Den oumbärliga nattsländan
Av Bengt Öste

  Ju längre norrut vi fiskar med fluga, desto viktigare blir det att ladda flugasken med nattsländeimitationer inte bara alla stadier, utan också alla storlekar och alla färger!

  När sommaren närmar sig växer brev högarna på mitt skrivbord, och telefonsamtalen på kvällarna blir allt fler och allt längre. Flugfiskarna har vaknat ur sin vinterdvala, sprängt sina puppskal, krupit ut och yrvaket upptäckt att det bara är några veckor kvar till säsongens start - vart ska vi fara i år, och hur fiskar man där för att få någon fisk?

  De allra flesta som skriver eller ringer är nybörjare, eller relativt oerfarna flugfiskare. Det är sannerligen inte lätt att ge dem den sortens råd de begär - Drömvattnet och Drömflugan är ju, som alla mer erfarna vet, inte något som utan vidare låter sig namnges eller utpekas på en karta. Men ett eller annat tips lyckas jag väl ge, trots allt, om inte annat så i varje fall hur de ska undvika de allra värsta misstagen - de som en gång blev dyrköpta läxor för mig själv.

  En del brev och telefonsignaler är rena nödropen, och inte sällan kommer de från unga flugfiskare längst i norr. Vi som bor längre söderut har ofta för oss att våra bröder och systrar däruppe bor i Paradiset - flugfiskevatten finns det ju i tusental där, och de är smockfulla med fisk, det är bara att gå ut och kasta . Men så är det ju inte alls. Vattnen är visserligen många, men oftast magra, stundom närmast utplundrade, och därtill extremt känsliga för väder och vattenstånd. Därtill kommer att flugfisket längst i norr inte alls är en så upphaussad fiskemetod som den blivit i södra Sverige - den unge flugfiskaren är inte sällan ensam på orten om sin hobby, och den annars så rika floran av handböcker säger honom, eller henne, mycket litet eller ingenting om hur man ska fiska i just vattnen längst i norr.

Kvarnforsen i övre Umeälven, ett typiskt norrlandsvatten - mycket vackert och vilt, men ingalunda lättfiskat.

  Viktiga "våtvaror"

  Naturligtvis finns det vägledning, och visst finns det också nordsvenska pionjärer som under år eller till och med årtionden samlat erfarenheter av flugfiske i sin del av landet - Gunnar Isaksson i Luleå, t ex, nu 73 år, som tagit reda på vad öringen och harren däruppe verkligen äter och komponerat en serie ypperliga flugor som imiterar de av fisken mest omtyckta krypen. Men den som inte känner honom eller någon annan veteran går lätt vilse i handboksdjungeln, eller fiskar förgäves med flugmönster som har sitt ursprung längre söderöver eller rent av i utlandet.

  Till dem brukar jag säga, eller skriva: det finns inga "bombsäkra" flugmönster, men det finns en metodik, och den bygger på att fiskens föda bevisligen nästan uteslutande består av "våtvaror", alltså nymfer, puppor och s.k. emergers - kläckare - och att den dominerande insektsgruppen längst i norr är nattsländor. Visst finns det dagsländor också, och visst kan fisken frossa på dem, men de spelar en mycket mindre roll för fisken längst i norr än den gör i vattnen längre söderut. Landinsekter som myror och harkrankar är ofta viktigare, och därmed säkrare som imitationer.

  Av dagsländorna finns det omkring 50 arter. Det är därför möjligt att identifiera och imitera dem alla. Men nattsländearterna är många flera, hundratals - att imitera alla är omöjligt, men heller inte nödvändigt. Men att imitera bara en liten grupp av dem, de medelstora och bruna eller brungrå och därtill i bara ett stadium, som färdiga, vingade insekter, det är att begränsa sitt flugfiske så allvarligt att det mycket ofta kommer att bli resultatlöst - i all synnerhet i de vatten som finns längst i norr, i både Sverige, Norge och Finland.

Staffan Lindströms tre nattsländestadier - puppa, kläckare och färdig slända.

