Den enda rätta julflugan
Av Arne Broman 1997

  Detta är en metod jag tar till när mera ordinärt och välprövat nymf- och streamerfiske sviker. Den har gett mig åtskilliga bonusfiskar och räddat många kalla vinterdagar eller stekheta sommar dagar då jag annars skulle ha gått fiskelös.

  Veckan före jul åkte Kalle Johansson och jag upp till den lilla regnbågssjön i Åsljungaskogarna. Vi slog in på skogsstigen med vattenpölarnas nattgamla is frasande under stövelsulorna. Grå molnsäckar hängde över åsen. De var fyllda av snöblandat regn.

  Snart stod granskogen tät omkring oss, mörk och tigande. Inte ens kungsfåglarnas fina gnissel livade den grå dagen.

– Man är en galning, muttrade Kalle, när vi sneddade över ett nyupptaget kalhygge på sluttningen ner mot den lilla runda sjön. Man är en galning som ger sig ut på flugfiske en dag som denna: så grå, så sur, så eländig.

  Jag dröjde med svaret, för i samma nu ropade en gröngöling högt och gällt från en håläten myrstack. Skrämd tog den till vingarna. Lågt och guppigt försvann den in mellan träden.

  I våra trakter är den stora gulgröna spetten nära nog en raritet. I likhet med vipa och storspov, orre och tjäder hör han till de undanträngda, de snart förlorade.

– Man skall inte döma dagen förrän kvällen är inne, sa jag. Minns du inte annandag jul för tre år sedan. Då fick du ditt livs regnbåge just här i Gropasjön.

  Kalle muttrade något ohörbart till svar.

  Han är en skicklig, hängiven och envis fiskare, men han är trögstartad. Morgnarna är inte hans tid. I all synnerhet inte gråluddiga, våtkalla förvintermorgnar.

  Jag brukade småretas med Kalle för att tända honom.

– Du har gått och blivit govädersfiskare, Kalle. Du skulle förstås hellre sitta hemma i köket vid ditt bindstäd. Med kaffepannan och Yvonnes kakburkar inom räckhåll.

  Kalle Johansson tände, fast på sitt stillsamma sätt:

- Flugfiska efter regnbåge skall man göra sköna försommarkvällar. När göken gal. Dagsländorna svärmar. Och bågarna stiger efter en fluga som flyter högt och fint bland näckrosorna. Inte i dyblöt och råkall juletid. Inte när regnbågarna står och tjurar med hakan mot en bottensten.

  Med Kalles ord tog vår lilla dispyt slut. Vi var framme vid sandstranden i sjöns sydända, just där bäcken löper ut och svart träkol mellan fyra stenar skvallrar om var vi brukar tända vår kaffepausbrasa.

  Vi riggade upp våra spön under tystnad. Vi var båda lika ivriga att efter flera fiskelösa veckor låta kroppsvätskorna livas av kastarmens rytm, sinnena av en spänd förväntans upplösning i bugande spö och morrande rulle.

  Kalle gav sig iväg runt sjön, till nordändan där en halvrutten och halv sjunken spång leder ut till en liten holme. Det var där ute Kalle tog sin berömda och beryktade annandagsbåge. Berömd därför att den med sina 3,8 kilo är den största regnbåge som tagits i Gropasjön. Beryktad för att någon elak tunga spred ut, att Kalle tagit den på en hemmagjord kuse, som han bundit så att den både till storlek, form och färg liknade en pellet.

  Det elaka ryktet hade tagit Kalle hårt.

  Ännu kunde det komma stunder då det gnagde och skavde. Till på köpet var det orättvist. Jag visste att Kalle bundit sin kuse efter en husmask med hölje av bruna, vissna granbarr, som han fiskat upp en senhöstdag på grunt vatten ute vid sin holme.

  Jag stod en stund och valde i flugasken, höll Kalles granbarrsbruna nymf i nypan, men lät den gå tillbaka och knöt en vit Baby Doll med grå rygg.

