Öringfesten
Av Gunnar Johnson 1984

Ibland blir man bjuden på storöringfest. Det händer kanske inte så ofta, men några dagar varje sommar visar sig också de stora öringarna för torrflugefiskaren. Annars går de mest på fiskdiet, det är därför de blivit så stora. Men när åns smörgåsbord dukar upp sådana läckerheter som Ephemera danica - vår största dagslända - brukar också de riktigt stora klunsarna vilja vara med på festen.

  Ephemera danica - eller Åsandsländan, som den heter på svenska - är en stor, robust dagslända. Som nymf lever den nergrävd i åns sandbotten, och det tar vanligen två år för den att växa sig stor nog att kläckas. Den är då omkring två centimeter lång. Men det händer också att den gulbeigebruna nymfen blir störd i sin utveckling av en kall och regnig period vid sin kläckning. Den kan då välja att övervintra till nästa sommar. Jag har själv sett sådana exemplar, vilka varit hela 3,5 centimeter långa. Det är med andra ord en rejäl munsbit, och det förklarar varför också stora öringar gärna går över från fisk till insektsdiet under de hektiska junidagar, då de stora sländorna kläcker.

När vår största dagslända kläcker,
vill åns alla öringar vara med på festen.

  Åsandsländorna kan variera ganska mycket i färg till och med i samma åsystem. På en sträcka i Emån, där jag brukar fiska, är de nykläckta sländorna nästan helt vita med ljust rökgrå vingar. På en annan sträcka några få mil uppströms är de närmast halmgula med mörkbrun bröstkorg och betydligt mörkare vingar med inslag av olivgrönt. I en annan å på det Småländska Höglandet, men en å som rinner västerut från vattendelaren, är den stora åsandsländan ytterligare en nyans mörkare, även om den också här har en ljust guloliv grundton och samma mörka spets längst ut på bakkroppen, precis som vid de andra vattnen.

  Garderad med flymfer

  Åsandsländan har tre sjärtspröt, och tack vare storleken kan den knappast förväxlas med någon annan slända än sjösandsländan, med vilken den är nära släkt. Den senare liknar sin kusin både i färg och storlek, men är i mina trakter oftast betydligt mörkare . Dessutom väljer den mer lugnflytande åar eller sjöar, medan åsandsländan trivs bra också i förhållandevis strömt vatten.

  Det sägs ofta att öringen specialiserar sig på den kläckande nymfen och ratar den vingade sländan vid kläckningen. Det är sant vid vissa tillfällen, men som bekant finns det ingen regel utan undantag. Där jag fiskar, tar fisken också gärna en stor torrfluga, och är man garderad med några stora, gulbeigebruna flymfer bland torrflugorna, brukar man klara de flesta uppkomna fiskesituationer.

  Risken vid det här fisket är att kläckningarna kan bli så intensiva, att vi inte har någon chans att konkurrera med våra egna flugor på fiskens matbord. Det är därför i början eller slutet av en "rise", som chanserna att locka fisken kan vara störst.

  Stor öring är normalt mycket skygg, men det är som om överflödet på mat trubbar av vaksamheten, och ofta kan man ostört vada i kastposition för annars mycket skygga öringar utan att skrämma dem. I vanliga fall skulle de omedelbart försvunnit som en skugga i vattnet.

  Utöver den beigegula, långskaftade flymfen, vilken jag fiskar i vattnets ytskikt, brukar, jag binda upp två torrflugor för de här minnesvärda junidagarna. Den ena är en torrfluga med brända vingar och bakkropp av en hackelfjäder. Flugan, som är mycket lätt, förser jag med fallskärmshackel, och i några olika färgvarianter får den representera både sjösandsländan och åsandsländan som dun - det vill säga som nykläckt slända.

  Nya flugkroppar

  Men i Emån, där åsandsländan är i det närmaste vit, har jag också fiskat med en annan flugtyp. Det hela började egentligen med ett par irländska dappingflugor för några år sedan. Sedan ändrade jag mönstret efter att ha blivit tipsad om ett helt nytt sätt att tillverka flugkroppar.

  Det var den unge, men mycket talangfulle Tomas Olson från Huddinge, som hade med sig några nya flugor av egen design, när han var nere hos mig för att fiska just i Emån. Han tillverkar sina flugkroppar som ett rör av Fly-Rite runt en stoppnål, och binder samman polypropylenfibrerna med gummisolution - sådan man använder för att laga innerslangen på en cykel.

  Ännu bättre resultat får man enligt Tomas, om man dränker in polyullen med den lösning man använder för att laga coatingen på fluglinor. Den blir helt resistent mot torrflugeflytmedel, vilket ibland kan ha en tendens att göra gummisolutionen klibbig.

