Torrflugetips
- När fisken inte vakar -
Av Lars-Åke Olsson 2004

  Lars-Åke Olsson lever för det klassiska torrflugefisket. Här bjuder han på ovärderliga tips för flugfiskaren som vill trimma sin utrustning, fundera över sin kastteknik - och inte minst fånga öring på torrfluga även när fisken inte vakar och plockar insekter på ytan.

  Fiske efter öring, framför allt stor öring, sker oftast med streamer fiskad med sink-tip lina, eller sjunkande lina, och för det mesta under dygnets mörka timmar. Öringen blir stor därför att den äter fisk och streamern representerar just en fisk. Själv fiskar jag sällan med streamer eftersom fiskesättet inte tillfredsställer mig. Jag börjar alltid med en torrfluga på tafsen, inte för att det är finare och elegantare, eller placerar mig i högsta divisionen bland flugfiskare, utan endast därför att det är roligare och mer spännande att fiska med torrfluga. Det ger dubbel tillfredsställelse att först se hugget; ett försiktigt och knappt synbart vak, eller fisken som rullar likt en delfin i vattenytan med bred rygg och hög stjärtfena, eller ett häftig plaskande vak, och sedan - sekunden efteråt - känna påslaget! Det kan tyckas att en torrfluga är alltför liten och oansenlig för att en stor fiskätande öring överhuvudtaget skall bry sig om den. Men, med den rätta flugan och fisketekniken, och med kunskaper om var öringen har sin ståndplats, eller åtminstone var den borde ha den, kan du få vara med om oförglömliga fiskedagar med torrflugan.

Den rätta torrflugan presenterad på ett korrekt sätt har åter givit resultat. Lars-Åke med en skönfläckig öring.

  Favoritflugor

  Två flugmönster har jag det allra största förtroende för, eftersom jag tagit fisk på dem under många år. När du har hittat din favoritfluga fiskar du den noggrannare och mer koncentrerat än med nykomlingarna, som ännu inte har hunnit visa sin klass. Favoriten sitter också längre tid på tafsen och får ytterligare chanser att förstärka sin ställning. En av de flugor som jag använder under dagar, eller delar av dagar, när öringen inte vakar är Humpy, en fluga som jag rekommenderar alla torrflugefiskare att ha i sin kollektion. Den kommer snabbt att bygga upp självförtroendet hos den som vill bli mer torrflugefiskare än någonsin tidigare.

  Humpy liknar ingenting i insektsväg och ändå samtidigt allting! Det låter som en dröm att ha en fluga som i maj och juni kan representera kläckande dagsländor och äggläggande bäcksländor och när sommaren nått sin höjdpunkt - midsommarrocken. I juli äggläggande nattsländor och bäcksländor, och i augusti, när insektslivet är mångfaldigt som ett smörgåsbord, är den lika bra. I rätt storlek och färg är den dagslända, bäckslända och nattslända på samma gång under september. Humpy är ett fantastiskt allroundmönster.

En stor öring tagen på torrflugan Wright's Royal
- en medlem i familjen Royal Coachman.

  Den andra av mina "fiskfinnarflugor" är Royal Wulff. Upphovsmannen är den legendariske amerikanske flugfiskaren Lee Wulff och den lika legendariske flugbindaren Dan Bailey från Montana. Lee Wulff var missnöjd med dåtidens torrflugor som han tyckte flöt för dåligt; kropparna var för tunna och de hade inte tillräckligt mycket hacke!. Han ville ha en buskigare fluga för Catskills snabba strömmar och det resulterade i en serie Wulff-flugor. Royal Wulff är i dag lika känd och använd som Humpy och de flugor som förknippas med torrflugefiske i de snabba, turbulenta strömmarna i västra USA. Precis som Humpy, flyter Royal Wulff utmärkt och med sina vita vingar syns den väl både för fiskaren och för fisken.

