Flymfer
Av Mikael Båth 2005

  Mjukhacklade flugor är kanske de mest åsidosatta flugorna vi överhuvudtaget har, eller borde ha, i våra flugaskar. Flymferna representerar de enklaste mjukhacklade flugorna och imiterar inte några specifika insekter utan är vad man kallar för allmänlika. Syftet med dessa flugor är att väcka fiskens mycket primitiva instinkt att fånga ett byte.

  Kroppen på denna typ av fluga är enkel med en tunt spunnen kropp så att bindtråden lyser igenom. Det man ändrar är helt enkelt val av dubbingmaterial så att man erhåller ett resultat som passar för tillfället. En del hårmaterial binder mer luft än andra vilket ger oss flugor som blir mycket lika kläckande nymfer. Man kan dessutom anpassa längden på dubbingmaterialet så att flugan får olika lyftkraft. Hacklet på flymfer skall vara så mjukt som vattnets strömning tillåter utan att stickhåren klistras vid kroppen. Sedan kan vi ändra hacklets förmåga att suga upp vatten genom att välja fjädrar från olika arter och olika ställen på skinnet.

  Jag binder nästan alla mina flugor utan stjärt och utan ribbing, bindtråden bildar en ribb som i sig själv är tillräcklig. Om man skall använda uppåtböjt eller nedåtböjt öga på krokarna är till viss del en smakfråga. Personligen använder jag alltid uppåtböjt öga på de mindre flugorna och för det mesta även på de större eftersom flugan får en mer attraktiv gång i vattnet på detta sätt.

  De mjukhacklade flugorna skall nog betraktas som de mest ursprungliga flugorna som man har fiskat med över huvud taget men dess moderna historia började med W C Stewart som 1857 gav ut boken "The Practical Angler" där han beskriver uppströmsfiske med mjukhacklade flugor.

  Det mesta torrflugefisket i Sverige bedrivs med flugor som, nästan utan undantag, är influerade av den engelska flugfisketraditionen med Halford i spetsen. G E M Skues var en herre som band utomordentligt väl fiskande nymfer som dock inte slog igenom här i Sverige. Kanske beroende på att tiden inte var mogen. Däremot slog Frank Sawyers nymfer igenom med kolossal kraft och blev nästan liktydigt med en nymf trots att dessa stela skapelser inte på något vis utnyttjar den potential våra material har att erbjuda.

  Stewart var den man som introducerade ordet Spiderflugor. Men Stewarts Spiderflugor är inte så hårt dressade som dagens varianter. Hacklet skulle vara lika långt som krokskaftet och så mjukt som möjligt. Kroppen bestod av bindtråd. Enkelt uttryckt kan vi säga att detta var grunden för de mer moderna flymferna.

  James E Leisenring var en av de verkligt stora flugfiskarna och måste betraktas som det amerikanska nymffiskets fader. Hans materialkunskap i kombination med kunskapen om hur en fluga skall se ut för att fånga fisk gjorde honom till en stor fiskare. Tyvärr var hans kunskaper i engelska inte de bästa vilket resulterade i att endast en bok publicerades av denne herre, "The Art of Tying The Wet Fly - 1941". Den mycket gamla metoden att dubba flugkroppen i en loop och därigenom skapa ett samspel mellan bindtrådens färg och dubbingen återuppväcktes av Leisenring.

  För att avsluta denna historik kan vi säga att Stewart lade grunden för det som Skues och Leisenring senare utvecklade i två olika riktningar. Skues var bunden av det kompakta motståndet i England för allt som inte var torrflugor medan Leisenring inte mötte detta motstånd och inte heller fiskade samma typ av vatten (kalkströmmar) som Skues.

  Vernon S "Pete" Hidy var Leisenrings sanne lärjunge och också den man som har gett mig mitt förtroende för de mjukhacklade flugorna. Det var Hidy som uppfann ordet flymf eftersom dessa flugor, som fiskas strax under ytfilmen, var ett mellanting mellan torrfluga (fly) och nymf (nymph) lade han ihop orden och fick ordet flymf (flymph).

