Öringen och den nya flugan
Av Preben Torp Jacobsen 1977

Hemsedalsflugan fick den heta, imitationen av den fagra, långvingade Ephemerella aurivelli. Den kom till i en husvagn i Norge sommaren 1977 och gav fiske långt över förväntan - även på grov harr i Glomma och storöring i Rena...

  Detta är historien om en fisketur med svenskar i Norge, nedtecknad av en dansk. Man skulle kunna förledas tro att det handlar om laxfiske - men så är faktiskt inte fallet. Jag var bjuden på ett öringsfiske, där torrfluga och nymf var de tillåtna vapen, och mina förväntningar infriades i rikligt mått.

  Resan gjordes med en campingvagn, dragen av en Range Rover, och med hjälp av detta mobila fiskeläger hann vi besöka hela tre fiskevatten på de tio dagar, som var avsatta för expeditionen.

  Svenskarna var redan bekanta med vattnen, vilket ökade våra chanser till ett lyckat fiske, om bara vädret ville bli hyggligt. Och det blev det. Solen lyste dagarna i ända från en nästan molnfri himmel, men det innebar också att snösmältningen tog fart och gav vissa älvar ett mycket högt vatten. Därför blev vårt besök vid Glåma (Glomma), söder om Os, givande bara för Kenneth. Han är en eminent fiskare men behärskar också till fulländning den svåra konsten att vada. Utrustad med ett par extralånga vadarbyxor, som räckte honom upp till armhålorna - han är även utan dem längre än de flesta - kunde han med skicklighet och en god portion oförvägenhet vada inom kasthåll från de stora harrar, som vi såg vaka mitt ute i älven.

  I våra hemmavatten har vi danskar dessvärre inga möjligheter att lära oss att vada, och har man därtill hunnit ett stycke förbi mittpunkten av sitt fiskarliv och lider svårt av svindel. .. ja, jag fick alltså hålla mig närmare stranden och nöja mig med att vada i de inte fullt så krävande älvarna.

  Överflöd av Insekter

  Vi började i Hemsedalen. Då vi körde upp genom dalen vid Gol såg älven inte alls lovande ut, i det närmaste helt torrlagd. Men det beror på att den ett stycke längre upp i dalen är spärrad av en kraftverksdamm. Ovanför dammen har den allt ett fint öringvatten bör ha, lugnflytande partier mellan strömsträckor, vadbart vatten nästan överallt, t.o.m för en dansk.

  Redan första kvällen fick vi bevis på älvens kvalitet - två öringar på 950 respektive 550 gram, tagna på små torrflugor. Öringen vakade villigt och på vattnet flöt ett överflöd av insekter.

  Vi fångade några av de nykläckta dagsländorna och kunde konstatera att det handlade om en släkting till vår både i Sverige och Danmark välbekanta B W O - en något större version, som har det latinska namnet Ephemerella aurivelli. Det mest karakteristiska för den är de mycket stora, blågrå vingarna.

  Dagen därpå band vi en imitation, som vi döpte till "Hemsedalsflugan", och den gav oss även under resans fortsättning så gott som all fisk vi fångade.

"Hemsedalsflugan"

Flugan sedd framifrån

Krok: Mustad 94840 nr 12.
Bindtråd: Oliv.
Vingar: En bunt långa fjäderfibrer från ett tupphackel, färgat blue dun.
Hackel: Från samma tuppnacke. När hacklet lindats kring kroken pressas de nedåtriktade fjäderfibrerna ut åt sidorna med en bindtrådsåtta under krokskaftet. Det gör att flugan står säkrare på vattnet och får en siluett som mer liknar den levande förebildens.
Stjärt: Fjäderfibrer från en oliv-färgad tuppnacke.
Kropp: Oliv polypropylen (t ex Fly-Rite nr 31 eller Orvis Poly-Body nr 12).

  Tvåkilosöring - på 0.12!

  Efter några dagar började industrisemestern göra sig påmind - fler och fler fiskare samlades vid de fina fiskeplatserna - och vi bröt upp för att flytta vårt mobila fiskeläger till något inte fullt så välbesökt vatten.

