Höstharr
Av Anders Forsling 1994

Harren är en fisk för det åldrade året. Långt in på hösten låter den sig soliga, varma dagar frestas även på torrfluga och kan därmed bjuda på ett fint fiske nu när öringen är fredad och nyisen redan klär in regnbågsjöns stränder...

  Med vilken glädje såg jag inte fram emot sommarens fiske när jag i våras var ute på årets första fisketur. Det är samma känsla varje år - man har en hel säsong framför sig - och man har stora förväntningar efter en lång vinters planering. Här väntar massiva dagsländekläckningar, med vulgatan som en av de stora höjdpunkterna. Sedan kommer Phryganea grandis, som därefter följs av en mängd andra nattsländor. I tankarna finns också ljusa och varma sommarnätter med myggsurr och vakande storöring och det känns som evigheter fram till höstens mörka kvällar och frostnupna marker...

  Men tiden rinner fort iväg. Det står inte på förrän almanackan visar slutet av augusti och man påminns om att säsongen går mot sitt slut i och med att öringleken inträder och många vatten stängs för vidare fiske. Ett visst vemod brukar infinna sig - trots att jag med åren lärt mig att flugfisket egentligen inte är över förrän någon gång i november månad vid gynnsam väderlek. Hösten är faktiskt en flugfisketid som jag numera ser fram emot. Nu fiskar jag mer avslappnat än under de hektiska sommarmånaderna, då jag ständigt vill bevaka olika kläckningar i olika vatten. Värst är den period då vulgatan kläcker och har sin kulmen, och då jag förgäves försöker hinna med så många vakfester som möjligt.

  För mig är höstens inträde i första hand harrens tid. Harren förlänger min säsong avsevärt och kröner flugfiskeåret under klara och soliga dagar då harren kan vara riktigt på hugget. Nu när vattnet har kylts ned har harren också återerövrat de ståndplatser i strömmen som under varma sommardagar varit ockuperade av mer värmeälskande arter. Jag har många gånger varit med om att favorithålan varit tom på harr under sommarens varmaste period, men åter varit intressant när vattentemperaturen sjunkit på hösten på samma sätt som platsen kan bjuda på bra harrfiske tidigt på säsongen innan temperaturen har hunnit stiga i vattnet.

  Att harren också hör senhösten till har jag fått många bevis för under årens lopp, och några av mina allra bästa harrfisken har jag haft så pass sent som långt in i november månad. Här minns jag speciellt några fisketurer till de nedre delarna av Dalälven i trakterna kring Gysinge.

  Efter en kall novembernatt känns det skönt när solens strålar lyckas ta sig över trädtopparna och sprider lite värme längs stränder, där det klirrar av nattgammal is. Platsen för dagens fiske är en kort och relativt grund ström, där man kan vada över stora ytor. Så här på hösten är vattenståndet oftast bra, men nu har det regnat i veckan och vattnet är aningen högt utan att för den skull vara oroväckande.

  Efter en värmande kopp kaffe och en burk Bullens pilsnerkorv, som jag delar med mina fiskekompisar, vadar vi ut på skilda platser i strömmen. Jag bestämmer mig för att hålla till nära ena stranden, där jag tidigare fiskat under sommaren. Då var vattenståndet betydligt lägre och den lilla strömfåra jag minns från i somras var nu mycket djupare och stridare. Då hade jag med lätthet kunnat vada över - något som var betydligt svårare nu.

  Några av de andra har redan haft kontakt med harren. Eftersom jag inte ser några vak, knyter jag på ett Guldribbat Haröra och fiskar den först ganska ytligt - men känner endast en lätt liten dragning ett stycke nedströms. Jag lägger därför kastet lite mer uppströms för att Harörat ska hinna sjunka aningen djupare. När flugan så passerar den plats där jag hade känning med fisk, låter jag den stiga uppåt, och nu kommer hugget resolut och jag lyckas kroka harren, som omedelbart beger sig nedströms, och jag får sätta ordentlig press med spöet för att få stopp på den. Det är nära att tafsen skärs av mot en utskjutande sten i strömkanten, men efter ytterligare några rusningar är harren trött och mogen att håvas. Det är en mycket vacker fisk på drygt sju hekto och försedd med en ståtlig ryggfena i lila och röda färgtoner...