  Att läsa vattnet

  När fisken inte vakar måste du läsa vattnet och försöka lista ut var öringen har sin ståndplats. Fisken föredrar platser som ger skydd mot strömmen, skydd mot eventuella predatorer och samtidigt bjuder god tillgång på föda. ViIoplatsen kan vara densamma som matplatsen, eller vara skild från denna. Tänkbara ståndplatser är en strömnacke och spetsen av "V-et" längst ned på nacken, strömkanter utanför och snett nedanför en sten, runt grunda partier, strömkanten utanför en stentröskel, en håla eller fördjupning i en ström, och en större eller mindre hölja.

  För mig är förmiddagen den bästa tiden på dygnet. Om det är solig och varm så håller fisket i sig fram emot ett, halv två på dagen då en paus inträder. Och om det är mulet, ofta fram till tre, fyra på eftermiddagen. Jag skulle aldrig missa förmiddagsfisket någonstans i världen och byter gladeligen ut nattfisket mot morgonens och förmiddagens dubbelt fräscha timmar.

En idealisk ström i Kaitumälven för nedströms torrflugefiske

  En mästare med flugspöt

  "Denne märklige flugfiskare kan placera sin torrfluga vart han vill. Hans kaststil är rytmisk och avslappnad och utan besvär. Hans flugor landar där han vill att de skall landa och uppför sig som han vill att de skall uppföra sig. Mr LaBranche är en mycket elegant fiskare".

  Ovanstående citat och beskrivning fanns att läsa i den engelska tidningen Fishing Gazette.

  George LaBranche var en mästare med flugspöet. Han gjorde aldrig långa kast, mycket sällan längre än tio meter, utan koncentrerade sig på att placera flugan på rätt ställe och på att få den att flyta rätt. Hans favoritspö var ett 8-fots Leonard Tournament 50 DF i splitcane. Hans torrflugor var få - bara åtta stycken. Han klarade sig utmärkt med sex mönster och fiskade för det mesta med en The Whirling Blue Dun. LaBranche kast- och fisketeknik var unik och lade grunden till det amerikanska torrflugefisket. Genom att placera en torrfluga upp till tjugo gånger på samma ställe i strömmen, skapade han en konstgjord kläckning. Fiskens intresse väcktes och den kunde till slut inte motstå flugan.

  Den här fisketaktiken är inte något som bara fungerade för 100 år sedan. Den används i dag av många torrflugefiskare de dagar när fisken inte vakar, framför allt i juli och augusti då antalet kläckande insekter är få under dagtid. Med fallskärmskastet och sidokastet (reach east) och torrflugor som Humpy och Royal Wulff kan du bli en framgångsrik flugfiskare i alla strömmande vatten.

I snabbt strömmande vatten lägger fallskärmskastet linan och tafsen i slingor och torrflugan flyter nedströms utan att dragga.

  Det perfekta exemplet

  Jag har ett exempel på LaBranche teknik som nästan är för perfekt. Jag bodde vid ett tillfälle på det 350 år gamla värdshuset Påfågeln som har en charm och en atmosfär som bara finns i England. Efter den typiska frukosten, lämnade jag värdshuset med en behagligt lätt utrustning; knähöga stövlar i stället för vadare och tunga vadarskor, en liten ask torrflugor i bröstfickan och ett lätt 7,6-fots splitcanespö.

  Efter fem minuters promenad var jag framme vid ån som slingrade sig fram mellan höga, gröna kullar, ekar och hagtornsträd. Strax ovanför en krök stod en harr. Den avtecknade sig tydligt mot den ljusa bottnen. Avståndet upp till vattenytan var ungefär en och en halv meter. Inga insekter fanns på vattnet och harren var nästan orörlig. Jag beslöt mig för att studera dess beteende eller möjligen brist på beteende. Jag gjorde några kast med min fluga utan reaktion. I sjätte eller sjunde kastet höjde den sig några centimeter och sjönk sedan ned igen. I tionde kastet steg den tre decimeter och sjönk sedan ned till sin ståndplats. Nu var intresset och hungern väckt...

  Strömmen av konstgjorda insekter fick den att inse att frukosten höll på att dukas fram. I femtonde kastet steg den ännu högre och under varje därpå följande kast, steg den högre och högre i vattnet, men återvände alltid till sin ursprungliga plats. Varje gång torrflugan flöt över harren, steg den upp mot flugan som om den vore en magnet, och varje gång återvände den till sin ståndplats strax ovanför botten. I tjugofemte kastet steg den ända upp till vattenytan och tog flugan!