  När "limmet" torkat något, skjuter han av polyröret från stoppnålen. Han får då en ihålig s k detached body, och sedan han klippt av den yttersta spetsen för att kunna förse flugkroppen med instuckna stjärtspröt, binder han in den ovanpå en lätt, kortskaftad krok. Man får alltså en stor - men mycket lätt fluga - vilken man kan förse med vingar och hackel efter eget önskemål.

  Den stora vita

  Själv har jag gjort en variant av den ursprungliga dappingflugan, men försett den med kropp a la Tomas. Färgen på polypropylenullen väljer jag vit eller gulbeige allt efter den del av ån jag tänker fiska, och innan gummilösningen torkat, brukar jag ribba kroppen med en brun spiral - också den av några få tvinnade fibrer Fly-Rite.

  De lösa kropparna förser jag med stjärtspröt av fasantuppsfibrer eller grävlingshår. Jag fäster den långa kroppen ovanpå en vanlig öringkrok nr 12, och binder sedan in dels ett stort tuppsaddlehackel i light blue dun eller grizzle, och dels ett vanligt brunt tupphackel med styva fibrer av en längd, som stämmer mot en "normalfluga" på krokstorlek 12 eller 14. Sedan dubbar jag krokskaftet med beigebrun poly och gömmer på så sätt skarven till bakkroppen. Det korta hacklet lindas nu på palmervis som ett stödhackel längs krokskaftet över flugans bröstparti. Sedan kommer turen till det stora hacklet, vilket jag lindar några få varv framme vid huvudet.

  Det här är en mycket enkel fluga, men den har fördelen, att jag kan fiska den högt flytande uppe på vattnet, eller klämma till den mellan fingrarna, så att den blir platt, och då fiska den med magen i ytfilmen. Jag kan till och med fiska den som en spent spinner. Ibland väljer jag också att enbart fetta in främre delen av bröstpartiet och några få av de långa fibrerna i fronthacklet. Då kommer flugan att ligga halvdränkt, och jag gissar att öringen tar den för en slända, vilken förolyckats och inte helt kommit loss ur nymfhuden. Oftast har den här flugan fiskat bäst just på detta sätt.

  Juni

Den stora åsandsländan tycks vara mycket beroende av vädret för att kläckas koncentrerat i stort antal. Och det är bara när många sländor kläcker samtidigt, som de lyckas locka fram de riktigt stora öringarna till fest.

  Min fiskedagbok visar bra fisken kring mitten av juni, men tidpunkten kan variera från år till år. Vissa år har det också in träffat att vädret fått åsandsländorna att kläckas över en lång, utdragen period, och då tycks det som om fisken inte riktigt varit med på noterna. De stora öringarna har i varje fall inte mött upp.

  Sverige är ju ett avlångt land, och även om åsandsländan i första hand finns i våra mellersta och södra landsändar, så förekommer den också förhållandevis långt norröver. Men här blir lokalerna mer spridda, och dessutom förskjuts kläckningen några veckor på säsongen på grund av att våren kommer senare längre norrut.

Den här öringen var inte med på första festen. Men redan dagen därpå skolkade jag från jobbet igen. Det går väl an att jobba på julafton, men på Stora Julafton - när öringarna bjuder på fest - då vill jag vara vid ån...

  Öringfesten

  Jag hade tagit ledigt från jobbet den här dagen. Det var i mitten av juni, och om inte alla tecken slog fel, skulle de stora åsandsländorna bjuda öringarna på fest just idag. Några enstaka sländor hade kläckts de senaste dagarna, och efter en något osäker seglats nerför ån hade de fladdrat in bland buskarna på stranden. Nykläckta flyger de tungt, och i motljuset ser de om möjligt ännu större ut. Inne bland de skyddande löven ska de torka vingarna, och färgerna kommer att mörkna.

  Flugasken är fylld med mina stora "dappingflugor", och som en liten gardering finns där också några stora flymfer med ljusbruna kroppar och rapphönshackel, om det nu skulle visa sig att öringen hellre vill ta en fluga under vattnet.

  Jag är egentligen inte ute efter någon riktigt stor öring. Det är mitt på dagen, och stora öringar förknippar jag i mina vatten med fiske under mörka, ljumma sommarkvällar. De stora öringarna är skygga och skyr normalt solen som trollen. Först när mörkret sänker sig, vågar de sig fram...

