Flymfer av Peter Hidy och andra
Av Gunnar Johnson 1984

Gunnar har ett stort förtroende för allmäninsektlika livfulla flugor, och menar att presentationen sedan är nyckeln till framgång vid fisket. Här berättar han om de män, som haft betydelse för utvecklingen av denna typ av flugor - från den tidiga mjukhacklade våtflugan fram till våra dagars flymf.

I min bokhylla står två små och till det yttre helt oansenliga böcker. De är slitna och väl lästa, och deras lilla format gör att man inte förknippar dem med den typ av böcker, som ska komma att räknas till flugfiskelitteraturens klassiker. Men inte desto mindre är de båda klassiska idag.

  Den ena, som är W C Stewarts The Practical Angler från 1857, har jag köpt från ett engelskt antikvariat. Den andra boken, The Art of Tying The Wetfly & Fishing The Flymph, har jag fått av en amerikansk god vän, Pete Hidy, som också var en av författarna till boken. Han skrev den tillsammans med den legendariske James E Leisenring. Dessa två böcker har i hög grad kommit att prägla min egen syn på flugfisket.

"Sträva alltid efter enkelhet" sa Pete Hidy ofta. "Försök alltid binda en fluga du kan vara stolt över." För honom var flugbindning en skön kost

  När jag en gång började binda mina egna flugor, var det inte alltid så lätt att skaffa fram alla de material, som bindbeskrivningarna angav. Som nybörjare upplevde jag också många mönster som allt för komplicerade. En på den tiden till innehållet mager flugbindarlåda tillsammans med egen bristande erfarenhet av flugbindarhantverket gjorde, att jag i första hand band enkla, mjukhacklade våtflugor. De bestod av lättåtkomliga material, och själva binderiet tillhörde inte den högre skolan.

  Så upplevde jag det då, men jag fick trots det belöning i form av att fisken uppskattade mina flugor. Det gav mig tidigt förtroende för de enkla, mjukhacklade och mycket livfulla våtflugorna. Idag består ett fördjupat förtroende för samma flugor. Enda skillnaden är att jag numera också anser att bindandet av dessa flugor i allra högsta grad kan tillhöra "den högre skolan" i The Art of Tying a Fly...

  De första "nymferna"

  Stewart var skotte, och i sin bok talar han varmt för enkla, hackelvåtflugor, vilka han - till skillnad från dåtidens flugfiskare - fiskade uppströms. Då liksom nu fiskades en våtfluga av tradition nerströms, men Stewart vände på den tesen, och han kom därmed att bli en föregångsman på nymffiskets område. För faktum är att han fiskade sina våtflugor just som nymfer.

  I hans spår följde den mer namnkunnige G E M Skues, som utvecklade nymffisket till en skön konst, och därmed i vår sport förankrade en ny och spännande dimension. Stewarts bok kom i en mängd upplagor under några få år. Den var alltså livligt uppskattad av författarens samtida. Alla vet vi också hur debatten kring Skues fiskemetod gick hög. Det här var ett fiske, som inte lämnade någon flugfiskare oberörd. Europa hade fått sitt nymffiske.

  Utvecklingen i USA

  Samtidigt som Skues propagerade för sina nymfer i England, så levde i USA en flugfiskare vid namn James E Leisenring. De båda männen hade brevkontakt med varandra, och på båda sidor av Atlanten kom fisket med Stewarts mjukhacklade våtflugor att utvecklas till en egen konstart. I England blev det Skues, som genom en mängd tidskriftsartiklar och böcker gjorde den flugfiskande allmänheten uppmärksam på nymfernas fisklighet, och i Amerika gjorde Big Jim Leisenring reklam för samma typ av fiske - men med något annorlunda utformade flugor.

  De båda männens grundidé var till stor del densamma, men genom att Leisenrings strömvatten i större grad liknade Stewarts skotska floder, så behöll han mer av flugornas ursprungliga utseende, medan Skues anpassade sina våtflugor till södra Englands ginklara kalkströmmar - en helt annan typ av vatten.

