Pröva dyk- och stig-teorin
Av Bengt Öste 1980

Även streamerfisket utvecklas, trots att insektsimiterandet dominerar dagens flugfiske. Snart, i säsongens början, är det dags att pröva de brittiska reservoarfiskarnas nya erfarenheter - streamers som rör sig i vertikalplanet och "fiskar själva" är mycket effektivare!

  Varför tar fisken streamers?

  Det är nu nio eller tio år sedan Rolf Smedman, en mästare på även detta område, i en tidning skrev en artikel om flugfiske med streamers. Han rekommenderade mönster - bland andra den nu klassiska, sällsynt välfångande men svårbundna Grey Ghost -och hemtagningsteknik i stilla och strömmande vatten; goda råd som står sig gott i dag.

  Har då inte streamerfisket utvecklats under den tiden? Jodå, men det har skett mer eller mindre i skymundan - våra vanligaste fiskeskribenter, och dit hör även undertecknad, och alltfler flugfiskare har ägnat alltmer tid åt andra flugfiskemetoder, framför allt sådana som bygger på insektsimitationer. De metoderna är ju, till skillnad från streamerfisket, givande under hela fiskesäsongen och många fiskare och inte minst flugbindare upplever dem som mer spännande.

  De insektsimiterande flugfiskemetoderna ger nämligen fiskaren ett svar på varför fisken tar flugan - fisken föredrar en viss insekt, och fiskaren har lyckats imitera den och dess sätt att röra sig i eller på vattnet. Det ger en alldeles speciell tillfredsställelse, och den är sällan streamerfiskaren förunnad.

  Streamers ska, anses det, imitera fiskyngel, men varför fisken ibland - och med påtaglig entusiasm - tar imitationer av fiskyngel, när den sällan eller aldrig äter fiskyngel, har ingen tillfredsställande lyckats förklara!

  Fiskyngelimiterande streamers är ju dessutom, för att göra det ännu litet knepigare, minst lika effektiva i vatten där det inte finns fiskyngel - t.ex. rotenonbehandlade regnbågsvatten. Just regnbågen, som är den mest utpräglade insektsätaren av flugfiskarens alla fiskar, är dessutom den som är lättast att locka med fiskyngelimiterande streamers - bäckrödingen möjligen undantagen, men bäckrödingen är ju en glupsk allätare, en gäddornas jämlike vid matbordet.

Vi flugfiskare vet inte varför streamers ibland är de mest lockande av alla våra flugor. Men vi vet lite mer om när streamers är värda att pröva, och hur.

  Mycket effektiva

  Det finns alltså inte, ännu, en hållbar förklaring till varför streamers är så effektiva beten som de är - ibland. Men det är ett faktum, och många flugfiskare kan vittna att vid dessa tillfällen är streamers mycket effektiva, bättre än något annat. Det hade jag själv tillfälle att konstatera vid ett tillfälle under fjolårets fiske - med en streamer fick jag tre verkligt fullvuxna regnbågar, den största på nära två kilo, i ett vatten där jag aldrig kommit i närheten av ett sådant fiskeresultat under många, många fisketurer med torrflugor och nymfer.

  Vi flugfiskare vet alltså inte varför streamers ibland är de mest lockande av alla våra flugor. Men vi vet, efter några lyckade och ett oändligt antal misslyckade försök, litet mer om när streamers är värda att pröva, och hur. Och ett av de tillfällen, då chanserna att lyckas med streamerfiske är som störst, är nära förestående: just efter islossningen. Då är fisken svulten efter vintern, ivrig att jaga och kommer ofta in grunt i sjöarna - det gör den redan före islossningen, som alla pimpelfiskare vet.

  Fisken i strömmande vatten är minst lika villig, men svårare att nå i högt och kallt vårvatten - men en streamer är även där ett mycket effektivt bete, om man lyckas få ned det till bottnen.

  Dansa över botten

  I strömmande vatten, för att ta den vattentypen först, beror streamerns effektivitet i högt och kallt vatten framför allt på att den är en stor fluga. Fisken är som sagt svulten efter vintern, och mycket glupsk, den föredrar ofta en stor fluga och ser den lättare än en liten om vattnet är grumlat.