  Men redan då jag stiger ur bilen och börjar gå stigen ner mot ån, ser jag stora svärmar av sländhannar som dansat i solskenet. De håller till här uppe på land ovanför några låga buskar, så tydligen har det kläckts åtskilliga åsandsländor de senaste dagarna, och då jag kommer ner till ån ser jag en stor skugga försvinna in under brovalvet. Den breda, tvärt avskurna stjärtfenan berättar att det är en stor öring - mycket stor. Det betyder att jag måste ha haft turen att pricka in dagen för den stora öringfesten!

  Jag går nerströms mot favorithöljan. Jodå, där ute seglar en hel armada av stora sländor, och under algrenarna på andra sidan ån bryter en öring ytan och tar för sig av överflödet.

  När jag kommer ner till höljan pågår redan en sprudlande fest. Några mindre öringar vakar helt ogenerat mitt ute i ån - de plaskar och skvätter i vild feststämning. Men över på andra sidan, bara någon meter ut från stranden, visar en stor och trubbig fisknos att också en medlem ur de stora pojkarnas gäng har drabbats av festyran. Den öringen är stor: Det ser jag på hans lugnare och sävligare sätt att vaka, och på platsen han valt. Här har han nära till skydd. Strandbrinken är djup och undergrävd, och vid minsta tecken på fara, kan öringen snabbt dra sig undan dit.

  Öringen visar inget intresse

  Spöet är redan monterat, och jag letar fram en av de stora, vita flugorna ur asken. Den är redan impregnerad. Det gör jag alltid när jag sitter vid bindstädet, men jag smälter ändå lite Gink på fingertopparna och för över det på flugans hackel, thorax och stjärtspröt.

  Redan första kastet lyckas, och flugan flyter fritt och fint ner över öringen. Jag har hållit kastet flera meter uppströms, för att ge fisken en chans att se min fluga i god tid. Men trots ett bra flyt visar öringen inget intresse.

  För att nå fisken har jag vadat ut en bit i ån, men bara efter ett par minuter vakar ett par mindre öringar där jag just gått ut. Det är märkligt hur vaksamheten släpper under dagar med gott om ytföda. Normalt skulle ån verkat fisktom efter en sådan manöver, speciellt en så här klar och ljus dag.

  Den stora öringen vakar igen, men den visar inget intresse för min fluga. Jag försöker "räkna in" hans vakrytm för att kunna presentera flugan i exakt rätt ögonblick. Jag har nämligen tidigare mött stora öringar, som varit "tidsprogrammerade". De har haft en speciell vakrytm, och låtit alla sländor segla förbi oantastade - om de inte kommit i exakt rätt ögonblick for att stämma med rytmen hos fisken.

  Men den här öringen tycks inte ha någon sådan rytm. Ändå låter han också en del av de riktiga sländorna passera. Sedan han ratat min fluga ytterligare ett par gånger, funderar jag på att byta till en stor, långskaftad flymf. Men fisken tar bevisligen sländor från ytan. Kanske borde jag vänta ...

  Jag anstränger ögonen ytterligare. Kanske tar den stillborns, det vill säga sådana sländor, som fångats i den egna nymfhuden och inte lyckats komma loss.

  Ögonen värker av ansträngning att följa sländorna på vattnet, men mitt i min koncentration ser jag i ögonvrån hur de mindre öringarna fortsätter att vaka bakom mig. Idag är det verkligen fest vid ån.

Den stora ljusa flugan, som öringen till slut inte kunde motstå.

  En halvsjunken fluga

  Men även sedan jag bytt till flymfen, och gjort ett halvhjärtat försök med den, får jag ingen kontakt med den stora öringen. Jag har inte skrämt den. Den fortsätter att vaka hela tiden, och har till och med gått fram ytterligare en dryg meter uppströms. Dessutom kommer vaken tätare nu.

  Nu ser jag också tydligt att den tar sländor från ytan. Det bildas en luftbubbla eller två varje gång den är uppe. Men vaken är nätta och fina - som tog den spent spinners, de döda och orörliga sländhonorna, som flyter med ytströmmen efter äggläggningen. Men än finns det inte några spent spinners på vattnet, och de sländor jag såg dansa uppe vid bilen, var alla hannar. De brukar dyka upp ett par dagar före honorna.

  Allt tyder nu på att den stora öringen specialiserat sig på stillborns. De är ett lättfångat byte, eftersom de inte flyger iväg framför nosen på fisken. Det kan också förklara varför den vakat så nätt och fint.

  Jag knipsar av flymfen och byter tillbaka till den vita torrflugan, men tar en ny ur asken, och den här gången sätter jag bara lite Gink på själva bröstpartiet; så att flugan kommer att flyta halvdränkt i vattnets ytfilm.