Djupt nere i en canyon rinner en av Pete Hidys favoritströmmar. Detts är ett av de vatten, där han utvecklade sin fisketeknik med mjukhackladeflymfer.

  De flesta av våra nordiska vattendrag har större likhet med Leisenrings strömmar, och därför kom också mina egna flugmönster att få samma karaktär. Här stödde jag mig också på äldre flugfiskares erfarenhet. Jag såg hur de enkla flugorna med långt mjukt hackel fick större liv i strömvirvlarna, än Skues nymfer.

  Skues var också i stor utsträckning imitationsflugbindare, även om han också talade om presentationens betydelse. Hans nymfer föreställde alltså någon eller några i naturen förekommande specifika insekter. Leisenring försökte istället ge sina flugor ett mer allmänt utseende, även om han naturligtvis också band sina flugor så att de skulle representera de insekter, som fanns i hans vatten. Som vi strax ska se, så tillverkade han till och med en särskild "referensbok" för att kunna jämföra sitt flugbindningsmaterial med färgerna på de riktiga insekterna. Men det viktiga för honom var att flugorna gav ett allmänt och insektlikt intryck, och att de "uppförde sig levande" i vattnet. Flugorna skulle attrahera fisken - oavsett om de var exakta imitationer eller inte. Rätt färg på hacklet var alltså utan betydelse, om hacklet sedan inte rörde sig rätt då flugan fördes fram med strömvirvlarna. Här låg den stora hemligheten i hans fiske.

  Flymfen

  Vernon S Hidy - eller "Pete" , som han alltid kallades bland flugfiskevännerna - fiskade under många år tillsammans med Leisenring, och kom med tiden att utveckla Big Jims flugor ytterligare. Pete Hidy var entomologiskt kunnig, och han såg hur Jim Leisenring hade stor framgång, då han fiskade sina våtflugor i en rörelse upp mot ytan för att ge en illusion av en kläckande insekt. Det är den teknik som sedemera kom att kallas "Leisenring's lift".

En rätt bunden flymf ska vara sparsamt dressad för att fiska bra. Här är några exempel av Petes ur egen flugbok. Han använde inte flugaskar, utan fäste sina flymfer på filtsidorrna i ett dubbelvikt fodral av svinläder.

  Pete myntade ett nytt ord för att täcka inte bara flugtypen - utan också det sätt flugorna fiskades på. Han kallade dem Flymphs, eftersom de representerade insekten just i kläckningsögonblicket. Den var inte längre Nymph, men inte heller Fly - utan något mittemellan.

  Flymfen blev genom Pete Hidy ett begrepp i amerikanskt flugfiske, och samtidigt tog han på den sidan av Atlanten i ännu högre grad upp det entomologiska arvet från Skues. Flymfen blev en mjukhacklad våtfluga för ett representations- och presentationsfiske - men på entomologisk grund.

  Dessa teorier stämde nästan allt för väl med mina egna funderingar kring Knekestorparen och andra egna mjukhacklade våtflugor. Naturligtvis var jag nyfiken på Pete Hidy. Jag lärde känna honom, och per brev utväxlade vi flugfiskeerfarenheter nära nog varje vecka under några år, tills jag äntligen kunde åka över och besöka honom.

En flymf i närbild visar den luftiga,
vackert taperade kroppen och endast
några få varv mjukt hackel

  Utöver vår starka tro på samma typ av flugor, så hade våra brev visat att vi också hade åtskilliga andra gemensamma intressen. Framför allt gällde det natur- och fiskevård, där Pete varit en av de drivande krafterna bakom bevarandet av Silver Creek inom ramen för The Nature Conservancy - en ideell organisation liknande Svenska Naturskyddsföreningen. Mycket tack vare Petes insatser kunde ett hotat vatten räddas åt de amerikanska flugfiskarna.