Efter avstickaren norrut till Glåma sökte vi oss söderöver till Rena. Även den älven är spärrad av en damm vid utloppet från Storsjön. Men nedanför dammen finns åtskilliga idealiska ställen för öringsfiske. Där finns också harr och sik, alla tre arterna i lagom mängd och av verkligt aktningsvärd storlek.

Men det var de välvuxna öringarna vi valt till våra motståndare. Och även denna gång var det Kenneth som visade vägen, När vi andra hade svårigheter att komma ut till de fina fiskeplatserna, var han alltid villig till "handräckning". Alltsom oftast räckte vårt "djupgående" inte till, och för att vi skulle slippa vatten i vadarbyxorna fick han formligen "flotta" oss ut till kastplatserna.

  Förutom kunnighet och stor erfarenhet besitter han också en enastående uthållighet. En kväll kom han åter med en fin öring på 2 kg, tagen på "Hemsedalsflugan" - på 0,12 mm:s tafs! Tidigare hade han haft en annan öring på kroken, men den hoppade som besatt och var minst tio gånger över vattnet, innan den slog av tafsen.

  Därnäst fick han en verklig bjässe på kroken. Han drillade den gott och väl en halv timme, och eftersom hans håv inte rymde öringen, fick han köra den helt trött. I strandkanten, bakom en buske som lutade sig ut över vattnet, lyckades han till slut smyga ett finger under bjässens gällock, men stack sig och ryckte till - och så var det adjöss med den öringen! Det var en av Renas verkliga storöringar och Kenneth kommer snart att fara dit upp igen - om han än en gång lyckas få den fisken på kroken kommer han inte att låta den slippa undan, hur ont det än gör i pekfingertoppen!

  Kort före midnatt fick han så tvåkilosöringen. Den vakade helt nära stranden, där vattnet snabbt djupnar och man tvingas balansera bara ett par meter ut med vattnet skvimpande farligt nära kanten av vadarbyxorna. Men det är nödvändigt att man står ute i älven, dels för att på rätt sätt kunna placera flugan, dels för att löslinan skall kunna falla på vattnet och inte bland kvistar och rötter, vilket skulle vara ofrånkomligt om man försökte fiska från stranden.

Kvällen därpå var det min tur. Nu skulle jag också försöka få en rejäl öring på det "Rena-spö", som Kenneth byggt speciellt för detta fiske. Kvart över 9 stod jag med vatten till midjan - och framför mig vakade en öring, som visade hela sin breda stjärt över ytan. Kenneth stod bakom mig för att assistera, om jag skulle halka på de stora, runda bottenstenarna.

Brunöring, 1300 gram - 50 cm ♂
Älven Rena 10.7.1977

  Tvåhundrametersrusning

  Öringen kom upp två-tre gånger i följd och gjorde sedan en liten paus, innan den på nytt visade sig i ytan. Då den stora öringstjärten första gången bröt ytan, började jag darra av spänning - kunde det vara en av Renas bjässar? Än en gång kom den upp, bara några centimeter från min "Hemsedalsfluga", men till all lycka kunde jag behärska mig. Några få kast senare, då flugan än en gång flöt rakt över fisken, kom den upp, tog flugan och blev krokad - och satte fart rakt ned mot oss. Jag tog hem lina så fort jag kunde, men fick ingen kontakt. Kenneth fick låna mig en hand, eller rättare bägge händerna, och så gav sig fisken iväg utför, med överväxeln ilagd.

  Jag följde efter, men en stor buske stoppade mig. Kenneth övertog spöt och klarade galant turen nedströms på ett par hundra meter, tills fisken stannade. Efter några kortare rusningar och några turer in till stranden och ut igen fick jag den i håven.

  Öringen var inte så stor som vi trott då vi såg den vaka, men likafullt en skönhet på 1300 gram, ett fint resultat av vårt teamwork. Då jag nästa dag fileade fisken, fann jag utöver min egen fluga ännu en i öringens mungipa. Det var Kenneths fluga - öringen var alltså samme, hoppgalne krabat som Kenneth haft på kroken kvällen innan!

Text och teckningar: Preben Torp Jacobsen © 1977

Läs gärna mer om Hemsedalsflugan i artikel:
Så binder en mästare, Stor Strömslända