Midgefishing - lättare än det låter
Av Niclas Andersson 2002

Det finns många tillfällen då en fisketur kan räddas med tunnare tafsar och mindre flugor. Niclas lär dig här hur du fångar kräsna fiskar med knottmönster.

  Midgefishing är ännu en amerikansk term som smugit sig in i vår flugfiskevärld. Det är en beteckning på de tillfällen då man bedriver fiske med imitationer av "midges", vilket i sin tur är den gemensamma benämningen på insektsordningen Diptera, vilka vi här på hemmaplan generellt kallar tvåvingar.

  Till denna insektsordning hör bland andra fjädermygg, knott, harkrankar, med flera - vilka alla är av stort intresse får fisken. De återfinns i så gott som samtliga kalla sötvattensområden, i sjöar, strömmar, och dammar runtom i Norden. Främst återfinns de i grundare, vegetationsrika områden med ett mjukt bottensubstrat i såväl stilla som rinnande vatten.

  Kläckningen sker under hela året och tillhör ofta de insekter som framkallar årets första och sista vakringar. Själva förfarandet är att puppan hänger hjälplös i ytan och vickar på kroppen i försök att ta sig ur skalet och komma upp på ytan som bevingad slända. Proceduren tar ofta lång tid och kläckningarna sker i rikliga mängder med tusentals puppor hängandes i ytfilmen och minst lika många vingade insekter stående på ytan, vilket gör att fisken lugnt kan simma runt och verkligen frossa på dessa lättåtkomliga insekter.

  Selektiv fisk

  Givetvis leder det inte alltför sällan till att fisken då blir selektiv, och en flugfiskare som står utan kunskap om fiskemetoder, flugor och flugval, kan hälsa hem. Framförallt gäller detta fjädermygg och olika arter ur underordningen Chironomidae..

  Men "midgefishing" har fått en annan innebörd i såväl USA som här hemma, det har blivit en generell benämning för fiske med riktigt små flugor, och med tanke på att de flesta imitationer av fjädermygg med flera är i krokstorlek 18-22, så lämpar sig de fiskemetoder och den utrustning som då används mycket väl till all form av flugfiske med små flugor. Vi kan kalla dem får smågodis.

  Förvisso kretsar flugfiske med riktigt små flugor framförallt om fjädermygg, men det finns även en rad andra små insekter som kan vara riktigt små, som en del dagsländor, nattsländor, myror, dansflugor. Fördelen är att fisken inte kan urskilja alla karaktäriska drag på smågodiset på samma sätt som med större insekter, istället kommer därför våra imitationer att innefatta ett fåtal nyckelegenskaper som intresserar fisken. Nyckelegenskaperna ser dessutom väldigt lika ut hos många små insekter som finns på eller i vattnet.

  Effektivt

  Fisket med små flugor är många gånger ruggigt effektivt när en fisk uppenbart äter något på, i, eller strax under ytan, men vägrar ta våra "vanliga" imitationer. Vid ett sådant scenario är små flugor och tunn tafs många gånger ett suveränt alternativ.

  Faktum är att om man inte är helt säker på vad en vakande fisk äter, är en riktigt liten fluga i storlek 16-22 ett bättre första val än en större fluga. Många hyser stor skepsis mot dessa miniflugor. De tror så till den milda grad att de övertygat sig själva till 100 procent att fisken ytterst sällan intresserar sig för riktigt små insekter och då endast i ett fåtal vattendrag eller vid unika tillfällen. Något som är fullkomligt fel.

  Under en säsong kommer öring, harr, röding, och regnbåge (för att nämna några) inta en diet som till stor del består av små insekter. I ett genomsnittligt nordiskt vattendrag är det dessa insekter som dominerar, naturligtvis äter fisken också av dem.

  Första kontakten

  Jag är uppvuxen i en liten håla utanför Göteborg. Igenom detta lilla samhälle rinner den vackraste å, kristallklar och med storvuxen, skygg öring. I denna å gick jag från att vara spinnfiskare till flugfiskare.

  När man lär sig flugfiska i ett sådant vatten är det till en början en extra stor frustration då det kräver så mycket av den som besöker det. Samtidigt så har den lärt mig oerhört mycket och den har definitivt lärt mig att små flugor fångar stora öringar, riktigt stora.

Bildtext: Höstfisket i Tjirtjam är typisk midgesäsong med många små flugor. Dessa harrar tog endat små flugor i krok 20 eller mindre, särskilt under surdagarna.