  Den hade gett mig fisk förr, just sådana här grå förvinterdagar, när regnbågarna varit inne på badvikens grusbotten och jagat mört yngel.

  Jag hade haft den flugan liggande i asken i åtskilliga år, men aldrig riktigt trott på den. Följaktligen hade den inte heller givit mig någon fisk. Men så stod jag på landsfiskalens brygga en blåsig och kall decemberdag, då hela förmiddagens och en god del av eftermiddagens slit inte gett en enda regnbåge. Inte ens den minsta antydan till hugg.

  Att få fiska från landsfiskalens brygga var ett privilegium, som jag var ensam om. Jag hade fått tillstånd på livstid en höstdag, då jag vadade ut och räddade landsfiskalens lilla ilskna terrier från att drunkna, sedan hunden smitit iväg, gett sig ut på en förbjuden simtur och fastnat med kopplet i en gammal ståndkroksstör.

  Jag utnyttjade sällan mitt privilegium. Landsfiskalens hustru var en vresig och sur gammal raka. Landsfiskalen själv alltför bullrande pratsam. Terriern som jag räddat en opålitlig och otacksam ankelbitare.

  Men det gick nästan alltid några stora regnbågar och, strök utanför bryggan och vassränderna kring den. De var oåtkomliga också de dagar, då alltför flitigt plåtslängande och alltför många piskande fluglinor jagat ut bågarna vid sjöns övriga stränder på djupet. Ut där inte ens en skicklig kastare kunde placera sin fluga.

  "Sista chansen", döpte jag bryggan till.

  Det var alltså till den jag gick sent en grå decembereftermiddag då varken jag eller vännen Kalle känt ett liv. Baby Doll knöt jag på tafsen i ren desperation. Tänkte möjligen att den flugan borde regnbågarna åtminstone se i det gråfiltiga ljuset och i det mörka vattnet.

  Det blåste snålt och kallt den dagen. Efter en stund började det snöa. Snart låg bryggan vit.

  Jag fiskade med en sinktiplina och jag lät den sjunkande spetsen få god tid på sig att dra ner flugan mot bottnen. Jag visste att regnbågarna brukade stå djupt sådana gråvädersdagar. Under tiden linan sjönk försökte jag få eld i pipan. Gång på gång blåste snålvinden ut stickans lilla låga. Till slut fick jag lägga från mig spöet i snömodden på bryggan, så att jag kunde kupa båda händerna kring lågan.

  Plötsligt och överraskande for spöet iväg. Kanade i snömodden. Höll på att dras ner över bryggkanten.

  I sista stund fick jag greppat klingan. Mothugget kom automatiskt. Spöet böjde sig hårt. Rullen morrade ilsket.

  Det var tyngd i fisken där ute. Trots att den rörde sig sävligt och köldstelt svitschade linan ut i korta, snärtiga ryck.

  En kort stund stod regnbågen kvar nere vid bottnen och försökte med energiska huvudknyckar befria sig från den vassa, stickande tingesten i mungipan.

  När jag fått ordentligt grepp om spö och lina och satte press på fisken, gjorde den en lång rusning ut mot öppet vatten. Det kändes bra. Men snart vände den och styrde tungt och obändigt rakt mot den täta vassen. Det kändes inte bra.

  Strax innan regnbågen nådde de första glesa stråna fick jag den att kantra över för hård sidopress. Åter sköt den fart ut mot det svarta djupet. Linan slets stötvis ur toppöglan. Spöet böjdes. Rullen knarrade.

  Med regnbågen väl krokad och ute på fritt vatten hade jag alla odds på min sida, och efter en stund kunde jag pumpa upp den till ytan. När den kom glidande in på sidan prisade jag min långskaftade håv. Liggande på magen i den blöta snön kunde jag lirka in huvudet i håven och dra bygeln mot mig. Den breda stjärten gled ner i håvgarnets djup.