  Den moderna flymfen är en skapelse som har tillkommit med Pete Hidys stora kunskaper om allt som rör fisket; entomologi, materialkunskap, fisketeknik och bindteknik men kanske framför allt den stora känslan för allt som rör totalupplevelsen kring fisket.

  Här presenteras tekniken för att binda Pete Hidy’s flymfer.

  Verktyg & Material

Verktyg:
Trådhållare
Whip-finisher
Hackeltång
Sax
Spinnblock

Material:
Krok: Torrflugekrok #12-20, både långa och korta.
Tråd: 6/0-8/0
Kropp: Pearsall’s Gossamer Silk dubbad med lämpligt ull.
Hackel: Glest med hönshackel, rapphöna, stare etc.
Huvud: Bindtråden

  På bilden ovan syns en bit hår från den Australiska possumen (allmänt kallas denna för Opossum i Sverige vilket är fel). Possum finns i många olika skepnader men gemensamt för dem alla är att de har ett mycket mjukt och fint underhår som tillsammans med bäver/beaver, mink/mink, mullvad/mole, bisamråtta/muskrat, räv/fox och hare/hare bildar grunden för en fin flymf.

  Orvis säljer ett garn som jag använder till mjukhacklade flugor när tiden inte räcker till för att dubba kropparna och jag kompletterar då flugan med en ribb av natursilke i passande färg. Detta ger på intet vis de effekter man eftersträvar med de riktiga materialen men det fungerar för att fånga fisk. Det fungerar rent av riktigt bra men binder inte luft vilket är en klar nackdeli många situationer.

  Pearsall’s i England är ett av de få företag som idag tillverkar silketråd för flugbindning. Silken skiljer sig från de olika konstmaterialen på så sätt att detta har en lyster som är oöverträffad i vått tillstånd. Man bör dock vara medveten om att silketråden inte har samma färg i vått som torrt tillstånd vilket gör att man bör pröva sig fram i början för att erhålla de färgnyanser man eftersträvar på sina flymfer. De mesta gångbara färgerna för flymftillverkning är ljusgul/primerose, grå/grey, ljusoliv/light olive samt brun/brown.

  I Sverige finns Pearsall’s Gossamer Silk att köpa i de butiker som för Fly-Dressing sortiment och Flyfishingmasters säljer de vanligaste färgerna direkt till slutkund (www.flyfishingmasters.se). Be din lokala handlare att beställa hem de färger du önskar om du inte vill beställa på postorder.

  Pearsall’s Gossamer Silk finns i följande färger: 1-White, 2-Straw, 3-Primrose, 4-Light Yellow, 5-Yellow, 6-Amber, 6a-Light Orange, 6b-Sherry Spinner, 7-Blue, 8-Purple, 9-Black, 9a-Grey, 10-Ash, 11-Golden Olive, 11a-Scarlet, 12-Cardinal, 13-Crimson, 14-Claret, 15-Maroon, 16-Olive, 17-Brown, 18-Green, 19-Hot Orange, 20-Light Olive.

  Bindteknik

  Att spinna en flymfkropp

  Det första man behöver för att spinna en flymfkropp är ett spinnblock. Vill man inte tillverka ett själv kan man köpa dessa färdiga hos välsorterade handlare. Är man mycket mjuk på handen kan man spinna kropparna direkt i en dubbingloop, men detta är svårt eftersom dubbingen skall klippas i mycket korta längder.

  På bilden ovan ser vi ett spinnblock. Längst till vänster sitter det en liten pinne som man kan fästa mitten av bindtråden runt. Den ena ändan lägger man sedan i skåran till höger på blocket och den andra rakt ner i den skåra som finns på blockets andra ända.

