Fluga vid skogsån
Av Sune Adolfsson 1984

Upptäck tjusningen i att smyga med flugspöt längs de små åarna. Det är ett annorlunda fiske med korta kast och spännande närkontakt med bytet.

  Knappt märkbart såg jag rörelsen alldeles under ytan vid trädroten, - bara några meter nedanför mig. En av de större öringarna i den lilla skogsån hade röjt sitt tillhåll.

  Att försöka lura den nu i solskenet skulle vara på gränsen till det omöjliga. Men om någon timme när solskivan gått nedanför trädtopparna, då skulle det vara rätta tiden att pröva den skygga öringen igen.

  Någon timme senare stod jag knästående och serverade min hemknutna nymf så naturligt det nu var möjligt i den snåriga vegetationen.

  Det var i början av juli och industrisemestern stod för dörren. Mitt fiske bedrevs den här gången vid en liten skogså i mellansverige. Dessa småvatten har sin egen lilla tjusning. Då fisken ofta står nära stranden och endast någon meter från fiskaren ger de en närkontakt med fisken som man sällan får i de större.

  Märkligt nog finns det ett och annat småvatten runt omkring oss med öring som lyckats överleva i dessa föroreningstider. De är inte stora, ett mellanting mellan liten å och bäck.

  Just ett sådant småvatten var det jag besökte i hopp om att lyckas lura någon av de större innevånarna. Den lilla ån är som de flesta små vattendrag av mycket skiftande karaktär. Det finns forsar där vitskummet slår mot stenarna och även mer lugnflytande partier där Lillån flyter långsamt över sten och moränbotten. En och annan sjunken gren och stock ligger på botten och ger utmärkta skydd för skygg öring.

  Skogsån är bedårande skön - sommaren med den lummiga grönskan och hösten med de sprakande färgerna. En dag vid det intima småvattnet är en lisa för själen. En njutning av stora mått att bara gå där med spöt i handen.

  Tät växtlighet - korta spön

  Växtligheten vid dessa småvatten är för det mesta väldigt tät. Några direkta flugkast blir det sällan tal om utan mer att försöka switcha ut flugan några meter. Kort spö är nödvändigt om fisket ska bli njutbart. I den lummiga grönskan ställer ett för långt spö till förtret.

  För att komma i kontakt med fisken blir det ofta att smyga och krypa - mera likt en indian än en fiskare. Att då även ha ett långt spö försvårar givetvis situationen med stora risker för spöbrott i snårskogen. Själv använder jag sällan spön överstigande 7 1/2 fot - en längd som passar ypperligt för detta myggfiske.

  Räkna också med rask förbrukning av flugor i den täta vegetationen. Några extra exemplar av favoritflugan bör nog finnas i asken. Håven kan man lämna hemma när man är på småvattensfiske. Den är ofta mer i vägen än vad den gör nytta.

  Presentationen viktig

 De små vattendragens öringar tillhör sällan de högre viktklasserna men öringar runt kilot och även däröver kan förekomma. De är verkliga fighters och på veka don är det ett förstklassiskt flugfiske. Även de mindre öringarna bjuder på ett överraskande stort motstånd i forsarna.

  Det finns relativt gott om småöring i min lilla skogså - men med en gnutta flax och en stor skopa envishet kan man lyckas kroka någon av de större. De är dock betydligt kräsnare på presentationen av flugan än småöringarna. Hugget uteblir om inte imitationen uppför sig naturligt.

  Att de större öringarna kan vara ytterst besvärliga att lura fick jag själv erfara en eftermiddag i somras. Ån var inte mer än 3-4 meter bred på det aktuella stället. Mitt i djuprännan vakade oavbrutet någon småöring. Vid kanten ca 6 meter nedströms under en liten uthängande björk hade jag observerat en av åns tungviktare. Den hade varit uppe och visat sig ett par gånger. Problemet var att lyckas få in flugan under den hängande björken utan att fastna med flugan i kanten. Växtligheten var otroligt tät och något bakkast kunde det absolut inte bli tal om. Det gällde att bara switcha ut flugan och försöka presentera den så naturligt det var möjligt. Ett annat problem var att inte komma för nära djuprännan, då skulle någon av småöringarna hugga och troligen skrämma den stora för resten av dagen.

  Efter ett par misslyckade kast - dock inte värre än att öringen fortsatte vaka -lyckades jag få in flugan under björken. Hugget kom ögonblickligen och det blev en lång intensiv kamp där det lilla spöt pressades till bristningsgränsen. Jag var tvungen att trötta ut fisken ordentligt, innan jag kunde lyfta den ur ån. Den var en verklig fighter. En strålande grann öring i kiloklassen och en värdig representant för "storöringarna" i den lilla skogsån.

  Magert insektsliv - hungrig öring

  Insektslivet vid den här lilla ån är som de flesta små vattendrag i mellansverige ganska magert. Trollsländor och myror får ses som basfödan plus några mindre arter av bäcksländor. Längre fram på säsongen förekommer även nattsländor i alla dess stadier. Dagsländor är ytterst sällsynta med ett undantag av gul forsslända som brukar uppträda i slutet av maj. Vid detta tillfälle finns det stunder som kan bjuda på ett strålande torrflugefiske. Men i stort sett får insektslivet betraktas som sparsamt.