  Kast- och fisketeknik

  Inget kapitel i torrflugefiskarens handbok är viktigare än de andra. Alla ingredienser behövs för ett framgångsrikt fiske. Flugan måste vara den rätta för dagen, men utan den rätta kasttekniken fungerar inte ens den bästa flugan i världen.

  Vid uppströms torrflugefiske närmar du dig fisken snett nedifrån, luftkastar, matar ut lina och placerar flugan en meter uppströms den plats där du tror att en öring befinner sig. Flugan, tafsen och fluglinan flyter nedströms, vilket gör att du måste lägga linan mellan pekfinger- långfinger och spöhandtaget, och ta in linan i takt med strömmen för att inte löslina ska samlas under spötoppen. Med toppen strax ovanför vattenytan kan mothugget göras snabbt och kontakten med fisken blir omedelbar - jämfört med om du använder hög spöföring där linan hänger i en båge ned mot vattenytan.

  Vid kast tvärs över strömmen hålls ögonen riktade på flugan och fluglinan. När linan bildar en båge nedströms och börjar dra i tafsen och flugan, som nu rör sig fortare än strömmen, är det dags att menda linan. Med spötoppen rullas, eller läggs, linbågen uppströms och därigenom minskar strömmens tryck på linan.

  Vid fiske i snabbt strömmande vatten är fallskärmskastet och sidokastet två mycket praktiska sätt att presentera flugan. Vid fallskärmskastet luftkastar du nedströms, eller snett nedströms, stoppar spötoppen högt upp i luften, drar tillbaka den och låter linan dala ned mot vattenytan och lägga sig i slingor. Mellan toppen och vattnet hänger nu tre, fyra meter fluglina. Med spöspetsen följer du fluglinan och flugan nedströms tills linan är sträckt och flugan börjar dragga. Då är det dags att kasta igen. Sidokastet innebär att du låter linan rulla ut i framkastet snett nedströms och innan den tar vatten för du spöspetsen så långt uppströms som möjligt och följer sedan linan och flugan nedströms med spöet. En del kallar sidokastet för "att menda i luften" vilket är en passande beskrivning. Fördelen med dessa båda kasttekniker är att du hela tiden slipper hålla på att mata ut och ta in lina.

  Spö och lina

  Ett bra torrflugespö är mellan 7 och 9 fot långt beroende på personligt tycke och smak. Ett spö på 7 eller 7,6 fot, kan tyckas kort, men du gör sällan långa kast med torrflugan, inte ens i större strömmande vatten och ett kort spö känns lätt och behagligt i handen. Spöna kan vara byggda av grafit, glasfiber eller splitcane. Alla material har sina fördelar. Glasfiber och splitcane är utmärkta material i framför allt korta spön och grafiten eller kolfibern i längre spön. Det är viktigt att spöna inte är för styva och okänsliga. Tyngden hos fluglinan skall hjälpa kastaren att ladda eller böja spöet och få den rätta kontakten med flugwlan. Tyvärr rekommenderar de flesta tillverkare alldeles för lätta linor till sina många gånger för styva spön. Det är svårt att känna var du har linan och allt för ofta måste mer kraft än teknik användas.

  Mina torrflugespön är mellan 7,6 fot och 8,6 fot långa och byggda av splitcane, för linor i klass 4, 5 eller 6. Den behagliga tyngden, kastegenskaperna, spänsten och segheten, gör dem till förstklassiga instrument vid fiske med torrfluga i strömmande vatten. Jag använder Scientific Anglers linor, framför allt deras DT-linor i kombination med deras tafsar. Med den utrustningen kan jag med uppströmskast, fallskärmskast, sidokast eller rullkast, placera flugan mjukt och träffsäkert i strömmen och, med eller utan mendningar, få den att flyta rätt. En väl fungerande rulle med en jämn och säker broms kompletterar spöet.