  Men det är min erfarenhet att det viktigaste är att få flugan nära bottnen, så nära som möjligt utan att fastna - den ska helst "dansa" över bottenstenarna, för fisken stiger inte gärna i högt och kallt vatten.

  Att fiska en streamer på det sättet i strömmande vatten kan vara svårt. Ofta är det lättare med en kraftigt förtyngd, mycket stor nymf - en Montana eller Bitch Creek Nymph eller någon annan bäcksländenymfimitation, bunden på en streamerkrok nr 8 eller 10. Den kan fiskas uppströms eller tvärströms och förmås att "rulla" på bottnen. På det sättet kan man flugfiska djupt även med den lätthanterligare flytlinan. En streamer måste fiskas ryckvis för att få "liv", men en sådan jättenymf fiskar själv, rullandet på bottnen är just det "liv" den behöver för att verka naturlig för fisken.

Variera streamerns gång: Långa ryck - kort paus. Pröva också olika fart. Det kan vara just det som tänder fisken att ta.

  Kalasfiske i snöyra

Sådana nymfer är givetvis också effektiva i stilla vatten, vid samma tillfällen då fisken är pigg på streamers - och även vid åtskilliga andra, då streamers inte ger utdelning. Men det betyder inte att de insektsimiterande, stora nymferna alltid är effektivare än streamers. De är mer allround, men vid vissa tillfällen, och speciellt under det tidiga vårfisket efter regnbåge i stilla vatten, är streamers klart överlägsna. Kanske beror det på att de fiskas snabbare, för en streamer ska tas hem med långa ryck och korta pauser. Kanske är det "sprinterstilen" som hetsar den hungriga, jagande regnbågen, kanske är det så enkelt att den fiskemetoden ger betydligt fler regnbågar tillfälle att se flugan. Ingen vet säkert, som sagt.

  Ett råd för den första flugfisketuren i stilla vatten kan alltså vara detta: pröva en streamer, först på grunt vatten, med flyt- eller sinktiplina och långa kast - fisken är extra skygg när den går grunt - och ta hem flugan snabbt. Ger det inte resultat, pröva på djupare vatten, med sinktip- eller sjunklina, men fortfarande med streamer. Ger inte heller det resultat, byt till en stor nymf, fiska den långsammare och ännu djupare..

  Men, framför allt: vänd gång på gång tillbaka till det grundare vattnet - och i all synnerhet när det böljar skymma!

  Rätt fiskeväder för det tidiga vårfisket är ett knepigt kapitel: Min egen erfarenhet är att stabilt väder sällan är bra. Det bästa fisket tidiga vårar i stilla vatten har jag haft strax före, under eller kort efter omslag i vädret, och det allra bästa när det slagit om till riktigt aprilväder, med kalasfiske i tät snöyra!

  Nya mönster

  Är vädret bra och vattnet blankt jagar fisken inte så ofta grunt mitt på dagen. Den kanske finns där i gryning och skymning, men söker sig till djupare vatten under de ljusaste timmarna. Men i busväder, då vinden krusar vattnet, i regn eller snö, kan den stanna grunt hela dagen - ofta mycket grunt, för ofta finns det föda då i det aningen varmare vattnet alldeles intill land. Någon gång kan det fisket vara både mycket lätt Och mycket roligt: fisken går så grunt att man kan se den, helt nära land - kan man undvika att skrämma den, och kasta prick, sviker inte fisken!

Streamers, uppifrån: Grey Ghost, Mickey Finn, Edson Dark Tiger, Muddler Minnow, Muddler Marabou (black) och Rasputin.

För erfarna flugfiskare är detta inte några nyheter. Tekniken fanns redan när Rolf Smedman skrev sin instruktiva artikel i början av 70-talet, och flugorna också - Grey Ghost, Mickey Finn, min egen favorit Edson Dark Tiger var pålitliga redan då, och åtskilliga flera.