  Själva spinnproceduren går sedan ut på att man skall placera dubbingen ovanpå den första tråden mellan de två sträck som markerar krokstorleken. När dubbingen är utspridd i ett jämnt lager lägger man den andra tråden över den första med dubbingen emellan. Genom att lägga ett finger över de båda trådarna och sedan snurra (twista) tråden ett tiotal varv innan man släpper kommer håret att låsas mellan de båda trådarna. Som avslutning spinner man sedan tråden ytterligare ett antal varv så att håret sitter fast ordentligt men bindtråden.

  På denna bild har de ungefärliga avstånden som krävs för att dubba en kropp angetts. Använder man silketråd, som är tjockare än vanlig 6/0, skall man lägga på material på en sträcka som är lite kortare än vad som anges på bilden.

  Börja med att fästa en bit Pearsall’s Gossamer Silk runt spinnblockets pinne (själv knyter jag fast tråden med ett dubbelt halvslag). Vaxa tråden och lägg ner den ena trådändan i blockets gavelspringa.

  Plocka fram håret som skall bli dubbing och stryk ut ull från en cirka två centimeter lång sträcka på ena kanten av pälsbiten. Klipp av “mattan” med hår och håll denna mellan vänster tumme och pekfinger. Ta bort alla stickhår om de är grova. Klipp av håret i rotändan så att kanten blir helt rak. Genom att nu hålla håret ovanför spinnblocket samtidigt som man klipper av en 2-4 millimeter bred remsa av håret kommer denna att falla ned på blocket (observera att håret inte skall hamna på tråden). Upprepa med att klippa av ytterligare en eller två remsor med hår beroende på hur mycket hår man har i “mattan” och vilken krokstorlek kroppen är avsedd för.

  Nästa steg är att, med pincettens hjälp, sprida ut håret över den första tråden. Mängden material skall vara mindre i de båda ändarna så att en snygg, taperad, kropp senare kan skapas på kroken. Hur mycket hår man skall använda lär man sig med tiden. Ett krusigt underhår binder mer luft än ett rakt och skall användas lite mer sparsamt. Längden på håret spelar också en avgörande roll för hur mycket material som skall läggas på. Övning ger färdighet.

  Som avslutning läggs den andra tråden ovanpå den första och spinns innan twisten släpps ut över materialet. Snurra vidare något tiotal varv tills kroppen har det utseende du önskar.

  Min personliga metod för att göra kropparna skiljer sig på så sätt att jag inte lägger något vax på den undre tråden och istället använder flytande vax på den övre. Detta gör att jag slipper vaxrester på spinnblocket (vilket ställer till med en del förtret och ett evigt rengörande) och samtidigt får en flugkropp som luktar som en fräsch talldunge i årtionden framåt. Rent praktiskt blir det en viss skillnad eftersom den tråd jag vaxar blir betydligt mörkare än den utan vax. Resultatet är en mer skiftande kropp som ger en fluga som är något mörkare.

  När jag spinner kropparna spänner jag upp dessa på kartongskivor som är 6x17 centimeter med trettiosex skåror på var långsida. Anledningen till detta är att det är en fördel att spinna en större mängd kroppar på en gång eftersom jämnheten i ens arbete ökar samtidigt som kropparna kan sitta och torka något dygn så att de inte spinner upp sig när jag tar loss dem från kartongen. Använder man flytande vax skall man dock vara medveten om att kropparna bör användas inom någon vecka eftersom det flytande vaxet sedan har torkat så mycket att det spricker sönder när man lindar på kropparna (detta är inget man behöver få panik över; borsta bara kroppen med en tandborste så att den torra vaxen lossnar).

Hönshackel

  Hackel

  Det vanligaste materialet för flymfens hackel är fjädrar från hönans nacke. Eftersträva att hitta fjädrar som har en mörk mittstrimma som senare får representera thoraxpartiet på den färdiga flugan. Förr kallades denna typ av hackel för Badger oavsett vad det var för färg på hackelfibrerna utanför den svarta mittstrimman. Idag avser man, med en badgerfärgad fjäder, en fjäder som har svart mittstrimma och creamfärgad ytterdel på fibrerna.