  Jag kastar sällan långt, ju längre lina på vattnet, desto svårare är det att få flugan att flyta rätt. Sex, sju, åtta meter - inklusive tafsens längd - är en bra kastlängd. Tio meter är långt och vid tolv meter börjar du få svårt att kontrollera linan, tafsen och flugan. Vid torrflugefiske gäller det att fiska koncentrerat med självförtroende och placera flugan så att den, utan att stripa på vattenytan, flyter in i fiskens fönster.

  Min största torrflugeöring

  Strömmen hade sjunkit undan efter vårfloden och kunde nu tydligt läsas. Det var mulet, varmt och vindstilla. Förhållandena var närmast perfekta. Det var tidigt på förmiddagen och inga kläckningar syntes, bortsett från enstaka insekter som flög omkring på ytan.

  Stödd mot vadarstaven studerade jag strömmen framför mig - ett grunt parti med en jämn snabb ström, till synes ganska ointressant - men varje ström har variationer. En mörkare fläck avslöjar djupare vatten, stenar skapar ståndplatser och en sten som sticker upp ur vattnet skapar långa strömkanter på varje sida. Ovanför mig låg en sten med toppen alldeles under ytan. Nedströms stenen bildades virvlar av långsammare vatten och vid sidorna snabbare strömkanter. Det hela såg ut som ett "V" med spetsen riktad uppströms. Jag flyttade mig lite åt sidan så att jag kunde kasta min Humpy i storlek 10 snett uppströms och placera den en meter ovanför och något närmare min sida av stenen. Flugan skulle flyta ned mot stenen och sedan följa strömkanten så långt nedströms som jag ville.

  Jag placerade flugan ovanför stenen, en gång, två gånger. . . i femte eller sjätte kastet sköt ett huvud upp ur strömmen och flugan försvann. Jag gjorde mothugg och krokade en öring som vände och satte fart nedströms, ut mot huvudfåran. Snabb och full av kraft dröjde det länge innan den låg i håven. Öringen tog flugan i strömkanten ungefär en meter nedanför stenen där den skulle stå!

  Jag fiskade av flaket noggrant. Varje intressant parti fi ck se min torrfluga ett antal gånger. Flera öringar mellan 40-45 cm tog min Humpy och försvann nedströms. Några slog sig lösa och en del hamnade i håven.

  Jag flyttade mig ut mot huvudströmmen. Området mellan de två partierna var intressant; långsammare än huvudströmmen och djupare än uppe på flaket. Ett stengrund bromsade upp vattnet och gjorde ytan lagom skvalpig. Här borde finnas stor öring, riktigt stor öring! Den närmsta djupkanten såg mycket lovande ut. Jag bytte ut min Gula Humpy mot en ny och större variant. Med ett sidokast placerade jag den i djupkanten och med ett antal mendningar fick jag en lång flytsträcka. De bruna, spräckliga vingarna avtecknade sig tydligt mot vattnet. Flugan var en riktig munsbit - frukost, lunch och middag på samma gång. Jag fiskade av djupkanten omsorgsfullt utan att se någonting och förlängde linan ett par meter.

  Hugget kom i form av en virvel. Flugan försvann och spöet böjdes djupt när öringen rusade ut mot huvudströmmen. Varven av fluglina blev allt glesare på rullen och jag kunde snart se skarven till backingen. Några meter nedströms fanns en stor, djup hölja med långsammare vatten. Jag pressade öringen som bara gick runt, runt och ville ut i den kraftiga strömmen igen. Fisken orkade inte riktigt och cirklarna blev mindre och mindre. Så småningom låg öringen i håven där den också blev vägd. Den pressade vågen till 2,6 kilo och måttbandet visade 63cm. Det var min största fisk på torrfluga!

Från vänster till höger: Royal Coachman med stjärtspröt av wood duck, Royal Coachman med stjärtspröt av brun tupp, Royal Coachman Fan Wing.

