The Green Bomber.

Lax på torrfluga
Hans van Klinken 1990

  Det finns många "sanningar" om laxen - till exempel att den i det närmaste är omöjlig att locka på torrfluga. Artikelförfattaren - holländare med många fiskesomrar i Skandinavien - har en avvikande mening...

  När jag började fiska lax, lyssnade jag intensivt till alla de gamla myterna från lokala fiskare och andra "experter". Men redan efter mitt första år (utan lax) insåg jag att något inte stämde. Därför beslöt jag mig för att sluta ställa frågor och istället fiska oförbehållsamt på mitt eget sätt och lita till mina egna ögon. De egna erfarenheterna gav också resultat - jag började fånga lax. Nu var det istället experterna som kom till mig!

  Jag tror att man kan lära sig mycket mer från egna observationer, men också från spinnfiskare. Antag till exempel att räka är det mest framgångsrika betet på en speciell sträcka i en älv: är det kanske då den orange, skära eller röda färgen, som i själva verket är det som attraherar laxen? Eller är det därför att räkfiskarna hela tiden fiskar sina beten nere vid botten? Eller i mellanvattensläge eller i ytan? Svar på sådana frågor kan ge indikation på vilken fluga man ska välja och hur man bör fiska den..

  Jag är säker på att de flesta laxfiskare har sett många fiskar, som visat sig i head and tail vak. Men hur många - med god syn - har sett laxen ta insekter på ytan? Själv har jag sett det åtskilliga gånger, fast det sägs att lax-, en inte äter uppe i älven. Varför fisken tar insekter vet jag inte. Men jag vet att den gör det! Jag har också sett hur laxen har "lekt" med skumbubblor på ytan, och jag har till och med sett hur den har tagit en ikastad cigarettfimp. Kanske tar fisken av leklust eller aggression - noggranna egna observationer är därför ytterst viktiga för att få veta på vilket hugghumör laxen är.

Några av Hans van Klinkens torrflugor för laxfiske.

  Första torrflugelaxen

  Min första erfarenhet av lax på torrfluga går tillbaka till sommaren 1984. Jag fiskade röding i norra Norge och använde flera olika typer av torrflugor. På kvällen noterade jag massor av svarta insekter med stora röda huvuden, och vid strandkanten band jag snabbt upp några exemplar som torrfluga. Jag utgick från att de skulle bli "kvällens fluga" - och jag fick mer än rätt. Den kvällen tog jag nämligen flera fina rödingar. Men också min första lax på torrfluga. De kommande tre dagarna gav ytterligare fyra laxar. Alla på samma fluga.

  När kan man då fiska lax på torrfluga? Jag är inte helt säker på svaret. I övrigt brukar jag alltid ha i minnet vad en amerikansk god vän brukar säga: "Det enda man säkert vet om laxen - det är att man inte vet något om den".

  Det är sant! I Kanada, och då speciellt i Newfoundland, liknar fiskeförhållandena och flugorna mycket vad som gäller . på norska västkusten. I många år har jag bytt flugor och idéer med andra laxfiskare, och jag har då sett hur flugor och fisketeknik, som jag använder i Norge, också fungerar bra vid många älvar på Kanadas ostkust. Omvänt är deras flugor och . teknik framgångsrika i Skandinavien. Jag tror emellertid att den bästa tiden att fiska lax på torrfluga är då vattenståndet är normalt och ner till extremt lågt. Under de speciella förhållanden som rådde den heta sommaren 1988 hade jag till exempel det bästa torrflugefisket efter lax någonsin.

  Nästa fråga blir var man ska fiska. Man behöver inte se fisk röra sig i ytan för att fiska torrfluga, även om metoden generellt sett naturligtvis är effektivare då. Fiska din torrfluga i varje pool, som du vet håller lax, och då speciellt över goda ståndplatser. Jag tror inte det har särskilt stor betydelse hur långt från havet laxen har hunnit förflytta sig för att torrflugefisket ska fungera eller inte. En av mina favoritpooler i en skandinavisk älv ligger bara drygt 15 meter från d et bräckta havsvattnet. I den poolen har jag tagit många fiskar på torrfluga. Älvens sista pool före havet kan ofta vara mycket produktiv. Å andra sidan ligger min favoritpool i en annan älv, i en helt annan del av Norge, mer än 16 kilometer från mynningen.