  Fyra stadier

  Trots detta är det just vad flertalet svenska flugfiskare gör. En svensk flugfiskares flugask bör, om den ska spegla vad fisken verkligen äter domineras av imitationer av nattsländor - och nattsländor i alla stadier, som larver, puppor, kläckare och färdiga insekter… och ju längre norrut man fiskar, desto viktigare blir just nattsländorna.

  Behåll gärna de gamla hederliga "europatolvorna" eller vad det nu är för mönster som gett er fina fisken när öringen och harren varit rejält i tagen och flitigit stigit även till färdiga, nykläckta eller äggläggande nattsländor. Men utöka samlingen avsevärt, men några ännu större "torra" imitationer och ännu flera mindre - ned till nr 18 eller till och med nr 20! Och gör dem i flera färger, inte bara bruna eller brungrå, utan även mörkt rostbruna, ljusgrå och mörkgrå och inte minst svarta!

  Flertalet nattsländor är nämligen små. De små brukar också vara många fler än de större, och i all synnerhet när flugfiskesäsongen kommit in i sin senare del eller börjar lida mot sitt slut blir både öring och harr ofta påtagligt "präglade" på just dessa små nattsländor, av vilka flertalet brukar vara just grå eller svarta.

  Och även dessa mycket små nattsländor kan, och bör, naturligtvis imiteras i fler än ett av sina stadier. Om vi börjar nedifrån så att säga, från bottnen, bör flugasken innehålla några imitationer av nattsländelarver av husmasktyp, kraftigt förtyngda, både sådana som bygger hus av grus (de imiteras oftast genom att ett ventilgummi träs över det förtyngda krokskaftet, bemålas med lim och rullas i sand) och av stickor och strån (tättlindat, kortklippt hackel i olika färger) och sådana som inte gör det (typ "Breadcrust", brödsmulan - jag brukar använda gräddgult, orange eller ljust olivgrönt silke, lackat och ribbat med ett påfågelsherl). Den typen av flugor kan ge resultat när fisken inte alls visar sig, eller när vattnet är grumlat eller högt av regn - de fiskas alla " rullande på bottnen".

Små grå eller svarta nattsländor är ofta mycket effektiva, i all synnerhet mot slutet av säsongen: svart Rackelhane med vita vingar, grå Henryville Special och helt svart fluga med grå vingar av samma typ.

  Norsk "kläckare"

  Därnäst pupporna, förstås. Det finns många traditionella mönster numera. Men en puppa behöver sällan vara särskilt komplicerat bunden - men viktigt är att bakkroppen ger ett intryck av "luftighet" eller genomskinlighet, och ännu viktigare att man har puppor i olika storlekar och olika färger: orange, olivgrönt och gräddgult är de färger jag funnit bäst - det senaste tillskottet i min ask är en liten, gräddgul puppimitation, som en ung flugfiskare i Bollnäs skickat mig, och som förra sommaren förvandlade en fisklös dag till en fiskefest i Kalixälven, för honom och hans pappa.

  Kläckarna kommer därnäst, och en sådan ingår i den trio mycket skickligt bundna imitationer - av Staffan Lindström från Norge - som illustrerar denna artikel. Den är bunden med s.k. wonder-wings (hackelfjädrar, där fjäderstrålarna stuckits bakåt) och fallskärmshackel undertill. Det är en fiffig metod för de avancerade flugbindarna, men den är inte nödvändig - det viktiga är den kraftiga tuss av mjuka, duniga, smutsgrå hackelfjäderstrålar som bildar stjärten. Den tussen imiterar nämligen själva puppskalet, som kläckaren ännu inte lyckats skaka av sig ... och just en sådan handikappad nattslända är naturligtvis ett extra begärligt byte för en fisk!

  Men vilken nattsländeimitation som helst kan användas som kläckare, om man på det sättet imiterar puppskalet och inte glömmer att binda upp det vanliga torrflugehacklet, eller klippa det undertill - imitationen ska ligga "på magen" i ytan.