Bilden ovan och under visar några exempel på författarens "fiskfinnarflugor". Det är klassiska mönster som imiterar i en mer överordnad grad och frestar fisk som inte redan plockar insekter på ytan. Flugorna är bundna av Janne Edman från Sollefteå, en begåvad och mycket skicklig flugbindare som har gått i skola hos engelsmannen Sean Andrews. Jannes flugor är oerhört välbundna, och beundras lika mycket av fisk, som av fiskare. Intresset för klassiska flugor och studierna av det ursprungliga materialet, de rätta proportionerna och original mönstren som användes av de gamla mästarna, ger Janne en extra dimension i flugbindningen.

Wright's Royal, Royal Wulff, Royal Trude, Gul Humpy och Grön Humpy

  Humpy (även kallad Goofus Bug)

Krok: Tiemco 900 BL i storlek 8-16. Tiemco 100 BL för de större flugorna.
Bindtråd: Danvilles vaxade single strand floss.
Stjärt: Älg eller hjort.
Kroppspuckel: Hjort.
Kropp: Bindtråden, gul, grön, flouriserande grön, grå, röd
Vingar: Hjort.
Hackel: Ett grizzly och ett brunt tupphackel (blandat).
Huvud: Samma som kroppen

Ett lager lack förstärker håren i kroppspuckeln som annars lätt kan brytas av när ett antal öringar har tuggat på flugan.

Royal Wulff

Krok: Tiemco 900 BL storlek 8-18. Tiemco 100 BL för de större flugorna.
Bindtråd: Svart.
Vingar: Vit kalvsvans (delade).
Stjärt: Hjort eller älg.
Kropp: Som Royal Coachman - påfågel, röd floss, påfågel.
Hackel: Brunt.

  Få flyt på flugan

  Flaskorna på bilden ovan visar olika medel för att impregnera torrflugor. De tre flaskorna till höger visar olika pulver för att torka och återimpregnera torrflugor. Oljan i mitten, från Loon, är mycket speciell och den bästa som artikelförfattaren har provat. Flugan placeras i vätskan under fem minuter och efter 20 timmars torkning flyter flugan perfekt och ovanligt länge.

  Den viktiga tafsen

  Vid ett besök i en av kalkströmmarna i södra England hade jag skaffat en tafs av ett erkänt bra märke. Den hade benämningen "spring creek" så att köparen skulle förstå att den 15 fot långa tafsen var specialdesignad för torrflugefiske i kristallklara grunda, långsamt flytande strömmar med skygga öringar. Första dagen blåste det lite när jag strosade uppströms och spanade efter fisk. Strax utanför den bortre stranden flöt några av förmiddagens nykläckta dagsländor. En öring hade placerat sig så att den kunde stå 5 centimeter under vattenytan och med en vinkling av bröstfenorna tippa uppåt och långsamt suga i sig den ena efter den andra.

  Jag kastade inte utan väntade och observerade.
När öringen hade tagit ett antal dagsländor närmade jag mig försiktigt nedifrån. Avståndet var ungefär 10 meter. Jag luftkastade inte över öringen utan snett nerströms för att inte skrämma den med fluglinan. När jag ansåg att jag hade tillräckligt lång lina ute, vinklade jag nästa kast uppströms. Strax innan linan, tafsen och flugan landade på vattnet vek sig tafsen på mitten, som om den hade ett gångjärn, coh placerade flugan 20 cm från spetsen av fluglinan!

  Jag upprepade kastet och samma sak hände igen och igen. Jag kunde inte få tafsen att sträcka därför att spetsen var alldeles för lång.

  För mig är tafsen en mycket viktig länk i presentationen av torrflugan. Ett förträffligt spö, en bra lina och den rätta flugan, kan aldrig ersätta en dålig tafs.

  Under årens lopp har jag sett många skräckexempel på dåliga tafsar. Vissa utan tapering eller avsmalning, för korta tafsar, för grova och flätade mjuka, blöta och tunga tafsar. Dåliga exempel på den viktiga länken mellan fluglinan och flugan istället för ett förstklassigt hjälpmedel för att presentera torrflugan lätt och mjukt på vattnet och få den att flyta rätt.

  Tafsen bör vara minst 9 fot (2,70 m). Jag föredrar långa tafsar som ger flugan utdragna flytsträckor och förlänger därför ofta mina 9-fotstafsar till 12 fot. På fluglinan knyter jag tre fot av ett styvt tafsmaterial, lika tjockt som överdelen av tafsen.