Några av Hans van Klinkens torrflugor för laxfiske.

  Inget snabbt mothugg

  När man börjar fiska lax på torrfluga, så behöver man egentligen inte lära in någon ny teknik. Jag är säker på att varje öring- eller harrfiskare också med lätthet lär sig att kroka en lax. Det är bara några få saker man bör tänka på - men de är viktiga!

  Gör aldrig mothugg bara för att du ser laxen ta flugan. Vänta! En lax tar torrflugan mycket försiktigt, och nio gånger av tio - om du gör mothugg just vid åsynen av hugget - kommer du att dra flugan ur munnen på fisken. Du måste vänta tills du känner dragningen i linan, innan du sätter kroken i fiskens käft. Där ligger skillnaden mot öring- och harrfisket, där man inte får vänta så länge. Det är det stora problemet: att lära sig vänta! Att lära sig motstå frestelsen att göra mothugg direkt!

  Själv väntar jag ofta i två långa sekunder innan jag sätter kroken, och många gånger har fisken då redan krokat sig själv. Jag har sett hur flugfiskare, som varit allt för snabba med mothugget, tappat över 75 procent av all lax som stigit och tagit deras torrfluga Jag vet, hur det känns för det var vad som också hände mig själv i början av min bana som laxtorrflugefiskare...

  Jag har fiskat både stora och små älvar, och jag ser inte någon större skillnad vad gäller möjligheterna att locka laxen med en torrfluga - under förutsättning att jag har en någorlunda god bild av var fisken står. Det är naturligtvis svårare vid en stor älv. Därför föredrar jag mindre älvar - säg 12-17 meter breda. Då kan man lätt täcka hela älven med kontrollerade kast från ena stranden.

Fiska av rutorna från startpositionen A och ta sedan cirka åtta steg nedströms till position B, fiska av och fortsätt sedan ytterligare åtta steg till C och så vidare genom poolen...

  Tänk dig ett rutnät

  Sättet jag närmar mig mitt fiske är efter ett system, som liknar ett schackbräde. Jag delar helt enkelt in vattnet i "rutor" och kastar sedan svagt uppströms och täcker på så sätt de olika rutorna framför mig. Jag börjar närmast mig och förlänger sedan kasten till de längre bort liggande rutorna mot andra stranden. Jag försöker få min fluga att flyta över så många rutor jag kan nå från min plats. Sedan tar jag omkring åtta steg nedströms - och upprepar proceduren. Det är en synnerligen enkel men effektiv metod att täcka ett vatten, och man behöver inte anstränga sig att låta varje flyt med torrflugan bli särskilt långt: två till tre meter över varje ruta är fullt tillräckligt.

  Den andra metoden jag använder är "the Newfoundland hitch" eller "riffling hitch" . Den här speciella tekniken ger extra rörelse åt dina flugor, som får en livlig "kölstrimma" . Det åstadkoms genom att man binder på flugan till tafsen på vanligt sätt, men sedan slår två halvslag tillbaka över krokskaftet vid huvudet. Tafsen får sticka ut antingen åt vänster eller höger sida från kroken, beroende på vilken sida av strömmen man står. Den här tekniken kan också användas vid fiske med våtflugor, eftersom de ibland är ett bra alternativ till torrflugorna. Knuten får nämligen våtflugorna att plana i ytan istället för att sjunka ner under vattnet. Det är själva fästpunkten som gör att flugan surfar. Kasta flugan snett nedströms. När strömmen får tag på linbukten, kommer flugan att plana upp på ytan.

Ännu en lax som lockats till hugg på torrfluga i en liten norsk älv.
(Foto: Ina van Klinken)

  Waking och skating

  "Waking" och "skating" är båda presentationer av flugorna med sträckt lina - och de två mest effektiva ytfiskemetoderna enligt min mening. Skaters är torrflugor som går uppe på strömvirvlarna. De flesta skaters är kraftigt dressade och högst effektiva i snabbt, brutet vatten.

