutande runda stenar av bowlingklots storlek och där ligger det väldigt nära till hands att snubbla, för du rullar på nästan varje sten du trampar på. Lösningen kan vara att med den rekognoserande foten försöka komma under stenarna och rulla undan dem. Var speciellt försiktig med stenar med grus under. Lösningen är densamma. Försök att rulla stenarna åt sidan, men undvik för allt smör i Småland att fastna med foten. Ramlar du kan du skada dej allvarligt.

  Bästa sättet att vada över en ström är beroende av djup och strömförhållanden. I strömmar där det finns lugna pooler brukar det vara lättast att vada genom poolerna, förutsatt att dom inte är för djupa. Ett alternativ är just ovanför utloppet, där det bästa fotfästet brukar återfinnas.

  Vänd tillbaka

  Även om du är försiktig när du vadar, så brukar en önskan att räcka ytterligare någon meter eller två sätta dej i en farlig situation. Stanna upp (oavsett den stora öringen där ute) och försök att bedöma situationen. Känner du den minsta lilla tvekan, så vänd eller backa tillbaka.

  Att vända kan bli det besvärligaste av alltsammans. Befinner du dej ute i strömmen så kan du få den mot dej om du vänder. Måste du ändå vända så får du använda all den försiktighet du kan mobilisera. Vänd dej långsamt och övertyga dej för varje steg om att din fot fått gott fäste innan du flyttar den andra foten intill den första.

  Försök inte göra allting på en gång. Om du backar så måste detta ske ytterligt försiktigt. Ta god tid på dej och planera noga varje steg.

  Har du passerat ett besvärligt ställe på utvägen och måste gå tillbaka samma väg, så stanna och undersök om det inte skulle gå att ta en annan, kanske lättare väg tillbaka. Snett nedströms brukar vara säkrast.

  Simma/nedströms

  Det verkar som om dom all vanligaste vadningsproblemen skulle uppkomma när du fått något trassel på halsen och försöker dej på en snabb lösning. Om du istället tar god tid på dej , så ordnar det sej nog ska du se.

Även dom skickligaste vadare brukar blöta ner sej ibland. Vad gör man då?

Försök hålla situationen under kontroll. Grips inte av panik och förbruka inte din energi i onödan genom att t.ex arbeta dej mot strömmen. Släpp spöt - efter att först ha tagit linan mellan tänderna - och simma snett nedströms mot närmaste land tills du bottnar. Allt detta tar inte många sekunder om du är förberedd. Luft instängd i dina vadarbyxor håller benen flytande.

Vadning kan emellertid vara ytterst njutbart och kan väsentligen öka ditt utbyte av fisket under den bestämda förutsättningen att du har "riktiga" grejor och använder dom på rätt sätt.

Av Einar Björkegren 1982