  Med spikknuten eller nålknuten får jag en smidig övergång mellan fluglina och tafs. Därefter skarvar jag tafsen i överdelen med en dubbel blodknut.

  Jag kan också förlänga en 4X-tafs med 2 fot i överdelen och spetsen(0,18mm) med 1-2 fot (0,16mm) så att taperingen fortsätter. Jag rekommenderar torrflugefiskare att experimentera med tafsarna. Börja med 9 fot, förläng en fot, fiska, förläng en fot till för att så småningom hitta den längd som fungerar och känns bäst.

  Vindknutar

  Vindknutar skapas sällan av vinden. Det är bara ett smickrande uttryck för kastknutar som bildas när framkastet börjas med en knyck i stället för en mjuk dragning. Knutar på tafsen kan bli ödesdigert och det troliga är att när öringen väl hugger, så går tafsen av i knuten vid mothugget. Kontrollera tafsen med jämna mellanrum. Har du fått en vindknut - kapa och skarva om linan med en dubbel kirurgknut.

  Den grova och styva överdelen på tafsen ska rulla ut flugan och när den närmar sig målet ska den tunna spetsen, med hjälp av motståndet från flugan i luften, kollapsa och lägga sig i lagom vida bukter på vattnet. När fisket inleds bör du sträcka överdelen, annars ligger den i små rullar på vattnet. Däremot ska du inte sträcka spetsen, eftersom linans förmåga att töja sig, behövs vid mothugget. En spikrak tafs (och lina) vid uppströmskast innebär att flugan draggar efter 2-3 sekunder. Den heldragna, taperade tafsen som jag föredrar, har en naturlig styvhet och spänst som gör att den aldrig lägger sig rak, utan alltid i slingor. Är tafs-spetsen för tjock och flugan liten, kommer tafsen att styra flugan fel så att den inte kan röra sig på ett naturligt sätt och följa strömmens alla svängar och riktningar. Är tafsen för tunn och flugan för stor riskerar man att snärta av flugan.

Jag rekommenderar följande kombinationer:

2X tafs (0.22 mm) till flugor i storlekar 4-8
3X tafs (0.20 mm) till flugor i storlekar 6-10
4X tafs (0.18 mm) till flugor i storlekar 8-14
5X tafs (0.16 mm) till flugor i storlekar 14-18
6X tafs (0.14 mm) till flugor i storlekar 16-20
7X tafs (0.12 mm) till flugor i storlekar 18-24

  Flätade tafsar

  Jag undviker flätade strumpor med öglor som övergång mellan tafs och fluglina. De är praktiska och du byter snabbt tafs, men jag tycker att de är klumpiga och de suger dessutom upp vatten. Ännu värre är flätade tafsar. Precis som strumpan består de av ett antal fina nylontrådar som efter ett tag suger upp vatten. Tafsen blir tung, sjunker och drar ned flugan. Dessutom stänker den vatten i framkastet vilket inte gör presentationen bättre.

  Den flätade tafsen kräver också att du knyter på en spets och när det görs, blir övergången från den flätade delen till spetsen alltför brant.

  Den vanliga formeln på en tafs är 25% grov och styv överdel. Det är den del som skall rulla ut resten av tafsen och torrflugan. Därefter följer den avsmalnande eller taperade mellandelen, som står för 50% och spetsen med 25%. Den modell som jag har använt under många år är Scientific Anglers tafs. Här står den styva överdelen för cirka 60% av längden. Denna tafs rullar ut med torrflugan även när det blåser.

  Efter ett antal flugbyten, när spetsen har klippts av några gånger, börjar jag ofta fundera på hur lång och tjock spetsen egentligen var. Ett sätt att veta var du befinner dig är att knyta på en tre decimeter lång extra spets av samma dimension. Knuten blir ett riktmärke och när extraspetsen så småningom har blivit för kort, så knipsar du av den och knyter på en ny spets.

Text och bilder av Lars-Åke Olsson 2004 (C)

Besök gärna Lars-Åkes hemsida: http://www.scandiwest.com