Vincent Marinaros Jassid
Av Johan Klingberg 2005

Sällan har väl en så liten fluga spelat så stor roll för torrflugefisket som Vincent Marinaros Jassid. Förebilden till flugan var egentligen inte "midges" eller knott utan en i ytfilmen lågt liggande skalbagge. Den imitationen var en hyfsat stor fluga men det var de riktigt små storlekarna av flugan som kom att vinna popularitet.

Historien om denna klassiska torrfluga tar sin början under 1940- talet hos ett gäng välutbildade amerikanska flugfiskare från delstaten Pennsylvania. Fisket bedrevs vid bland annat den numera så klassiska klarvattenströmmen Letort, som var vida berömd för sin vakvilliga öring. Under säsongens första hälft åt fisken i första hand dagsländor, något som också de flesta flugfiskare var införstådda med. Men då dagsländorna kläckt över och fisken fortsatte att vaka lika intensivt som tidigare, fast nu på något man inte kände till, blev situationen svårare.

  De svårflörtade öringarna utmanades av Letortgänget, där bland andra Vincent Marinaro och Charles E Fox ingick. Eftersom förekomsten av olika landinsekter var extra riklig, insåg man snart att rätt imitation för ett lyckat fiske borde finnas här. Under denna tid fanns det ovanligt mycket skalbaggar av arten Japanese beetle, en robust skalbagge i storlekar 8-15 mm. Med denna skalbagge som utgångspunkt gjordes de första experimenten. Den första rapporten kom i en artikel där Charles E Fox redogjorde för skalbaggens betydelse för fisket. Fox hade bundit en imitation med dubbad kropp och en kaffeböna fastlackad längst ryggen på krokskaftet.

  "Kaffebönsbaggen" fångade fisk över hela landet, men mönstret hade svagheter. Bönorna var både sköra och spröda och gick lätt sönder vid praktiskt fiske. Hittills menade man att solida material som kaffebönor, fjäderpennor eller annat liknande var nödvändigt för att flugan skulle få ett tillräckligt robust intryck. Dessutom gav de solida materialen flugan rätt tyngd. Man ansåg nämligen att en imitation fiskade bäst om den liksom förebilden låg djupt ner i ytfilmen.

  Det var Marinaro som kom med den slutgiltiga lösningen. I sin första bok A Modern Dry Fly Code (1950) presenterar han ett, för de flesta, nytt sätt att konstruera en torrfluga på. Hans teori byggde delvis på att fisken inte klarar att bedöma insekten tredimensionellt. Bara dess bredd och längd, helt enkelt dess silhuett. Därför övergav han de solida material man dittills trott varit nödvändiga. I stället band han en imitation med ett glest lindat palmerhackel och en ovanpåliggande flat vinge av djungeltupp.

  Problemet att flugan skulle stå för högt på de styva hackelspetsarna löste han genom att klippa hacklet på flugans ovan- och undersida. Det klippta hacklet i kombination med en flat, bred vinge av djungeltupp gav flugan, sedd underifrån, ett tillräckligt brett och robust utseende.

  Det finns många historier om hur Marinaro till en början höll mönstret hemligt. Rykten om storfångster gjorda på den nya flugan gjorde naturligtvis andra fiskare nyfikna. Så nyfikna att man smög efter Marinaro vid ån, för att om möjligt hllma se en skymt av det hemliga vapnet.

  Med den nya flugan blev landinsekternas betydelse som fiskföda allmänt erkänd. Att fisken äter landinsekter visste de invigda långt före Marinaro. Abedissan Dame Juliana Berner presenterade 1496 en getingimitation i sin avhandling om fiske A Treatyse Of Fysshynge Wyth an Angle.

  Med det nya flugmönstret kom också ett nytt sätt att hackla torrflugor. Även Nordamerika hade ju fått sin torrflugetradition från England där torrflugemönstren ofta präglades av "Halfordianernas" idéer. Men genom att binda flugor med ett nerklippt palmerhackel och en flatbunden, ovanpåliggande vinge kunde man nu göra bättre imitationer av de insekter som förekom i de egna vattnen. Den nya flugtypen lämpade sig utmärkt för att binda imitationer även av andra insekter som nattsländor, bäcksländor eller landinsekter. Marinaro frångick det traditionella synsättet att torrflugan måste stå högt på vattenytan. I stället ville han att flugan skulle ligga lågt, nästan med kroppen i vattenytan. Marinaros idé med det nedklippta hacklet återfinns i dag hos många erkända flugrnönster, som Superpuppan eller andra populära natt- och dagsländeimitationer.

