Midsommardansen Rock & Roll
Av Anders Möllervärn 1991

När den stora åsandsländan, "rocken", bjuder upp till dans veckorna kring midsommar, händer det att både fiskar och fiskare tappar besinningen.

  Det var som om älven exploderat. Tusen och åter tusen gigantiska dagsländor steg upp från vattenytan i eftermiddagssolen. Det var mitt första möte med "rocken" i stortantal.

  Dagarna innan hade jag sett en och annan nykläckt slända fladdra mot land på ovana vingar. Men nu var det som om alla på ett givet tecken bestämt sig för att ta chansen att föra släktet vidare. Det var midsommartid vid min skogsälv och luften stod stilla i årets första riktigt varma och lite fuktiga dag. Perfekta förhållanden för "rocken".

  Med ökande iver försökte jag att placera min vackra, stora torrfluga framför den magnifika öring som sävligt rullande tog för sig av naturens plötsliga frikostighet. Fisken var nära hela tiden, mellan fem och femton meter ut. Jag prickade rätt många gånger under de tjugo minuter den förtrollade mig med sin breda rygg.

  Trots att öringen flera gånger välte flugan med huvud eller rygg gjorde den ingen som helst ansats att ta. Till slut kände jag mig som om jag vore en av de gräsänder som med frenetiskt klapprande näbb snurrade runt i vansinnestempo på jakt efter de undflyende jättesländorna. Jag kastade och kastade. Öringen åt och åt. Och jag förstod ingenting.

Äkta vara!

  Midsommardans

  "Rocken" är vår största dagslända. Den kallas också för åsandslända och heter Ephemera danica på latin. Det svenska namnet ger en fingervisning om var man finner danican. Den lever i små och medelstora åar där det finns områden med sandbotten på mellan en och tre meters djup. Nymferna fören undanskymd tillvaro.

  De lever i två år grävande i sandbottnen och är under den tiden oåtkomliga för fisken. Någon gång under tiden från första halvan av juni i södra Sverige till i mitten av juli längst i norr, kliver en generation sländor fram ur anonymiteten under halvannan vecka.

  I ett fantastiskt crescendo kläcks tiotusentals vingade sländor ur sina nymfskal. Det blir till en midsommardans där öringen kapar åt sig sin beskärda del. Trots att öringen är i farten och visar sig en hel del, är den inte helt lätt att fånga. Både fisk och fiskare verkar kunna drabbas av dåndimpen.

  En stund efter mina förtvivlade försök att locka den rullande öringen mötte jag en glad flugfiskekollega med två vackra öringar hängande på var sitt finger. De var väl på dryga kilot. Jag berättade om mitt misslyckande och visade min vackra fluga. När han visade den fluga han hade tagit sina fiskar på, trodde jag att han drev med mig. Det var en anskrämlig ulltuss som såg ut att vara hopsnurrad av en treåring.

  Den går bra till "rocken", min ful-fluga, sa han. Det verkade inte riktigt klokt att fisken kunde föredra detta slarvigt dubbade sälullsnystan framför min vackra och välbundna imitation.

Falsk dito bunden av Bert Strömberg

  Nymf fiske

  Senare års erfarenheter har dock lärt mig att torrflugan ytterst sällan är rätt medicin när "rocken" kläcker. Olika form krav nymffiske är överlägset mest effektivt. Frågan är dock om de få tillfällen då man kan lura en öring att lättjefullt sörpla i sig en imitation av den nykläckta sländan inte är värda det tålamod som krävs för att spana in och vänta ut den fisk som har sådana matvanor.

  För även om man ser fisken i ytvattnet, är det sällan den vingade sländan som står på matsedeln. Det troligaste är att öringen frossar på nymfen då den är i sitt mest lättfångade stadium, strax innan den lämnar nymftillvaron och förvandlas till en vingad, vuxen insekt.

  Åsandsländenymfen är stor, upp till 25 millimeter lång och ljust brun till färgen. Man ser att den är anpassad till sitt grävande liv i en syrefattig miljö. Där nere i gruset och bottenslammet är vattenomströmningen liten. Den har mycket stora gälar på bakkroppen och benen är korta och kraftiga, liksom käkarna som också används till att gräva med.

  När nymfen simmar upp mot ytan har den påbörjat sin förvandling till det vingade stadiet i sitt inte alls så korta liv. I och med att den lämnar bottengrusets trygghet förvandlas den också till ett tänkbart inslag i öringens diet.