  Denna å fungerar faktiskt som ett utmärkt exempel på flera anledningar till att fisken intresserar sig för små insekter. Dels är det bara flugfiske tillåtet i en stor del av ån, och här gäller dessutom no killregler och endast hullinglösa flugor, vilket innebär att alla fångade fiskar måste återutsättas. Eftersom vattnet är klart och ån liten är fisken extra vaksam på det som sker i och kring vattnet, den har helt enkelt lärt sig att ta fasta på de signaler som påvisar att en lömsk flugfiskare är i antågande.

  I sådana vatten blir de små flugorna i kombination med lång tunn tafs som många gånger lurar den vakande storöringen. Givetvis är det svårt att ge någon logisk förklaring, eller ens någon som helst vetenskaplig analys av varför det är så här, men ett mycket trovärdigt svar är att fisken är mindre skeptisk mot små flugor även om de uppför sig lite skumt. För hur det än är så kommer det vara åtskilliga gånger svårare för en fisk att genomskåda våra imitationer av till exempel en dagslända i storlek 20 jämfört med en i storlek 12, fisken kan helt enkelt inte helt urskilja de nyckelegenskaper som den normalt tar fasta på.

  Nyckelegenskaper

  Just dessa nyckelegenskaper är mycket viktiga och i ärlighetens namn många gånger helt avgörande, vare sig det är en liten eller stor fluga. Även om jag inte själv är till 100 procent säker på vad dessa ingredienser är vid alla tillfällen så är jag dock säker på att det finns några saker som i många fall är helt avgörande. De viktigaste nyckelegenskaperna för olika imitationer är formen (silhuetten), rörelsen, färgen, storleken, och för torrflugor även avtrycket på vattenytan och vingarna.

  Vid imitationer av kläckare i olika stadier kan dessutom det "skimmer" som uppstår kring de delar av kroppen där insekten samlat luft, ha en avgörande betydelse. Förvisso kan listan på nyckelegenskaperna se ut att vara fler än nödvändigt, men många egenskaper kan man utifrån olika förhållanden ta bort. Ett exempel är rörelsen, som kan vara oerhört viktig när man fiskar i stilla vatten, men i ett strömmande vatten innebär rörelsen (eller avsaknaden av den) för det mesta att flugan kort och gott ska kunna driva på ytan, i ytan, eller under ytan, utan att störas från tafsen.

  När det gäller de små flugorna i storlek 16 eller mindre så blir dessutom nyckelegenskaperna mer diffusa, eller kanske mindre synliga för fisken. Man kan leka med tanken att en stationär öring av rang oftast har några år på nacken och likt en äldre människa, lär synen med all säkerhet vara klart nedsatt jämfört med hur den var i dess ungdomsår.

  Kort och gott, det finns flera anledningar till att en liten fluga kan vara bantad från några eller flera av nyckelegenskaperna som vi binder in i våra flugor. Det viktigaste för en liten fluga tycks dock vara att inte överdressa den, den får inte bli för "fet", eller innehålla för många material, enkelt och slimmat är lösningen.

Typisk plats för midgeflugfiske. Där strömmen flyter blank är små flugor effektiva.

  Vad gör små flugor framgångsrika?

  Som tidigare nämnts tycks det många gånger som om fisken inte hyser samma tveksamhet för små flugor. De har uppenbart svårare för att se alla detaljer på en liten insekt jämfört med en större, och därmed har den även svårare för att se skillnaden på våra imitationer och deras naturliga förebilder. En annan orsak, som vi också nämnt, är att generellt så består majoriteten av fiskens föda av små insekter som fjädermygg och knottlarver, den är därmed van vid denna diet. Just detta, att fiskens föda faktiskt framförallt består av små insekter i olika stadier är det som jag anser vara den grundläggande faktorn till att små flugor många gånger fiskar bättre än de "vanliga", något större. Egentligen handlar det bara om att vi som flugfiskare är skeptiska, och av gammal trogen vana fäktar ut en Europa 12:a på den blanka strömmen. Jag har flera konkreta exempel från världens alla hörn där små flugor tagit stora fiskar.