  Den näringsfattiga ån gör att öringen för det mesta är hungrig och tar flugan med fullt påslag. En fördel för fiskaren, då mothugg sällan är nödvändigt och fisken hugger fast sig själv. De hungriga öringarna är heller inte så kinkiga på imitationens utseende. Huvudsaken är att flugan är tillräckligt stor och ger ett rätt helhetsintryck. De är betydligt kräsnare på flugans presentation - en imitation som inte uppför sig naturligt får flyta förbi orörd.

Här är hjärtat i det lilla vattensystemet. Den stora höljan där öringarna är lite grövre och kastutrymmet bättre.

  Den vackra i storhöljan

  Likt en mindre insjö breder en hölja ut sig i det lilla vattensystemet. Den är ungefär 40 meter bred och ett idealiskt tillhåll för den grövre fisken. Ofta går småöringarna och vakar vid näckrosorna men i strömfåran där det är djupare står de större och trycker efter botten. Den största fördelen med Storhöljan är att man där har betydligt bättre kastutrymme. Det gör att presentationen av flugan blir bättre.

  Sent en kväll låg höljan nästan helt död, förutom en envis öring som oavbrutet vakade på östsidan vid näckroskanten. Den var svår att nå, så jag var tvungen att vada över till andra sidan för att komma inom kasthåll. Efter några mindre bra försök hamnade flugan mitt i vakringen - och den hungriga öringen sög i sig imitationen. Efter några intensiva minuter hade jag den vid strandkanten. Den tillhörde inte de grövre öringarna i ån, men var ett ovanligt vackert exemplar av släktet Salmo trutta i halvkilosklassen. Gröngul skimrande kropp med röda vackra fläckar. Den var en fröjd att skåda. Samtliga öringar i småvatten brukar vara vackra, men den här var något extra. Det var min första öring i "storhöljan", sedan dess har det blivit åtskilliga.

  Flugorna

  För det mesta är nymfer i olika storlekar användbara hela säsongen ut. Även torrflugor och någon mindre streamer brukar fungera bra. Myr- och nattsländor blir aktuella från mitten av juli och kan stundtals ge fint torrflugefiske.

  Själv är jag nymffrälst när det gäller fluga i småvatten av den här typen. Ett nymffiske med flytlina kan enligt min mening mycket väl jämföras med torrflugefiske. En annan anledning till att mitt flugval oftast blir nymf vid småvatten är att en fel fiskad nymf inte verkar skrämma fisken fullt så mycket som en fel fiskad torrfluga.

  Men den troligaste anledningen till att öringarna vid den här lilla ån föredrar nymfen framför torrflugan är nog bristen på utvecklade sländor. Det som finns under ytan är av större betydelse som fiskföda.

  Här följer några mönster jag själv haft framgång med vid "min" lilla skogså:

Mina favoriter för den lilla ån.
Fr.v. Poly-Myran, Ombudsmannen och Flymf-nymf

Poly-Myran (rödbrun)

Krok: Partridge "Captain Hamilton" nr 12-14 eller liknande.
Bindtråd: Ljusbrun.
Kropp: Fly-rite nr 28 (rödbrun) - formad till typisk myrkropp.
Hackle: Rödbrunt tupphackel 3-4 varv.
Vinge: Ljusgrått polypropylengarn.

Binder även en svart variant i samma storlekar och byter då ut det rödbruna materialet mot svart.

Ombudsmannen

Krok: Streamerkrok 3x-4x lång nr 8-12.
Förtyngning: 2-3 lager tunn koppartråd.
Bindtråd: Brunt grovlek A. Med vilket man formar det långa framträdande huvudet.
Kropp: 4-6 påfågelhearl (bronsfärgade).
Ribb: Tunn koppartråd för att öka hållbarheten på kroppen.
Vinge: En dubbelvikt sektion från brunspräcklig kalkonvingpenna.
Hackel: 2-3 varv mjukt brunt tupphackel - eller ännu hellre hönshackel.

Jag brukar även fiska Ombudsmannen något modifierad med utmärkt framgång - klipper då av vingen ca 1/2-1 cm bakom huvudet och fiskar den sedan som trollsländeimitation.

Flymf-Nymf

Krok: Våtflugekrok nr 10-14 (gärna med uppåtböjd ögla).
Förtyngning: Tunn koppartråd - endast sparsamt på främre delen av skaftet.
Bindtråd: Gult natursilke.
Stjärt: 2-3 fibrer från gräsandens skulderfjäder.
Kropp: Bisamråtta dubbad på dubbel bindtråd, sedan tvinnad före pålindningen.
Ribb: Tunn guldwire.
Hackel: 1-2 varv Blue Dun färgat hönshackel.

I brist på bisamråtta brukar jag ersätta materialet med mullvad - som även det ger en fylligt levande kropp.

  Sök ditt småvatten - och vårda det

   Det finns små vattendrag runt omkring oss. Det gäller bara att finna dem. Ta dig en titt på kartan runt din hemort, kanske även du finner ett litet småvatten med ett öringbestånd. Ofta finns de närmare än man tror.

  De små åarna är utmärkta objekt för mindre klubbar att sköta och slå vakt om. De behöver vård som de flesta vattendrag om de ska överleva. Ofta är de i akut behov av bl.a kalkning, reducering av gäddbestånd mm. Ge öringen en chans!

  Till sist vill jag påpeka de små vattendragens känslighet för överfiskning. För att inte rubba den naturliga reproduktionen allt för mycket i småvatten av den här typen bör man starkt begränsa fångsten. De är känsliga och den lilla öringrest som finns kvar, kan lätt bli utslagen av för hårt fisketryck.

Text och foto: Sune Adolfsson 1984 ©