  Edson Dark Tiger

Krok: Streamer-krok nr 6 eller 8 eller 10
Stjärt: 1-2 mm sektioner av mandarinand, teal eller mallard
Tag: flat guldtinsel
Kropp: bronsfärgad påfågelherl
Vinge: gult hår, toppad med två röda hackelspetsar, 2/3 av vingens längd

  Men den utveckling som ägt rum finns likafullt på flugsidan: dels nya mönster, främst Muddler- och Marabou-flugorna - och inte minst kombinationerna av dessa bägge, alltså flugor med Muddlerhuvuden och mjuka, fluffiga vingar av mycket mjuka, fylliga fjäderstrålar - och dels nya egenskaper hos de nya flugorna, som inte bara hänger samman med de nya materialen i huvuden och vingar.

Effektivt sätt att fiska en streamer av Marabou,
vingarna får extra liv och rörelse.

  Dyk-och-stigrörelsen

  Många streamerfiskare, framför allt i England men också här, har nämligen gjort den erfarenheten att flugans rörelse i vattnet spelar en större roll än man tidigare trott - och att rörelser, i vertikalplanet i varje fall för regnbågen är avsevärt mycket mer lockande än aldrig så fiffiga manövrer i horisontalplanet. En fluga som stiger mot ytan, sedan dyker rakt ned, åter stiger o.s.v. är den rätta medicinen för regnbågen.

  Det är också en av förklaringarna till Muddler Minnows framgångar. En Muddler är nämligen allra bäst när den flyter som en kork och fiskas med sjunkande, eller sinktiplina - vid varje ryck i linan dyker den, för att sedan stiga mot ytan, alltså en rörelse i vertikalplanet. Samma effekt kan man naturligtvis uppnå med en fluga som sjunker snabbt och fiskas med flytlina - de brittiska reservoarfiskarna använde, när de började experimentera med dyk- och stig-tekniken, enkla Marabou-flugor med rejäla blyhagel som huvuden.

  Själv gjorde jag samma erfarenhet när jag för många år sedan prövade 1/2- och 3/4-tums hårvingetuber vid regnbågsfiske: de förtyngda tuberna, av lättmetall, var avsevärt mycket bättre än plasttuberna, Och förklaringen var utan tvekan dyk- och stig-rörelsen i vattnet. Samma slags erfarenhet gjorde jag med en av Richard Walkers flugor, som han kallade Rasputin (Streamer-krok nr 8, stjärt och rygg av spräckig kalkonfjäder, kropp av klippt vit eller gul skumplast, i fet cigarrform, brunt hackel) - den poppade upp som ett flöte mellan varje ryck och vara garanterat osänkbar. Förtjusta regnbågar och bäckrödingar tuggade snabbt sönder alla mina Rasputin ömtåligheten var dess enda nackdel!

Den här flugfiskaren har tagit båten till hjälp
för att leta rätt på fisken.

  Vingarna har liv

  En annan förklaring till just Muddler Minnows överlägsna fångstförmåga är; gissar jag, att den också imiterar trollsländelarver - breda, platta, snabba och stora nymfer, mycket begärliga för all rovfisk. Muddlern är alltså både streamer och nymf, och mycket mer kan man ju knappast önska sig...

  Jag prövade en gång min trollsländeteori genom att binda en Muddler ljust olivgrön, för trollsländenymferna i det vatten jag ville fiska hade den färgen, och åtskilligt "plattare" än vad som är brukligt, och tyckte mig finna att den på det viset blev ännu effektivare, om möjligt!

  Varför Marabou- och Muddler-Marabou-flugorna är så pass bra är inte heller svårt att förklara: de mycket mjuka vingarna rör sig, har "liv" även när fiskaren inte rör fluglinan.

  Den gamla, väl beprövade streamertekniken står sig alltså och de flugmönster som Rolf Smedman en gång rekommenderade har sin givna plats i flugasken. Men komplettera dem gärna med de nyare mönster, som "fiskar själva" efter dyk- och stig-teorin, en Muddler Minnow, en vit och en svart Muddler Marabou och varfär inte en Rasputin...

Text av Bengt Öste 1980 ©