  Återstår då imitationerna av de färdiga nattsländorna. Av dem finns det många, som sagt, och de allra flesta fungerar - det är variationerna av storleken och färgen som ofta gör susen! Den nya succéimitationen av de allra största nattsländorna, Streaking Caddis, som komponerats av Rackelhanens upphovsman Kenneth Boström i Älmhult, den här gången i samarbete med Lennart Bergqvist i Arvika, kan t ex med stor framgång bindas även i mindre storlekar, ned till nr 16, och har i en helt svart version blivit årets sensationsfluga bland storöringarna på New Zealand! Förmodligen fungerar den bra även i nordsvenska vatten - jag har inte hunnit pröva den där, men har tidigare haft stora framgångar med en liknande amerikansk, helsvart, muddler-bunden fluga.

Två puppor och en nattsländelarv - den gräddgula puppan var den som räddade ett semesterfiske i Kalixälven.

  Fiffig "trippelfluga"

  Det som gör nattsländeimitationer av Streaking-Caddis-typen, och i ännu högre grad polygarnflugor som Rackelhanen, så effektiva är att de alla kan, och bör, fiskas med "våt" tafs, alltså en tafs som snabbt sjunker och därmed tillåter att flugan ideligen kan fås att dyka - genom dragningar i linan - för att åter "poppa" upp på ytan. På det sättet kan den typen av nattsländeimitationer imitera både en puppa, en kläckare och en färdig insekt, och därtill i ett och samma kast!

  Det är inte bara i teorin utan verkligen också i praktiken som denna fiffiga fluga fungerar som det var tänkt och den besparar flugfiskaren det ofta mycket svåra avgörandet om vilken form det för tillfället är som fisken föredrar. Det kan man visserligen experimentera sig fram till under en pågående nattsländekläckning, men täta flugbyten tar tid och innan man hittar rätt,kan det blott alltför ofta vara för sent!

  Rackelhane-familjen av flugor löser det problemet, och det verkar som om flugtypen täcker mer än tre stadier av nattsländor - en svart version med vita vingar, i storlekarna nr 14 och nr 16, har t ex visat sig vara ypperlig även när det inte är nattsländor som står överst på fiskens meny. Sannolikt imiterar den också en hel rad av landinsekter som vanliga flugor av olika slag, s.k. tvåvingar. Ladda alltså upp även med svarta Rackelhanar med vita vingar, och var inte rädd för att experimentera med färgerna - även om det förmodligen är den ursprungliga Rackelhanen, helt mörkbrun och i storlekarna 12, 14 och 16 som gett mig de flesta fiskarna, har jag haft mycket fina fisken även med en gråvingad version med olivgrön kropp.

Simo Lummes nattsländeskater. Den ska bindas av två stora Badger-fjädrar, vända mot varandra, på en liten och lätt torrflugekrok.

  Det femte stadiet.

  Till slut: det finns faktiskt inte bara fyra stadier av nattsländan, sett ur flugbindarsynpunkter. Det finns understundom fem - vid vissa tillfällen kan nämligen fisken strunta i både larver, puppor, kläckare och färdiga insekter som kravlar på ytan för att i stället koncentrera allt sitt ätande på små, svarta nattsländor som svärmar några centimeter över ytan. Det brukar inträffa i skymningen, under väldigt plaskande. Men hur imiterar man en insekt som inte ens berör vattenytan?

  Den kände finske flugfiskaren Simo Lumme har hittat en lösning på även det problemet, genom att imitera de små fritt svävande svarta nattsländorna med en "Skater", alltså en fluga som består av bara ett mycket långfibrigt hackel på en mycket liten och lätt krok - sedd från sidan ser flugan ut som en diskus. Den ska i det här fallet bindas med Badger tupphackle, och när man fiskar den står den "på tå" på ytan, och fisken ser då bara hackelkransens svarta centrum, svävande en eller två centimetrar över ytan... simsalabim!

  Det fungerar, faktiskt, och även om fiskaren inte kan se flugan i halvmörkret är det möjligt att kroka åtminstone en eller annan fisk - plasket är våldsamt, när fisken fånga den "svävande" flugan' Det är naturligtvis inte ofta detta finurliga skater- fiske blir aktuellt, men när det händer är det desto roligare... och, framför allt: då duger ingen annan metod än just denna!

Av Bengt Öste 1984 ©