  I takt med att Letortgänget ökade intresset för landinsekterna följde behovet att binda riktigt små imitationer. Till dessa mindre landinsekter hör många arter av stritar, som även förekommer här i Norden. Under sensäsong fanns det rikligt med stritar utmed Letorts stränder, något som också präglade öringens födoval.

  Marinaro imiterade även dessa med en Jassid, fast bunden på en liten krokstorlek. Det var också i de mindre storlekarna som Jassiden kom att bli riktigt populär. Därför tror många idag att Vincent Marinaros Jassid också är ursprungsmodellen för de små midgeflugorna. Något som alltså inte stämmer, Jassid var ju till en början tänkt att imitera en rejäl skalbagge.

  Att binda en Jassid

  Marinaro använde helst ett svart, svagt grönskimrande hackel som han palmerlindade utmed hela krokskaftet. Själv använder jag ett styvare tupphackel till de större storlekarna och ett mjukare hönshackel till de mindre. På små krokstorlekar kan nämligen ett styvt tupphackel hämma krokningen.

  Som vinge använde Vincent Marinaro, beroende på krokstorlek, en eller två ovanpåliggande djungel tuppfjädrar.

  Att materialvalet föll på just djungeltupp, var på den tiden inte särskilt konstigt. Fjädern hade alla de egenskaper som Marinaro efterlyste. Den var tillräckligt styv och täckande för att ge flugan ett kompakt intryck. Dessutom var den genom sin färg lätt att upptäcka på vattenytan. En fluga som skall fiskas lågt i ytfilmen är som bekant mycket enklare att upptäcka om den har en färg som tydligt skiljer ut den från omgivningen.

  Men även om valet av djungeltupp på den tiden föreföll perfekt, skulle Marinaro tvingas att tänka om. Snart kom nämligen de första importrestriktionerna på djungeltupp till USA. Fjädrarna hade blivit så populära, inte minst bland laxflugebindare, att fågeln i vissa områden nästan kommit att helt utrotats.

  Bestånden av djungeltupp är fortfarande svaga på många ställen, och därför vill naturvårdare och andra sakkunniga att restriktionerna på handel med skinnen behålls. Välj alltså ersättningsmaterial för vingen till din Jassid.

  Marinaro använde själv guldfasanens grönskimrande hackel, som sitter direkt under nacken som substitut till djungeltupp. Men många av dagens flugbindare använder i stället antingen stare eller ett svart hönshackel. Nämnda substitut har dock en nackdel jämfört med en riktig djungel tuppfjäder. Då de blir blöta "flyter de ut" och ger inte flugan det distinkt opaka intryck som eftersträvas.

  Om man vill behålla originalfjäderns förmåga att inte påverkas av väta, går det utmärkt att måla och täcka en vanlig svart hönsfjäder med vit hobbyfärg. För att inte färgen skall torka fast brukar jag måla mina fjädrar på ett vaxat smörpapper. Då är det enkelt att sedan dra loss fjädern. Om man dessutom vill kan man ju måla dit en färgglad prick mitt på den vita färgen så att flugan syns ännu bättre. Jag brukar måla mina fjädrar med Humbrolfärg, som finns att köpa i små lätthanterliga burkar i de flesta hobby- eller färgbutiker.

  I min ask har flugan fått en given plats och finns bunden i flera olika storlekar. Jag använder den sällan i snabb ström. Där kan den vara svår att upptäcka, men desto hellre i åns mer lugnflytande sel. Bind gärna upp ett antal Jassids för fiske i stilla så väl som strömmande vatten. Lås dig inte vid de mindre storlekarna. Flugtypen lämpar sig nämligen utmärkt till att imitera även en stor skalbagge eller bärfis med.

Bildtext:

Marinaros fluga kan imitera både skalbaggar, stritar och bärfisar beroende på val av krokstorlek och färg på material.

Steg 1-4: Fäst in ett tupphackel och linda sedan bindtråden till krokböjen. Följ efter med hacklet, bind in detta och linda därefter fram tråden genom hacklet. Klipp bort spetsen och trimma hacklet över och under som figur 4 visar.

För att tillverka substitut för en "Jungle Cock" fjäder väljer du ett hönshackel av lämplig färg och kvalitet. Måla spetsen med ett par lager hobbyfärg, så får den originalets lackkaraktär.

Steg: 5-6 Riv bort sidofibrerna och bind in. Vik bak stammen, så blir vingen starkare infäst.

Lackfärgen gör att du ser flugan bättre då den ligger lågt på vattnet. Du kan till och med förse flugan med en röd eller orange prick.

Text och foto av Johan Klingberg 2005 ©
Teckning av Gunnar Johnson 2005  ©