  För några vintrar sedan fiskade jag tillsammans med Henrik Larsson och fiskeguiden John Hannabus från staden Gore på Nya Zeeland. John guidade oss i ett av hans favoritvatten; Mataura, beläget någon kilometer från hans hem. Det var en rekordvarm sommar på Nya Zeeland och värmeböljan satte sin prägel på såväl flugfiskare som fisk. John förklarade att vi säkrast skulle finna den stora fisken i de snabbare strömmarna på grunt vatten, knappt tre decimeter djupt. Flugan han gav oss var en orange Compara Dun i storlek 18! Vi konstaterade att vår guide troligen led av solsting, men löd hans kommando och knöt på flugan i änden av en 0,16-tafs. John pekade ut var vi skulle lägga våra flugor. Vi var inte beredda alls när den första tvåkilosöringen utan minsta tvekan slök Henriks fluga, och det dröjde inte länge förrän fler följde. För säkerhets skull ville jag bevisa för mig själv att dessa öringar mycket väl kunde tänka sig det som vi var vana att servera hemifrån. En fallskärmshacklad grå dagsländeimitation i storlek 12 knöts på. Någon timme flög förbi, helt resultatlös. Snabbt bytte jag till en haröredubbad Klinkhammer på krok 14, totalt meningslöst. Jag provade ytterliggare ett par flugor i storlek 10-16, men icke. I min iver att övertyga mig själv om att fisken mycket väl skulle ta en annan fluga hamnade en svart spent spinner-variant med vita vingar i storlek 20 i tafsänden. För ett ögonblick kände jag mig som en riktig idiot, där ute i strömmarna simmade öringar vars vikter i snitt överstiger 1,5 kilo, och fiskar på 3 kilo är inte ovanliga. Det tog fem kast innan en öring övertygande tog min fluga. Tyvärr brast tafsen, men John tvekade inte när han berättade att den fisken troligen översteg 2,5 kilo.

  Utrustningen

  Egentligen kräver inte fisket med små flugor någon annan utrustning än den du har, för visst går det ypperligt att presentera en fluga i storlek 20 med ett niofotsspö och en WF 5:a. Däremot så hänger valet på utrustning vid midge-fisket snarare på fiskens beteende och vattnets storlek.

  Spöts och linans förmåga att generera långa kast är relativt oväsentligt för detta fiske, för här gäller i allra högsta grad närhet och precision i stället för långt och osäkert.

  Vanligtvis är det så att när vi har att göra med fiskar som frossar på små insekter, till exempel fjädermyggsätande regnbågar, så måste vår presentation av flugan vara fin och försiktig. Lägg dessutom till att på de platser där fisken söker små insekter är vattnet blankt och lugnt, det är inte på den stormiga sidan av sjön eller i brusiga vitskumsforsen som vi finner "midge-ätarna". Med utgångspunkt från detta är det två saker i utrustningen som är av extra vikt; fluglinan och tafsen.

  Fluglinan får inte lämna stora "märken" på vattenytan i form av vågor eller stora skuggor mot botten. På samma sätt måste tafsen vara lång nog så att inte fluglinan stör fisken, och så pass tunn i spetsen att man lyckas knyta på en liten fluga, leverera en mjuk presentation, och i strömmande vatten ge en draggfri drift. För egen del innebär detta att jag för i princip allt mitt fiske med små flugor i strömmande vatten använder ett spö och en flytande WF-lina i klass 2-4.

  Tafsarna varieras givetvis utifrån rådande förhållanden. Krävs det långa kast (vilket med ett spö på 7 fot och en lina klass 2 innebär cirka 15 meter) så använder jag tafsar om 9-11 fot, eftersom precisionen under sådana förhållanden är viktigare än att flugan landar fjäderlätt på ytan.

  Närkontakt

  Jag försöker alltid att ta mig så nära fisken som möjligt och undviker in i det längsta kast på över 10 meter. När detta lyckas används generellt tafsar om 12-16 fot och är fisken extremt skygg, som de kan vara i ett klart vatten med hårt fisketryck, så uppgår tafsarna i enstaka fall till 18 fot.

  Tafsspetsens tjocklek avgörs av flugans storlek, vattnets klarhet, och hur svårflörtad fisken är. Vid flera tillfällen har jag kunnat fiska på vakande öringar med en av mina favoritflugor i storlek 20 utan att få fisken att ta. Jag har då använt samma fluga, men gått ner från en tafsspets på 0,14 millimeter till en i 0,12 och vips har fisken tagit.