  Harren i nedre Dalälven skiljer sig en del i utseende från de harrar jag har i mina hemtrakter - men också från de harrar man får längre upp i Dalälven. I nedre Dalälven har den en kortare och kraftigare kropp och dessutom en ryggfena som är betydligt större i proportion till fiskens storlek.

  Medan jag står och betraktar min harr slår det mig att det inte är mer än en dryg månad till julafton. Det är lite svårt att tänka sig när man står här - utvadad i stålgrått vatten och med solen värmande i ansiktet. Resten av dagen har vi ett fortsatt fint harrfiske. Några små nattsländor kläcker och gör harren än mer vakvillig. Så här sent på hösten är det främst nattsländefiske som gäller; diverse mönster av såväl puppor som vingade imitationer bör därför vara med i höstharrfiskarens flugask. Men för säkerhets skull brukar jag också ha med imitationer av några olika landinsekter - främst myror, skalbaggar och getingar. Dessutom bör man inte glömma den gamla klassiska harrflugan Red Tag.

  Även om harren inte alltid vakar så flitigt den här tiden på året, så tar den ändå ofta en blint fiskad torrfluga, vilket gör harren till många flugfiskares speciella favorit. Själv blev jag en gång i tiden flugfiskefrälst mycket tack vare harrens välvilja att stiga till mina flugor - något som är nog så viktigt för att nybörjaren inte ska tappa tron på sin förmåga som flugfiskare...

  Men det är inte alltid som harren är lätt att överlista. Jag minns ett höstfiske, då jag hela dagen hade haft bra fiske med en nattsländepuppa och kom fram till ett parti av älven där jag sedan tidigare visste att harren alltid brukar stå. Men trots många kast känner jag absolut ingenting - inte förrän jag byter till en torr Elk Hair Caddis, som jag fiskar blint trots att jag inte ser några vak. Och plötsligt har jag kontakt med harr som gladeligen stiger till min fluga.

  Lite senare samma dag står jag utvadad vid en mindre strömfåra med stark strömsättning. Överst i strömmen finns en fin och blank forsnacke där harren brukar vaka. Strax nedom nacken blir det en kraftigt brusande fors med höga vågor innan vattnet åter lugnar ner sig före utloppet i ett större lugnparti.

  Jag fiskar av nacken med både våtfluga och torrfluga, men endast några småharrar visar intresse för mina flugor. Jag går därför nedströms för att fiska av det lugnare partiet just ovanför utloppet i lugnvattnet. Av en ren slump stannar jag upp mitt för det allra kraftigaste vågskvalpet och lägger ut en förtyngd puppa. Jag låter kastet fara ut ett gott stycke uppströms för att flugan ska hinna bryta igenom vågtopparna innan kastet är utfiskat. Jag mendar snabbt linan när denna är i höjd med mig själv, och just innan forsen strax därefter tar tag i linan och ska till att pressa upp flugan mot ytan, känner jag hugget.

Min första tanke är att det nog är en öring som tagit. Den brukar gärna stå i små läfickor under starkströmmen. Men det visar sig vara en grann höstharr, och efter bara ytterligare ett par kast har jag lyckats kroka ännu en fin harr på samma plats. Tillsammans med liknande erfarenheter från andra sena höstfisken har jag lärt mig att höstharren kan stå lite varstans i strömmen, och det lönar sig alltid att även prova ställen som vid första anblicken verkar vara helt hopplösa ståndplatser.

  För dig som vill prova på senhöstfisket efter harr är det framför allt de stora älvarna som gäller efter det att öringleken börjat. I mindre vattendrag är det oftast totalt fiskeförbud den här tiden på året - även om harren inte är fredad. Förmodligen beror detta på att bevakningen blir lättare på det viset samt att risken att störa öringens lek är större i ett mindre än i ett stort strömvatten.

  Eftersom jag bor i Dalarna är det framför allt Dalälven jag brukar besöka vid mitt sena höstfiske efter harr, och jag har då funnit att en av älvens bästa delar är strömmarna uppströms och nedströms Älvdalen, där höstfisket brukar vara som bäst runt månadsskiftet september-oktober. Lite senare brukar jag prova området kring Gysinge i den nedre Dalälven. Genom att Gysinge ligger betydligt längre söderut kan man här vid fint väder ha ett intressant harrfiske långt in på senhösten.

Text & foto: Anders Forsling 1994 ©

Mer info om Dalälven
Mer info om Österdalälven