  Skall flugan fiskas i strömmande vatten skall man använda sig av fjädrar som har en hårdare fiber medan ett stillastående vatten kräver en så mjuk fjäder som möjligt.

Fjädrar från olika fågelarter lämpliga till nymfer

  Förutom hönsnackar är fjädrarna från vingens underkant samt bröst från en mängd fåglar mycket användbara. Speciellt fjädrarna från vingens framkant har bra egenskaper. Dessa är mycket mjuka samtidigt som de suger upp vatten bra, vilket i sin tur resulterar i att flugan skär genom ytfilmen fortare. Rapphöna, stare, morkulla, vaktel, ripa, kungsfiskare, beckasin, och nötskrika har alla mycket fina fjädrar för flymfer.

  Själva flugan enligt Vernon S Hidy

  1. Börja med att välja ut en krok som har tunn tråd. Om flugans öga skall vara uppåt eller nedåt väljer du själv men en tumregel jag använder är uppåt till dagsländeimitationer och nedåt till nattsländor i de större storlekarna, till de mindre storlekarna använder jag alltid uppåtböjt öga. Med eller utan hulling är en smakfråga men tag gärna en krok med stor kroköppning för de hullinglösa så krokar du fisken bättre.

  Förslag på krok: Partridge SUD, Tiemco 102Y (kort skaft), Tiemco 103BL (kort skaft), Partridge Captain Hamilton Up Eye Dry Fly L3B, Partridge Captain Hamilton Featherweight Dry Fly L4A, Partridge Captain Hamilton Dry Fly Barbless Hook L3AY, VMC 9289, Scorpion Up Eye Dry 31330 samt Scorpion Down Eye Dry 31310.

  Börja med att täcka krokskaftet med bindtråd, låt den passera krokspetsen men inte mer. Fäst in den färdigdubbade kroppen så långt in att du kan börja linda kroppen direkt.

  Flugan på bilderna är bunden på Partridge Captain Hamilton Up Eye Dry Fly L3B #12 med mörkbrun bindtråd från Uni- Thread 8/0. Kroppen är Pearsall’s Gossamer Silk dubbad Australisk Possum. Hackelfjädern kommer från ett rapphöneskinn, mellan nacke och sadel.

  2. Linda på den spunna kroppen, har du gjort rätt i bindstädet kommer dubbingen ta slut precis där hackelfjädern skall ta över på flugan. När du har kommit till kroppens framkant fäster du denna med några bindtrådsvarv och klipper av det silke som har blivit över.

  På denna fluga skall vi ha en fjäder som kommer från en rapphöna.

  Plocka ut en fjäder vars fibrer har samma längd som krokskaftet. Reversera fjäderns fibrer lite lätt så att du kan binda in den i toppen (se bilden här ovan). Gå fram med bindtråden så att du lämna ett utrymme som är lagom för att binda upp ett litet nätt huvud och fäst in fjädern genom att gå bakåt med bindtråden till den bakersta punkten för hacklet. Klipp bort den yttersta toppen på fjädern som nu sticker upp.

  3. Till sist skall fjädern bindas in och flymfen avslutas. Ta tag i fjädern med en hackeltång, var lätt på handen för fjädern är ömtålig än så länge, och linda denna ett eller två glesa varv bakåt till den punkt där bindtråden hänger. Lyft upp bindtråden och gå med denna två eller tre varv framåt, genom hacklet. På detta sätt sprider vi ut hacklet lite samtidigt som vi fäster det ordentligt vid kroken. Klipp av den resterande delen av fjädern, så nära den punkt bindtråden passerade över stammen som möjligt. Avsluta flugan med att binda upp ett litet huvud med tillhörande whip-finishknutar och klipp av tråden.

  Att fiska med flymfer

  När man väl har knåpat ihop ett antal flymfer är det dags att ge sig ut till fiskevattnet. Tekniken skiljer sig lite mellan stillastående och strömmande vatten men grundmetoden är hela tidenatt imitera en stigande eller simmande nymf.