  Leisenrings färg- & materialbok

  Jag åkte över, och vi fick några augustiveckor tillsammans. Pete var de sista åren av sitt liv mycket svårt sjuk, men trots det gjorde han allt för att ge mig ökad kunskap och bakgrund till de teorier, vilka låg bakom iden till hans flymfer, och sedan jag åkt hem igen fortsatte vi vår korrespondens tills Pete gick bort i början av 1983.

  Det var mycket intressant att se Pete binda en äkta flymf. Han var ledsen att hans flugor ibland förfuskades, och att de exemplar man finner i butikerna i USA ofta är allt för överdressade.

  I sitt bankfack hade han den Color & Materials Book, som han fått av Big Jim Leisenring för många år sedan. Boken, som är en legend bland amerikanska flugfiskare, hade han nu tagit hem för att vi skulle kunna studera den tillsammans.

  Det är en bok, som Jim Leisenring själv tillverkat, och som han använde som en referens ute vid vattnet, och vilken han också hade vid sidan om sig då han band sina flugor. De nötta svinläderpärmarna innehåller blad med uppklistrade färg- och materialprover: hackel, herl, dubbade kroppar och liknande. Genom att jämföra de riktiga flugorna med materialen i boken, kunde Leisenring lättare binda "den rätta flugan".

Några sidor ur Jim Leisenrings Color & Material Book, som han alltid bar med sig ute vid vattnet

  Så även om han i första hand var en presentationsfiskare var han noga med att imitera storlek och färg. Men Pete framhöll, att den delen av flugbindningen i sig inte får bli ett självändamål, utan att materialet i lika hög grad måste väljas med omsorg om att skapa livfullhet hos flugan. Man måste redan vid bindstädet tänka på hur den ska uppträda i vattnet. Öringen, som har en mycket enkel hjärna, förmår inte räkna en insekts ben eller stjärtspröt. Den kan möjligen uppfatta skillnader i färgnyanser - men den har med säkerhet lärt sig att "levande småföremål" är ett byte, och den känner igen rörelsen hos en insekt på väg till ytan för att kläckas.

  Pete hade också en stark tro till det han kallade "Mimicry" det vill säga naturlig hårdubbings förmåga att hålla små fina luftbubblor. Under vattnet ger detta flugkroppen ett mer eller mindre silverglänsande hölje, vilket ger en illusion av en kläckande insekts nymf- eller pupphud, vilken ju bär en innesluten gasbubbla. På samma sätt kan ett rätt bundet hackel hålla fast en större bubbla, som också hjälper till att hålla flymfen flytande strax under ytfilmen.

Så spinner man flymfkroppar:
1. Det välvaxade bindsilket placeras över spinning-blocket, och korta bitar hårmaterial läggs med en pincett i ett jämnt och tunt lager över tråden.
2. Bindsilket viks dubbelt över dubbingen, som nu är låst mellan trådarna.
3. De båda lösa ändarna tvinnas samman. Öglan hålls på plats av stiftet på blocket.
Man kan också göra hela proceduren för hand utan block. De färdigdubbade trådarna förvaras sedan på kartongkort med slitsar i sidorna tills det är dags att sätta sig vid bindstädet.

  Naturligt hår och mjukt hackel

  Pete använde alltså naturdubbing, och han hade en alldeles speciell förkärlek för hare's face. Han använde alla delar av harens ansikte, och kunde där finna en mycket fin naturligt impregnerad dubbing i en stor skala av beigebruna nyanser - från i det närmaste vitt över hela skalan till nästan svart. Vissa partier, till exempel hare's poll, har mycket mjukt hår - medan andra partier har grövre stickhår, och därmed också ger dubbade kroppar med helt andra egenskaper.

  Men Pete använde också hår från andra pälsdjur. Mink, opossum, bäver, räv och mullvad var några av hans favoriter, och hela tiden var det de mjuka underhåren han använde. Några av de här uppräknade djuren har en finfibrig underpäls i olika blå nyanser - de så eftertraktad dun-färgerna.