  Med "waking" menas att flugorna går i och inte på ytan. Flugor som fiskas i ytan ger ett tydligt V-format spår. Genom att binda speciella flugor är det möjligt att fiska dessa med död drift, som skaters eller som wakers - allt i en och samma drift.

  Popping

  En annan metod, som jag själv just börjat experimentera med, kallas "popping the fly". Den här tekniken är förhållandevis oprövad i Europa.

  Flugor för "popping-fiske" måste ha god flytförmåga och är vanligen gjorda av hjorthår i olika färger. De mest berömda är Bombers och Dolly-flugor.

  Jag använder oftast dessa flugor i "tailen" av en pool och försöker framkalla ett aggressivt hugg från laxen genom att få flugan att ta vatten med ett visst mått av oväsen just framför fiskens huvud. Jag upprepar sedan kastet gång på gång. Den här metoden gav mig flera vackra fiskar vid min senaste laxfisketur till Skandinavien. "Popping the fly" är mycket populärt i Kanada, där dessa flugor normalt används i det lugnare vattnet i kanten aven starkare ström.

  Intagning uppströms

  Min sista men mest favoriserade torrflugeteknik är uppströms intagning av flugan . Det är inte lätt att utföra, men kan vara mycket effektivt, speciellt vid extremt lågt vatten eller i pooler med mycket svag strömsättning. Jag använder främst tekniken i sista poolen före havet, där strömmen kan variera mycket beroende på om det är ebb eller flod.

  Jag kastar nedströms så nära fisken som möjligt och tar in flugan genom att dra i linan, så att flugan rör sig uppströms draggande i ytan. Svårigheten är att finna den rätta hastigheten att ta in linan. Den här tekniken använder jag ofta i kombination med "skating" och " waking" . Den har givit goda laxfångster - men också fungerat bra på havsöring.

  Enhandsspö

  Till mitt torrflugefiske efter lax har jag använt ett enhandsspö med en flytlina DT7F eller WF8F. Det räcker gott - jag har sett lax upp till 9 kilo tagen på enhandsspö.

  En flugrulle av god kvalitet fordras för att handskas med en stark lax i en ström fylld av stenar och block, och själv använder jag Scientific Angler's System 2 i storlek 7/8, tillverkad i England. Denna rulle har ett utmärkt bromssystem. Jag använder taperade, flätade tafsar, vilka är fästade vid fluglinan med en vanlig "sleev connector" och vattenfast lim. Än så länge har jag inte förlorat någon lax genom att denna sammanfogning brustit, och jag finner den mycket enkel att använda. Dessutom gillar jag att det bara ger två knutar på hela tafsen - en för att fästa själva tafsspetsen och en vid flugan. Det blir starkast om man fäster tafsspetsen med "ögla till ögla" metoden . Jag har använt detta de senaste två åren utan att förlora en enda lax genom att tafsen gått av.

  Jag gillar relativt långa tafsar på 10- 12 fot, och som tafsspets använder jag numera enbart 0,25 mm Stroft Super, vilken jag funnit vara starkare än vanlig nylon . Men om jag går över till att fiska havsöring, så har jag funnit det vara i det närmaste omöjligt att fiska med så tjock tafsspets - åtminstone under dagtid. Därför går jag då ner till 0,16-0,18 mm. De flesta havsöringar jag fångar väger 0,5-1,5 kilo och ger fin sport. Tyvärr händer det ibland att jag under havsöringsfisket också krokar en lax - och då är dessa tafsspetsar i tunnaste laget ..

  I början hade jag en del bekymmer med krokar som gick av. Jag använde då billig öringkrok. Numera använder jag bara krok av god kvalitet och då gärna Mustads 90240 eller 36890. Jag tror att dessa krokar räcker gott för lax upp till 10 kilo. Krokstorleken väljer jag efter förhållandena vid det aktuella vattnet, men normalt fiskar jag inte med flugor bundna på krok mindre än 6 eller 8.

  På bilderna till den här artikeln visar jag några favoritflugor för de fiskemetoder jag har beskrivit. De representerar endast flugtyper, som jag själv funnit användbara, och du kan själv variera dem i färg och storlek beroende på den lokala situationen. Bind upp några i lax storlek och ge dem en chans i sommar, innan du fiskar med dina traditionella flugor...''

Hans van Klinken 1990 ©