  Regnbågen som darrade till och stelnade för den lilla prostens mässingshuvud var kort och bredryggad, trind över bukens ljusare flanker, med bred och perfekt formad stjärtfena. Den var en av mina bättre från Gropasjön. I handen vägde den bortåt halvannat kilo.

  Jag höll upp den för att Kalle skulle få se. Han såg inte. Han hade ögat nitat vid den egna spötoppen.

  När jag på nytt lade ut min Baby Doll - babydockan - lät jag den sjunka tills slaklinan visade att den lagt sig bland braxengräs och sjunkna löv på bottengruset. Sedan drog jag linan sakta emot mig. En decimeter eller två i taget. Och med långa pauser mellan varje dragning.

  Blötsnön föll i tunga blagor. Fingertopparna böljade spränga utanför halvvantarnas sura ylle. Jag fick kila fast spöet i armvecket för att torka av glasögonen medan sinktippen drog ner flugan i det svarta, kalla.

  Efter ett tjugotal utlägg hade inget hänt. Flingorna som föll blev större. Våtare. Kallare. Men så kände jag i vänsterhandens grepp kring linan en svag dragning och gjorde automatiskt mothugg.

  Den gula flytlinan på det svarta vattnet rispade en fradgad skåra. Regnbågen for iväg. Linan rann ut.

  Två gånger hade jag regnbågen framme vid bryggan. Två gånger vek den in under pålverket, när den såg håven. Jag fick köra ner spöet för att dra fram den. Efter en ny rusning ut på friare vatten kom fisken plogande, gick i håven och blev klubbad.

  Sedan den dagen drog jag ofta hem en bottenraggande Ullmasken, Baby Doll, Borsten eller Montana sakta och långsamt som en lus på en tjärad sticka.

  Det var en metod som jag tog till, när mera ordinärt och välprövat nymf- eller, streamerfiske svek. Den gav mig åtskilliga bonusfiskar. Den räddade mången kall vinterdag eller stekhet sommardag, då jag annars skulle ha gått fisklös. Jag fick ta emot många pikar och gliringar för mitt sätt att fiska fluga.

  Hartwig Lindqvist var en höstdag gäst vid min regnbågsdamm.

– Vad i helsicke är det du sysslar med, sa han, står du och metar?

  Nils Färnström var ännu syrligare, när vi fiskade tillsammans i en liten sjö nedåt Vomb en blåsig och narig septemberdag.

– Du påstår att du fick dina regnbågar för att du drog flugan som en lus på en tjärsticka, sa han spefullt. Hur kan du veta att du inte skulle ha fått dem om du dragit in flugan i normal takt. Eller till och med svept hem den i samma takt som Trollemöllafiskarna brukar ha på handen en dag då hetsjakten går med armbågslucka.

– Jag har fått tillräckligt många tröga vinterbågar för att veta, sa jag. Jag kände Nils sedan många år, men han hade alltid haft en viss distans och han tyckte väl att jag var en grovfiskare och ingen gentlemannafiskare.

  Först några år senare bröts isen mellan oss, en minnesvärd dag vid Nybroån, Vi blev goda vänner. Och jag förstod att bakom hans lite strama "kom-inte-för-nära-attityd" rörde sig en känslig människa. Med ett behov av att få vara ifred, som kanske inte alla förstod.

– Här kommer du med dina "lusfiskar", sa han. Gratulerar till snygg fångst.

  Nu står jag alltså återigen ute i Gropasjöns svarta vatten till gott och väl midjan. Redo att än en gång lägga ut en Baby Doll, låta den sjunka tills den lägger sig på bottnen och sedan ta hem den i oändligt långsam takt.

  Efter tio kast har inget hänt. Efter tjugo år är jag inte längre så säker på att det står någon regnbåge över badvikens sandbotten. Efter dryga trettio tar jag fram nageltången, kniper av tafsen och knyter på en stor brun Ullmask med röd tipp.