  Enligt Pete var det viktigt att spinna dubbingen på ett lite annorlunda sätt än det vi vanligen använder, då vi dubbar håret kring en enkeltråd. För att få den rätta mimicry-effekten, så placerade Pete sin kortklippta dubbing i en ögla mellan två bindtrådar av silke, som han sedan tvinnade tillsammans. Denna teknik ger en "fluffigare" kropp med mer luftinneslutningar (mimicry), och dessutom blir kroppen hållbarare. Genom att dubbingen är gles lyser samtidigt färgen på silket igenom och blandar sig med dubbingen. Samma haröredubbing kan alltså i vått tillstånd se helt olika ut beroende på bindsilkets färg - för det måste vara silke enligt Pete. Nylon ger inte samma effekter, och duger därför inte.

Fluga med luftinneslutning (mimicry)

  Pete dubbade kropparna separat på ett speciellt litet dubbingblock, och sedan förvarade han kropparna på plastade kartongark med slitsar i sidorna. Genom detta behåller de vaxade trådarna sin tvinning och är därför lätta att hantera, då de efter några dagar tas fram för bindningen av själva flugorna.

  En mängd mjuka hackel går att använda till flymfer, i första hand hönshackel i olika diskreta färger, men också stare, rapphöna eller liknande. Det viktiga är att hacklet har mjuka fibrer som ger flugan liv i vattnet, och därför valde Jim Leisenring och Pete Hidy olika hackel till flugor för fiske i vatten med olika typ av strömhastighet.

  Passar våra svenska strömmar

  Det var en fröjd att bläddra i Leisenrings gamla materialbok och förnimma hur ett stycke amerikansk flugfiskehistoria låg bevarad på de gulnade sidorna, och det var en lika stor glädje att sitta tillsammans med Pete och se honom binda sina flymfer. Flugbindarglädjen lyste ur ögonen på honom, och vi talade både om hans egna och mina erfarenheter kring fiskens sätt att ta de mjukhacklade flugorna . Ofta stiger de till dem med stort förtroende eftersom de är så insektslika, och fisken spottar sällan ut dem, eftersom den i en mjuk fluga inte upptäcker vårt lömska bedrägeri lika snabbt som om flugan har ett styvt hackel. Förmodligen känns flymferna insektslika också då fisken tar dem i munnen.

  Jag berättade om framgångsrika fisken med impregnerade "torrflymfer" flytande på - eller rättare sagt i - vattnets ytfilm. Även Leisenring fiskade ibland sina flugor som torrflugor, sa Pete, och sedan jag kommit hem till Sverige igen har jag läst hur en annan amerikansk flugfiskare, Gary Borger, lovordar flymfens goda fångstförmåga fiskad också på detta sätt.

  Varför är då mitt intresse så starkt just för Pete Hidy och hans flymfer? Naturligtvis i första hand beroende på mina egna goda erfarenheter av fisket med den här typen av flugor. Det var ju därför jag från början tog upp och utvecklade kontakten med Pete. Men det finns också en annan orsak till mitt intresse. Eftersom våra vatten här hemma i större utsträckning liknar de skotska och de amerikanska strömmar, där dessa flugor haft sina största framgångar, så borde fisket med flymfer ha ett större berättigande än fisket med de flugor, vilka vuxit fram ur den sydengelska flugfisketraditionen. Med andra ord borde Stewart, Leisenring och Hidy vara intressantare för oss än vad Skues är. Mitt eget fiske ger mig anledning tycka att det antagandet är riktigt, och att de amerikanska flymferna, som är en utveckling ur de ursprungliga flugorna, därför bör ha en framtid bland svenska flugfiskare.

  Mitt eget flugfiske är i allra högsta grad ett presentationsfiske, och i flymfen har jag funnit den allmäninsektlika, och livfulla flugtyp, som visat sig kunna attrahera de öringar och regnbågar jag bjuder upp till dans med spö och lina - och det oftare och i större utsträckning än andra typer av flugor. Sällan har jag helt fått nobben. Medan fiskekamrater gått tomhänta, så har flymfen istället många gånger givit mig sista dansen...

  En sådan fluga tror man på!

Text, bilder, foto av Gunnar Johnson 1984 ©