  Den simmar med vickande rörelser med den gälbeprydda bakkroppen. På vägen upp gör den flera, ganska långa pauser där den orörligt låter sig driva med strömmen med gälar, stjärtspröt och ben utspärrade. Då liknar åsandsländenymfen mest en liten flaskborste, eller varför inte min väns "fulfluga".

  Rock & Roll

  Innan "rocken" tar det stora steget från vattnets värld till luftens, hänger den livlös alldeles under vattenytan medan nymfhuden (som ju egentligen är dess skelett!) spricker på den knöl på ryggen där vingarna ligger nerpackade som en fallskärm. Det finns ingen återvändo och den kan inte flyga sin väg förrän den kravlat sig ur nymfhuden och pumpat upp venerna i vingarna. Den är verkligen sårbar som "kläckare ”och det "vet" öringen också.

  När nymferna i massor hänger i eller alldeles under vattenytan oförmögna att fly, då är det kalas. Även de i vanliga fall lite mer försiktiga öringarna av lite större modell lockas till midsommardans. Och dansen heter rock & roll!

  Dessa kläckare tas med en för det mesta lättjefull, rullande rörelse där fisken visar huvud-rygg-stjärt när den kryssar runt och fyller magen.

  Det finns alltså flera tänkbara strategier när "rocken" är i farten. Om man ser att fisken verkligen tar en vingad slända så ska man naturligtvis ta chansen att pröva en torrfluga. Visserligen är chansen att få hugg även då, större med en nymf, men upplevelsen att ta en hygglig öring på torrfluga är värd att sträva en hel del för.

  Om man, trots att åsandslända kläcker, inte ser till någon fisk så är säkraste kortet en nymf fiskad en bit ner i vattnet. Om det är rock & roll på gång så är ju en imitation av en kläckare det självklara valet. Man skulle alltså ha behov av tre olika flugtyper för att vara helgarderad till midsommardansen.

  Fulflugan

  Det finns mycket fina ledade imitationer av den simmande nymfen. Jag har dock inte kunnat märka att de varit bättre än den enkla nymfimitationen som fulflugan är. Kanske är det omöjligt att göra en fluga som imiterar de vickande simrörelserna. Det är lättare att imitera vilopausen då nymfen bara driver.

Krok: streamerkrok storlek 8-10, eventuellt lätt förtyngd med koppartråd
Stjärt: två, tre små hackelspetsar, ginger av dålig kvalitet
Kropp: börja med tråden vid ögat och dubba bakåt med guldbrun dubbing; vit dubbad sälull i glesa varv över på vägen fram
Bröst: mörkare gråbrun dubbing, till exempel kanin eller sjubb
Hackel: ett par varv rapphöna.

    Kläckare

  När kläckaren hänger under ytan har den endast en del av vingsäcken ovanför vattnet. Inte heller när det gäller kläckaren har jag fått belägg för att det skulle vara någon fördel med en ledad variant.

Krok: storlek 8-10 streamerkrok, lätt förtyngd ovanför krokspetsen med tre, fyra varv koppartråd
Stjärt: en inte alltför lång tuss ljusbrunt hår, till exempel hare eller sjubb
Kropp: ljusbrun dubbing
Bröst: som kropp fast tjockare
Vingsäck: tät skumplast till exempel Plasazote
Hackel: mjuk ginger tupp

  Vingad insekt

  - Är det en riktig? Frågade Erik, åtta år, när han plockade upp den ur flugasken. Det var en imitation av den nykläckta sländan bunden av Bert Strömberg. Han själv kunde stå i timtal på huk i skuggorna på spaning efter grov öring som tog vingade insekter.

Krok: storlek 10-12 med ögat nedåt.
Stjärt och bakkropp: vitt saddelhackel målat ljusgult med märkpenna och limmat med silicongummi så att alla fjäderstrålarna utom de tre som bildar stjärtspröt dras samman "framåt"
Bröst: blandad kanindubbing av flera färger
Ben: hjortsvans, mörkbrun, bundet i fyra buntar, två framåt och två bakåt
Vingar: brända med vingbrännarverktyg ur syntetväv, till exempel "Wing-it". Vener målade med permanent tuschpennor.

Text av Anders Möllervärn 1991 ©
Foto av Anders Möllervärn och Leif Milling 1991 ©