  Leisenrings lift är utan tvekan den fisketeknik som fungerar bäst med flymfer och är grunden för flymffiske i strömmande vatten. Börja med kasta snett uppströms och sträck omedelbart ut tafsen genom att ta hem lite lina. Menda linan om du kastar över strömpartier som drar i linan. Låt nu flugan sjunka till botten under tiden som den driftar helt fritt. Spötoppen skall vara helt nära vattenytan. Nar flugan närmar sig ståndplatsen stoppar men helt enkelt spötoppen och låter flugan stiga med hjälp av strömdraget i fluglinan. Fiskar du i svagt strömmande vatten kan du öka flugans hastighet genom att lyfta spötoppen längsamt samtidigt som strömmen tar tag i linan.

  Fiskar man i små vatten där det inte fins utrymme för vanliga överhandskast får man improvisera lite. Det går utmärkt att kasta nedströms med hjälp av ett roll- eller switschkast som hamnar en en bit ovanför det ställe man vill fiska av. Genom att hålla upp spöt i början och sedan sänka det i samma takt som strömmen för flugan kommer denna att sjunka och hamna i läge för den avslutande stigningen med stoppad och eventuellt höjd spötopp. Denna metod är mycket bekväm att använda sig av om man vill fiska av partier under grenar eller andra utskjutande föremål i ett strömvatten.

  Ett annat sätt att fiska flymfer i strömvatten är att man helt enkelt låter flugan drifta helt fritt längs med en strömkant där man vet att fisken står och betar. Detta fiske är ungefär det samma som när man fiskar med frisimmande nymfimitationer. En rib av koppartråd kan vara till stor hjälp för att hålla flugorna på rätt djup när man praktiserar "dead drift".

  Jag har provat att fiska flymfer med nappindikator och sjunkmedel på tafsens främre parti med mycket gott resultat. Det viktiga är att man hela tiden håller blicken på den synliga delen av tafsen eftersom fisken ofta tar flymferna mycket försiktigt.

  När vi kommer till sjöfisket tycker jag inte att flymfer är lika intressanta eftersom man vid fiske i stillastående vatten hela tiden måste vänta på att flugan sjunker ner till önskat djup vilket framkallar en viss grad av ledsamhet och uttråkning hos undertecknad.

  Det finns bara en riktigt bra metod för flymfer vid sjöfiske och den är enkel. Kasta ut flugan och låt den sjunka någon halvmeter. Lyft spötoppen långsamt så att flugan stiger ända upp till ytan. Sänk sedan spötoppen samtidigt som löslinan tas in och låt flymfen sjunka igen. Detta upprepas tills det är dags för ett nytt kast. Metoden fungerar ibland mycket bra på regnbågar som kryssar runt och letar föda helt ytnära. När det gäller mer stationär brunöring finns det dock andra flugor och fisketekniker som är vida överlägsna det tröga flymffisket.

  När man fiskar i stillstående vatten är det mycket viktigt att studera tafsen även när flugan sjunker eftersom fisken ofta tar flugan under detta moment och ett mothugg måste till innan fisken spottar ut flymfen igen. Under själva lyftet av flugan har man inte detta problem då fisken i regel krokas omedelbart.

  Ett tips till sjöfiskarna är att prova flymfer vid det sena nattsländefisket då fiskarna inte vill ta de vanliga torrflugorna. Kalla somrar som den vi hade nu senast kräver ofta lite mer finess vid nattsländefisket då kläckningarna sträcker sig över många veckor istället för några få intensiva nätter. Detta resulterar i att fisken inte äter helt urskiljningslöst utan blir betydligt mer selektiv än vanligt.

  Ge flymferna en chans samtidigt som du låter dig utvecklas som flugfiskare!

Text, foto & mönster: Mikael Båth © 2005

Artikeln har tidigare publicerats i Vaket,
Stenungsunds Sportfiskeklubb medlemstidning