  Den stora öringen tar i första kastet. När jag väger den hemma, visar vågen på 1,8 kilo, och ute vid ån - innan jag tog ur den - måste den ha tangerat tvåkilostrecket. En sådan öring möter man knappast vid fullt dagsljus annat än då de stora åsandsländorna kläcker...

  Jag tar ytterligare två öringar den här dagen. Ingen av dem är lika stor, men jag uppskattar att båda pendlar kring en vikt strax under 1,5 kilo.

  Jag behåller bara den första. Hela tiden har jag fiskat med inklämd hulling och förhållandevis grov tafs, och jag har tagit öringarna hårt och snabbt. De har hela kraftreserven kvar, när jag släpper dem...

  Så binder du

  Eftersom åsandsländan och sjösandsländan är så lika varandra, kan du binda dem på samma sätt, men variera färgerna efter de insekter du finner i de vatten du brukar fiska.

  Nymfen lever nergrävd i botten, så den är endast intressant i samband med kläckningen. Tillsammans med mina fiskekompisar har jag haft bra fiske både i strömmande och stilla vatten med en flymf, just när åsandsländan och sjösandsländan kläckt. Det är en mycket enkel fluga att binda. Ibland brukar vi impregnera de här jätteflymferna, när vi fiskar dem. Då ligger de helt i ytfilmen. Men vid andra tillfällen tar fisken dem hellre, om de fiskas några decimeter ner i vattnet. Favoritmönstret ser ut så här:

Flymf

Flymfen är en bra representation för sands/ändornas nymfer.

Krok: Lätt streamer krok nummer 10.
Kropp: Gulbeige opossum spunnen på gult eller beige bindsilke. Alternativt beige hardubbing.
Hackel: Rapphöna eller vanligt brunt hönshackel

Dun

Både åsandsländan och sjösandsländan kan fiskas med en dunimitation, men välj färgerna efter insekterna vid dina egna vatten.

Speciellt vid sjöfisket har det här mönstret fungerat bra. Flugan ska imitera en sjösandslända i dunstadiet. Men den har tagit fisk i stort sett hela säsongen till långt in på hösten.

Krok: Lätt öringkrok nummer 12 med nedböjt öga.
Kropp och stjärt: Ett ginger eller brunt saddlehackel från tupp, där man klipper av stammen en bit från toppen, så att ett V bildas. Fibrerna längst mot toppen limmas samman två och två som stjärtspröt. Övriga fibrer viks fram eller trimmas till en längd av cirka l mm på var sida om mittstammen.
Bröstparti: Beigebrun till mörkbrun polydubbing.
Vingar: Klipps, stansas eller bränns ur hönssaddle. Färg efter sländorna i det egna vattnet. Kring vingroten lindas ett fallskärmshackel.

Stillborn, dun, spent - eller vad du vill

Krok: Lätt torrflugekrok nummer 12.
Kropp: Rör av Fly-Rite a la Tomas Olson.
Stjärt: Grävling.
Bröstparti: Fly- Rite blandad med lite Hare's Ear eller några strån grövre polydubbing.
Stödhackel: Brunt , tupphackel motsvarande krok 12.
Fronthacket: Grizzle tuppsaddle, eller färg efter sländorna i din å. Eventuellt kan ett lätt olivfärgat, spräckligt hackel passa bra.

En beigebrun flymf med dubbingen spunnen i en bindtrådsögla ger en bra representation av Åsanssländans nymf.

1-2.Tomas Olson tillverkar sina flugkroppar genom att rulla en knappt frimärksstor, tunn "matta" av Fly-Rite runt en stoppnål.
3. Fibrerna binds samman med gummisolution eller lincoating.
4. Klipp av spetsen och stoppa in stjärtspröten.
5. Bind fast på kroken.
6 A. Dubbat bröstparti
6 B. Stödhackel
6 C. Fronthackel

  Det kan kännas ovant att tillverka Tomas flugkroppar vid de första försöken. Men efter lite övning får man ett verkligt fint resultat.

  Riv en tunn "matta" av avklippta Fly-Rite-fibrer, så att fibrerna korsar varandra härs och tvärs. Då binds kroppen ihop bättre. Lägg mattan på vänster hands pek- och långfingertoppar, och rulla den runt spetsen av stoppnålen.

  Tag sedan gummilösningen på pekfingret, och snurra nålen mellan fingret och tummen. När limmet är halvtorrt, skjuter du av poly-röret, och låter det sedan torka ordentligt, innan du klipper av spetsen och sätter dit stjärtspröten.

  Den här tekniken kan naturligtvis också användas på andra dagsländeimitationer, men man gör då kortare rör på en tunnare nål.

Av Gunnar Johnson 1984