  Tafsspetsens tjocklek och längd avgör även hur flugan kommer uppföra sig på vattenytan, det vill säga om den kommer flyta draggfritt utan störningar från tafsen. Enkelt kan man säga att en lång tafsspets ger en extremt mjuk presentation och en lång fin drift av flugan, men är svårare att kasta med och ger inte riktigt samma precision.

  Omvänt kommer en kort tafsspets ge god precision och göra kastandet till en barnlek, men flugan har lättare för att slå över hårt och kommer dessutom att börja dragga lättare. Samma sak gäller med tafsspetsens tjocklek, en tjock tafs ger bra sträck, samtidigt kommer då flugan börja dragga tidigare, en tunn tafsspets ger inte fullt lika bra sträck men minskar risken får dragg.

  Man kan även påverka dessa faktorer genom olika presentationskast, men att ta upp alla dessa skulle göra denna artikel alldeles för lång. För fiske med småflugor använder jag en tafsspets om 0,18-0,10 millimeter, men en snabb genomgång av fiskeåret som gått och de tomma tafsspolarna i min midjeväska påvisar att jag konsumerat 0,14-0,12 millimeters tafsmaterial åtskilligt mer än någon annan tjocklek.

Selektiviteten är lika ofta en storleksfråga som en mönsterfråga.

  Fisketeknik

  Det gäller att få tafsen att sjunka och flugan att flyta, åtminstone vid fiske med kläckare och torrflugor. För att få ner tafsen kan man använda flera metoder. En av de bättre är att stryka jord och/eller lera på de yttersta decimetrarna av tafsen, men man kan även stryka på lite sjunkpasta en decimeter ovanför flugan. Det finns även ett flertal preparat på marknaden.

  För den som vill ha en riktigt bra lösning på problemet rekommenderas tafsmaterial av fluocarbon som "naturligt" sjunker något. Se dock alltid till att tafsmaterialet som sjunker inte drar ner flugan. En flytande tafs är otvivelaktigt den vanligaste orsaken till det som vi felaktigt många gånger påstår vara selektivitet hos fisken.

  När man ser på själva fisketekniken är det egentligen inga märkvärdigheter. Det hela bygger på att man klarar av att placera flugan där man vill och kan läsa strömmen. När en midge-ätande öring (eller annan fisk) äter av insekter på, i, eller strax under ytan, så att den avslöjar sig genom olika vakformer krävs oftast det jag brukar kalla rakt-på-nosen-presentation. Flugan måste komma precis rätt, nästan rakt på fiskens nos för att ta.

  Presentation

  Samtidigt gäller det att placera flugan mjukt och fint så att fisken inte skräms och se till att hålla fluglinan utom fiskens syn. Egentligen detsamma som gäller för alla former av torrflugefiske. Detta gäller framförallt i strömmande vatten där man oftast ser fisken vaka på samma ställe, men vid fiske i stilla vatten gäller andra regler.

  Även om det i grund och botten är samma metoder som för strömmande vatten, så kräver midge-fisket i sjöar rejält med tålamod. Precis som i en ström håller den sjölevande fisken ett revir, men istället för att begränsas av ett litet utrymme mellan till exempel två stenar i en ström, så kan reviret i en sjö vara 10-tals meter stort.

  Därför gäller det att studera noga hur fisken rör sig i sitt revir och var vaken är någonstans, för inte alltför sällan kommer vaken vara på samma ställen, och det är här vi i förväg ska placera vår fluga. Sedan gäller det att ha tålamod, man måste vänta in fisken utan att dra i flugan, en form av "mete" med små torrflugor eller kläckare.

  Fiskar man däremot med en sjunkande fluga, till exempel en knottlarv, så gäller det dessutom att placera flugan precis innan fisken förväntas dyka upp och därefter fiska hem flugan mycket långsamt.

  Fler flugor

  För sjöfisket brukar jag personligen använda flera flugor på tafsen. En bra rigg brukar bestå av någon form av större torrfluga i änden på tafsen, kanske en Goddards Caddis. Cirka 20 centimeter ovanför torrflugan fäster jag en liten fjädermyggspuppa på en tafs för upphängare, och ytterliggare 20 centimeter ovanför denna kommer antingen en fjädermyggpuppa till eller en liten spent spinner.

  Givetvis varieras flugorna på riggen utifrån rådande förhållanden. Den stora torrflugan fungerar som en nappindikator vilket avsevärt underlättar när man fiskar på lång lina. Denna metod är effektiv vid fiske efter fjädermyggsätande regnbåge om hösten och vintern. För att återgå till fisket i strömmande vatten föredrar jag att alltid fiska snett uppströms mot en vakande fisk, och då särskilt om en riktigt liten fluga hänger i änden på tafsen.