  Jag gör några kast, låter Ullmasken sjunka till botten, och tar hem den med lite hetsigare drag. När inte det heller ger resultat återgår jag till min långsamma intagning, låter flugan krypa fram i bottenslammet.

  Som en lus på en tjärad sticka.

  Har jag några teorier om regnbågens vana att plocka upp ett nära nog stillaliggande byte från botten, är jag glad över att det står på praktisk grund.

  Alla som fiskat regnbåge någorlunda flitigt vet att de ofta fått fisk, som visat tecken på att det förhåller sig så. Ibland får man regnbågar, som har magen fullsmockad med små halvruttna bitar av vasstrån. Naturligtvis går inte regnbågen fram som en gräskarp: vad den varit ute efter är den sländlarv som legat gömd i den lilla stråbiten.

  Att regnbågen står vid bottnen på ganska stort djup kalla och blåsiga dagar, i synnerhet när vi kommit en bit in på vintern, kan inte heller överraska.

  När jag förr i tiden vinterpimplade på Largen hände det, att vi tog regnbågar nere vid bottnen på både sju och åtta meters djup. Inte heller torde det överraska att regnbågen vid extremt höga temperaturer söker sig ner på djupet.

  Här i badviken har jag under åren haft trevligt fiske, när jag låtit en liten imitation av sötvattensmussla kravla fram över bottnen. Inte heller den rör sig med raketfart!

  Men om regnbågsfiske med denna högst speciella fluga får vi talas vid en annan gång. Nu gäller det att klara sig undan det fula namnet och komma hem med utlovad söndagsmiddag till den kära hustrun.

  Jag vadar i land. Valen och småhuttrande. Trots neoprenvadarna börjar kylan krypa nedåt benen och ischiasnerven göra sig påmind.

  Efter en smörgås och en kopp rykande het buljong vadar jag ut igen. Men först kniper jag av min Ullmask och binder den gamla trogna Montana på tafsen.

  I fjärde eller femte kastet hugger en regnbåge hårt och bestämt, när flugan raggar kanten av nedvissnade näckrosstånd. Innan jag hinner få rejäl press på den kör fisken rakt in bland näckrosorna. Men tafsen är ny och stark och jag kan pressa ut den på öppet vatten. Två näckrosblad som går upp och flyter på vattnet visar var regnbågen haft sin framfart.

  Ute på öppet vattnet kör sig regnbågen snart trött för spöets mjuksega spänst. Utan besvär går den i håven. En kilosfisk.

  Jag vadar iland med min regnbåge och känner en stilla tillfredsställelse över att jag lyckades överlista den en så grå, svinkall och omöjlig flugfiskedag. Och att min Montana inte svek mig när den kravlade över bottnen. Som en lus på en tjärad sticka.

  Strax efter kommer Kalle ut ur aldungen bakom landsfiskalens. Han ser ut att vara vid gott humör. Är rask i steget. Jag hör hur han småvisslar. När han kommer fram till badplatsen höjer han handen med vidjeklykan. I den hänger en regnbåge, som också den ser ut att väga en bit över kilot.

– Grattis, säger jag. Vad tog du den på?

– På en Miracle Marabou fiskad strax under ytan inne i näckrosorna. En regnbåge kom plötsligt in och attackerade ett litet stim av mört yngel. De sprätte i ytan så att det såg ut som om det regnade.

  Jag lade flugan mitt i stänket. Regnbågen måtte ha hört det fina plasket när flugan tog vatten. Den vände blixtsnabbt och högg direkt.

  Jag svarade inte. Vi stuvade in våra grejor i bilen. Snart var vi på väg hemåt i det luddiga, fallande vinterkvällsmörkret.

  Naturligtvis kunde jag på hemvägen inte låta bli att begrunda den gamla eviga sanningen: i fiske är teori en sak, praktik en helt annan.

  Var och en blir salig på sin tro. När spöet bugar, linan viner ut och rullen knarrar...

Av Arne Broman 1997 ©
Teckningar av Thommy Gustavsson 1997 ©