Siken
- En svår jäkel -
Av Lennart Bergqvist

  - Vad är det med dom jävla harrarna, utbrast fiskebroder Hans efter vi hade bevittnat hur ett stim med säkert ett femtiotal individer ställde sig framför våra fötter för tionde gången. Jag begriper inte vad dom håller på med, dom är bara inne och tittar på dina fula mössa!

  Min mössa kan det inte vara något fel på för den kommer från Österdalen så det är så mössor ska se ut om man fiskar här. Vi får byta fluga och försöka igen.

  Det hjälper inte vad jag sätter på, jag har försökt med allt från förtyngda nymfer till torrflugor av alla slag, inget har fallit dem i smaken.

  Detta samtal utspann sig på min allra första resa med flugspö till norska Österdalen, föga visste vi då att fisken, som så gäckande stod framför våra fötter på en meters djup, inte var harr som vi trodde, utan ett stim med stor sik. Vi begrep inte förrän senare under sommaren att vi hade haft vårt första möte med ett sikstim.

  På den tiden flottade man timmer i den här älven och det var just under en paus i flottningen, som man sänkte älven några timmar och vi kunde göra ett fiskepass, innan nästa timmerstöt kom, med påföljande vattenståndshöjning. Så var vår första kontakt med den fisk, som med tiden, skulle ge oss så många roliga stunder i älven.

  På den tiden hade siken i Österdalen högre medelvikt än idag. Då, i mitten på sjuttiotalet, var sik på ett och ett halvt kilo den vanligaste storleken, vilket naturligtvis gjorde den än mer attraktiv, både som matfisk och mål för vår strävan med våra torrflugor.

  Siken kom med åren att bli något av en favorit för mig, eftersom de oftast, och i synnerhet under kläckningarna, är de mest kräsna fiskar man kan tänka sig. Flugans storlek, profil och avtryck är lika viktiga som att flugan inte får dragga. Den har fungerat som en perfekt domare för våra ansträngningar vid bindstädet och det är vid den här älven, som jag har fått fram de flugor, som förhoppningsvis går till historien som mina uppfinningar.

  Siken kan vara förödande i vissa vattendrag, då den är en romätare av rang och dessutom förökar sig värre än Egyptens gräshoppor, om den inte fiskas hårt. Som en följd av det, sjunker snittvikten och man riskerar att få tusenbrödrastorlek. Många rynkar på näsan och fnyser åt siken, men tack vare dess kvalité som matfisk, har den räddat livet på många fina öringar som annars fått släppa livet till. Själv äter jag inte fisk, men har en fru och dotter, som är väldigt förtjusta i fiskrätter. Samtidigt som jag glatts åt fisket på siken, har jag kunnat fixa några fiskmiddagar åt dem, utan att få dåligt samvete och utan att det gått ut över älvens känsliga och mycket fåtaliga öringstam.

  Den sik, som jag talar om och fiskat med förtjusning i trettio år, är strömlevande och vandrar inte ut i havet. Havsvandrande sik har jag ingen erfarenhet av, utan den här hör till älvens stationära innevånare och släpper sig under vintern ner i lugnflytande sel och kraftverksdammar, för att under sommaren, när kläckningarna börjar, vandra upp i strömmarna. Där hittar man dem framförallt i lugnare partier, ofta i stora stim, som efter ett spinnerfall koncentreras till bakvatten, där de kan vaka intensivt. Mera sällan ser man dem vaka i snabb ström. När man finner ett stim, som gått in i ett bakvatten under de sena kvällstimmarna, händer det både då och då, att det står en öring av större format ibland dem, så man vet aldrig vad som händer när man fiskar siken på sådana ställen.

  Min erfarenhet av sikfiske på torrfluga, som i det här fallet utan vidare kan sägas vara ganska stor, har lärt mig att siken äter, liksom all annan strömlevande fisk, av det som kläcker för stunden. Allt snack om att de skulle föredra små flugor har jag förkastat, jag vill snarare påstå att just siken är den mest selektiva fisk vi har i våra älvar. Jämfört med öringen, som oftast kan retas att ta något helt avvikande från det som kläcks, är det oftast nästan helt omöjligt att förvilla siken på det viset. De kan gå upp och titta på andra flugor, men sällan tar de något annat än det, som just då är deras huvudmål. Det gör att framför allt storlek och form är det viktigaste, men under dagfiske även färg.

  Siken är en lat fisk, vilket har gjort att den har en särskild förkärlek till spent spinners. Kan den avvika från sitt ordinarie ätande, skulle det i så fall vara för att suga i sig en spent spinner. På den flugtypen har jag fångat säkert 90% av alla sikar som jag har på mitt samvete.

Spent spinner imitation

  I början av åttiotalet hade Kenneth Boström och jag en sällsam kväll i en kanot med utriggare påmonterade för stabilitet. Vi lade oss i ett bakvatten för att fiska på ett sikstim, som flyttade sig upp och ner i strömkanten, till höger om oss. Kanoten var så liten att vi fick turas om att fiska, och vi slutade inte förrän vi plockat upp tio sikar per man och mörkret gjort vidare fiske omöjligt. Alla sikarna togs på spent spinner och när vi skulle frakta upp dem från älven till hyttan i min håv, gick de rakt igenom nätet. Håvgarnet höll inte för påfrestningen. Det kanske inte var så konstigt, för de vägde tillsammans tjugosex (26) kilo, ett snitt på ett och tre. Det blev många sikmiddagar av den fångsten.

  Jag har redan nämnt att det händer att någon stor öring blandar sig med ett sikstim, men det händer också omvänt att enstaka sikar, oftast även de av större format, vakar i lite snabbare ström där man normalt finner öringen. De beter sig precis som stora öringar och börjar på ett ställe och vakar intensivt, under tiden som de långsamt följer strömmen neråt, kanske tiotjugo meter. Där slutar de vaka, men efter ett tag ser man att de börjat vaka på samma ställe som förut, därefter upprepas samma mönster flera gånger igen. I sådana fall vill jag påstå att det är omöjligt att skilja vaken från öringvak, och man kan aldrig vara säker på vad det är som tar flugan i skymningsljuset.

  Vad de flesta har emot siken är väl, att den sällan är samma fighter som öringen, även om vi har upplevt enstaka sikar, som till och med tagit tjugo meter av backingen. Oftast rullar de bara i ytan och följ er med in, tills de är på tafsavstånd och upptäcker fiskaren. Då kan de vara ganska tjuriga och då gäller det att vara försiktig så man inte drar kroken ur sikens lösa käft. Man tappar aldrig så mycket fisk som när man fiskar sik.

  Det bästa sättet att tillreda sik på är enligt min familjs förmenande att först filéa den, salta och peppra filéerna och därefter panera dem med ägg, mjöl och ströbröd. Efter man stekt dem lätt på båda sidor häller man på grädde och lite soja för färgens skull och låter filéerna puttra ett par minuter i såsen. Kokt potatis och sallad till gör rätten komplett, enligt vad frugan påstår.

  Gör bara inte som några gamla fiskebröder till mig gjorde när de fått receptet av mig. Detta tilldrog sig i början av åttiotalet. När kocken skulle tömma i några droppar kinesisk soja, som jag sagt åt dem, tömde han i halva flaskan. En i gänget protesterade och sa, att så såg det inte ut när Lennart lagade rätten. Alla åt dock och resultatet blev att två av dem fick gå ner i älven och tvätta sig och byta kalsonger.

Av Lennart Bergqvist 2004 ©