  För den mer erfarne flugkastaren rekommenderar jag att använda en luftmendning som läggs uppström och bortifrån fisken för att minimera fiskens möjlighet att se fluglinan, och i viss mån den grövre delen av tafsen. För den som är ett riktigt ess på flugkast är ett kurvkast den ultimata lösningen.

  Slutsats

  Jag vet att det känns som om midge-fisket endast är för flugfiskeproffsen, men så är inte fallet. Det är i allra högsta grad för alla, och man utgår alltid från sina egna kunskaper, inte andras. För även om man är helt grön på flugkast så är det inte så svårt att sätta på en tafsspets i 0,14 framför en med 0,20 och fästa en fluga i storlek 18 framför en i storlek 10 och därmed ha löst den största gåtan kring det mytomspunna midge-fisket.

  Vill man sedan bli en riktigt vass midgefiskare så kommer onekligen såväl flugkast som presentationstekniken att behöva utökas och förbättras, men det är ju i egentligen en del av flugfisket, att hela tiden utvecklas. Det är min starka övertygelse att om du skaffar lite tunt tafsmaterial, binder upp ett par små flugor och sedan börjar använda dem på de där riktigt luriga fiskarna kommer du snart upptäcka det fantastiska i midge-fiskets magiska värld.

  Flugmönster för knottätare:

Till alla flugor används en tunn bindtråd typ UNI Trico 17/0 eller Spider Web.

Sparkling small mayfly, Midge pupae, Spent Midge

Sparkling small mayfly
Imiterar små dagsländor, såsom Åslända

Krok: Tiemco 501 #16-22
Stjärt: Stjärten imiterar i detta fall den kläckande dagsländans larvskal. Sparkle Yarn i Tan, Blue Dun, eller Vit.
Kropp: Tunn syntetisk dubbing, till exempel Antron, i färg som stämmer överens med den dagslända man vill imitera.
Vinge: Vit Organza eller Sparkle Yarn.
Hackel: Fallskärmslindat tupphacke! i färg som matchar den naturliga förebilden. På så här små flugor krävs ett riktigt bra hackel för att inte fibrerna skall bli för långa eller stammen för tjock.

Midge Pupae
Imiterar allt från små dagsländelarver till mygg- och knottlarver. Jag föredrar att binda den i färger som bärnsten, olive, och brun.

Krok: Eagle Claw LO 55 #16-20
Kropp: Swannundaze eller Larva Lace i valfri naturfärg.
Thorax: Life Cycle Dubbing i valfri färg.

Spent Midge
Ett mycket effektivt mönster för super selektiva fiskar som frossar i ytan. Har lyckats lura och landa en vild öring på över 2 kilo med en Spent Midge i storlek 20.

Krok: Tiemco 501 #18-24
Kropp: Svart, tunn, syntetisk dubbing, till exempel Antron.
Vinge: Vit Poly Garn eller Sparkle Yarn. Bind in som på en spent.
Thorax: Samma som övriga kroppen

Hatching Chironomidae och Griffiths Gnat

Hatching Chironomidae.
Ursprungligen en imitation av kläckande fjädermygga, men den kan imitera de flesta små kläckande insekter. Har skördat många svårflörtade regnbågar om senhösten som frossat på smått i ytan.

Krok: Eagle Claw LO 55 #16-20
Kropp: Ett påfågelherl som binds in enligt bilden.
Thorax: Natuligt grå Cul De Canard

Griffiths Gnat.

En klassiker bland "midge fantaster"! Få småflugor har skördat så dan framgång med åren. Vad som gör den effektiv är svårt att peka på, men fisken älskar den. En favorit och ett måste i flugasken. Få höstharrar kan motstå denna kreation.

Krok: Tiemco 501 #18-24
Kropp: Påfågelherl som lindas runt krokskaftet
Kroppshackel: Grizzlyfärgat tupphackel. Som tidigare nämnts är det viktigt att skaffa en bra tuppnacke om man vill binda på små krokar. Tyvärr håller de billigare indiska eller kinesiska nackarna inte tillräckligt hög kvalite. Satsa därför på nackar från Metz, Keough, eller Whiting Farms, vilka alla är mycket bra.

Text och bilder av Niclas Andersson 2002 ©

Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/