Siken och torrflugan
Av Rolf Smedman

  Siken har väl aldrig varit direkt populär som flugfisk. När jag själv började flugfiska för lång över femtio år sedan, var det aldrig tal om att ödsla någon tid på sik. Det var harr och öring som gällde.

  Men nu ser man allt oftare att unga flugfiskare gärna berättar om ett bra sikfiske, vilket gläder mej.

  Det var ju nästan likadant med harren för många år sedan, den klassades som något av skräpfisk av snobbiga sportfiskare. Ibland hörde man uttalanden som: - Man åker till fjälls för att fiska öring och röding, men så får man bara harr! En god vän jag fiskade med i Nordnorge på 60-talet, kallade harrarna för gråsuggor, och då fick vi ändå ofta storharrar över två kilo...

  Själv är jag ju, som många vet, uppvuxen med harren och flugfisket, skolad i Gnarpsån, Ljungan och Indalsälven, där det på 40- och 50-talet fanns otroliga harrströmmar, för att inte tala om Gimån, som fortfarande har lite kvar av storharrbestånd. Idag har vi Tjuonajokk med sitt harrfiske, välbekant långt utanför våra gränser. Nu är en kiloharr eftersökt och klassad som en fin trofé. De riktigt fina harrvattnen blir idag allt mer sällsynta.

  Siken blev jag inte riktigt bekant med förrän på 60-talet, då jag köpte stugan vid Gimån. Då firade vi ofta påsk däruppe, och fina dagar kunde man tillbringa många timmar på renfällen och kikmeta på grundbottnarna i sjön. Det blev många harrar och abborrar, och ibland kom ett storstim av blåsik och slogs om den lilla balanspirken, agnad med en lockande maggot.

  Jag hade fått en liten balanspirk på tians krok med kropp av koppar och tenn. Det var handlarn i byn, Bengt Bixo, som tillverkade dem. Han var en riktig pimpelräv med otaliga sikar och harrar på samvetet.

  Vi fiskade inte så mycket ihop då, det blev mest harjakt med hans duktiga drever. Men ibland träffades vi också på isen, och han fiskade aldrig med annat än sin egen pirk. Ofta hade han skryllan halv med fisk när vi möttes.

  En dag, när jag var nere på affären, så berättade han att han tänkt sig att pimpla i skymningen, och ville jag följa med var jag välkommen att lära mej ta en riktig storsik, inte de små blåsikarna man tog när det var fullt dagsljus. Dom stora kommer i skymningen, berättade han.

  Det märkliga är att det var den kvällen jag lärde mej att ta en storsik på torrfluga. Vi låg vid var sitt hål några meter från varandra. Det dröjde ett tag innan något hände, men så fick jag plötsligt se en stor skugga i kanten på synfältet och minuten senare kom en storsik på direkt kurs mot pirken.

  När pirken försvann i gapet på den gjorde jag ett lyft, men siken bara gick förbi och viftade till pirken med sin breda stjärtfena. Fyra, fem gånger var den framme vid pirken, men när jag gjorde mothugget, sam den bara förbi med sin stjärtviftning. Jag var nästan desperat, hade ju aldrig sett en så stor sik i sjön. Det verkade som om fisken bara ville retas.

  En gång ställde den sig och balanserade pirken på sin platta nos. Jag vågade inte säga något till Bengt för att inte skrämma fisken, som jag hade bara några decimeter under näsan. Men när den så kom igen, gjorde jag ett försiktigt lyft innan siken var framme, och då satt den!

  Trots att storsiken tycks vara flegmatisk i sina rörelser, så tar den en fluga eller liten pirk så snabbt, att ens ögon inte hinner uppfatta det.

  Jag frågade Bengt om han tyckte att det var en storsik. Det var det, bekräftade han med ett skratt. Den vägde ett kilo och åtta hekto ...

  Enligt biologerna har vi minst sex olika arter sik i våra vatten, men jag har mest konfronterats med storsiken, eller gråsiken, som den också kallas. Gimån hade åtminstone förr stora bestånd av gråsik, jag har tagit många över två kilo på torrfluga. Men där finns också ström- eller blåsiken, som inte blir så stor. En fisk på fyra hekto är ovanlig. I gengäld kan man fylla en stor korg med dem, när de är riktigt i stöten.

  Men den vore ju inte sik, om den inte ibland var väldigt lynnig. Den kan vaka som regndroppar på vattnet, men är stört omöjlig att kroka...

  Gråsiken går inte i så stora stim, i regel går tre, fyra fiskar i sällskap. Men när storsiken vakar, så tar den, det gäller bara att vara tillräckligt snabb med svaret.

  En julidag satt jag i båten på sjön medan övriga familjen badade och plaskade i badviken intill. Jag sparkade ut båten när jag såg några sparsamma vakringar runt en stengrynna utanför. När jag närmade mej, flyttade vaken en bit, och jag fick ta i extra mycket för att komma ut. Hade många hugg, men krokade inte en enda fisk på långkasten. Mothugget kom alltid för sent.

  Då inledde jag en ny taktik, slutade att kasta långt och lät flugan vila på ytan tio meter ut på sträckt tafs. Det dröjde ett bra tag, men så uppfattade jag en svag bölja under flugan höjde spöet. Svaret blev en ordentlig rusning och så småningom en sik på ett och ett halvt kilo i håven. Den följdes av några till innan risen var över...

  Valet av flugmönster brukar inte vara så svårt när det gäller siken. De flesta storsikarna har jag fått på små kroknummer av Coachman, Black Gnat och en flytande nattsländepuppa. Krok nummer 16 kan ibland vara alldeles för mycket för en kräsen sik. Flera gånger har jag fått gå ner till 18-20 för att få fisken att ta. Det allra enklaste mönstret är bara svart bindtråd lindad på en 16-krok med svart hackel.

  Ett minnesvärt storsikfiske hade jag en sommar i ett brett och svagt strömmande sel i norska Glomma. Men de fiskarna hade inte hört talas om de kräsna sikarna i Gimån. De steg och tog så att spöet höll på att fara ur näven på mej.

  Flugan var den gången en stor nattslända...

Text och akvareller av Rolf Smedman 1994 ©