Ett flugfiskearv
Text & akvarell: Rolf Smedman 1982

Det sägs att när man börjar komma upp i mogen ålder så har man lättare att komma ihåg det som hände när man var ung än det som ligger mycket närmare i tiden. Man kommer ihåg sin barndoms soliga somrar, när det regnade bara på nätterna och varje morgon blev till ett nytt, daggfriskt äventyr.

För mej är det faktiskt så nu, det är bara att konstatera att tidsnära saker måste jag rådfråga min dagbok om fast det kanske bara är en kort tid sedan det hände. Det bästa som hände i barn- och ungdomsåren kan jag nästan ange på datum när.

Ibland brukar jag berätta för yngre fiskebröder om min flugfiskande farfarsfar och det är kanske inte så märkvärdigt, men när jag säger att jag träffat honom och dessutom minns honom mycket väl, då höjs det tvivlande ögonbryn, helt naturligt.

När som helst kan jag frammana bilden av farfarsfar, en liten snäll gubbe med ett yvigt, grått jätteskägg. Han gick alltid klädd i en urblekt blåblus, vadmalsbyxor och grå skor av smärting och en hatt, blekt av ålder och obestämbar i färgen.

Han var en skicklig snickare och träsnidare och hans hästar var små konstverk. Han snidade hela grupper med julottefärder i slädar och sommarekipage, där detaljerna var minutiösa, seldon, skaklar och människor. Jag fick en av dem när jag var liten, men den försvann tyvärr under mystiska omständigheter. Men senare i livet har jag i arv från en faster fått två små hästar, som jag är ytterligt lycklig över att äga.

Han snickrade också en skrinda som han använde när han varje kväll gick till mejeriet och hämtade mjölken. Ofta fick jag då följa med och åka i den, när vi var i Gnarp om somrarna.

Mitt allra första minne av fiske måste ha inträffat en tidig julimorgon 1933 eller 1934. Jag var med far och mor på semester i Gnarp och vi bodde i stugan som farfarsfar byggde någon gång i början av seklet, men som tyvärr numera inte finns i släktens ägo. Där bodde vi i ett litet sovloft under spåntaket. På gårdsplanen växte en jättelik rönn och där fanns förstås alltid ett skatbo. Under pojkåren sov jag alltid däruppe när jag var i Gnarp och fiskade och väckarklockan var alltid skatornas kraxande och trippandet på spåntaket, långt innan det blivit ljust.

Förmodligen var det skatorna som väckte mej också den här tidiga morgonen och när jag klättrat ner för loftstrappan som gick på utsidan av huset, mötte jag far farsfar som kom gående i åkerkanten med sitt långspö på axeln och en knippa fisk i en klyka.

Han hade varit en tidig morgontur ner till strömmen, som rann bara ett stenkast från stugan och hämtat upp ett fång frukostharr. Stod man på gårdsplanen hördes alltid kvillret från Gnarpsån bakom en tät skärm av mörkgröna alar.

Bakom stugan hade farfarsfar sitt rensbord och det var alltid fullt av glittrande fjäll och stora grönskimrande spyflugor Jag har själv rensat åtskilliga knippen harr vid det bordet...

Farfarsfar föddes i Malax, söder om Wasa i Finland år 1848. Han hette Isak Wilhelm Smedman och gifte sig 1870 med Sofia Benjaminsdotter, också från Malax. Där föddes min farfar Matias Wilhelm 1871. Någon gång på 70-talet emigrerade familjen till Sverige och bosatte sig i Gnarp där farfarsfar arbetade på sågverket i många år och där föddes också min far 1899.

Det allra första spö jag fiskade med hade farfarsfar använt många gånger. Far berättade alltid om när han fick följa med sin farfar upp till tallmon och välja ut ämnen till blivande långspön. De hyvlades omsorgsfullt och fick sedan ligga och soltorka på stugtaket innan de blev tillräckligt lätta att fiska med.

Sina flugor gjorde han själv på minsta möjliga metkrok, kroppen av svart eller rött ullgarn och en lång, svepande vinge av vattrad gräsandfjäder. Det var de enda två mönster som användes även långt sedan jag själv började fiska med far i Gnarpsån. Reven, oftast bara en bit björntråd, knöts direkt till spötoppen.

Så fiskade jag själv i flera somrar, ända tills jag kom över en enkel rulle och skruvade märlor längs spöet. Man hoppade på stenarna och släpfiskade flugorna i strömmen, den mindre fisken lyfte man bara upp på land, större fisk fick man förstås drilla försiktigare och blev det riktig kris, fick man ge sig ner i ån med kläder och gymnastikskor och försöka lirka in den mellan strandstenarna.

När som helst kan jag frammana ljudet av linan man snärtade ut i strömmen, ett dovt vinande.

Fisk var det mer än gott om. När man berättade för yngre fiskarbröder om det överflödet, så blir man ofta stämplad som lögnare, det är inte möjligt helt enkelt. Ibland mötte jag bysmeden som också var en ivrig flugfiskare på långspö. Han fiskade med ett enda mönster, farfarsfarsfluga med gräsandvinge, och när jag en gång skänkte honom en stor Teal & Red, så visade han sin tacksamhet genom att visa mej några av sina favoritstenar där det alltid stod en stor harr eller öring.

Under de första fiskaråren upplevde jag många lyckostunder vid strömmarna och höljorna i ån, men också besvikelser, när en havsöring eller lax nöp i flugan och rakade iväg med linan.

Ett annat mycket tidigt minne av fiske kommer från sommaren 1935, farfarsfars sista levnadsår. Jag minns att far och han en kväll kom till stugan och mellan sig bar de en fjärdingslåda full av fisk. De hade rott från Gnarpsbaden för att uttra vid Hartskär och Norrhällen men överraskats av hårt väder så de fick dra in båten och gå hem över skogen.

Norrhällan, en udde mellan Sör- och Norrfjärden har den fine gamle sportfiskaren Ragnar Arbman beskrivit i sin bok "Sportfiskarliv". Han hade sommarställe i Gnarpsbaden i många år, men upptäckte nog aldrig det fina med strömmarna en bit upp i ån. Kanske var han bortskämd med ännu bättre fiske i sina jämtländska strömmar och Gnarpsån, som inte var av den lättillgängliga typen, verkade inte nog lockande. Men om han upptäckte den, så kanske den hade blivit ett kapitel i boken; nu nämner han den, men bara utloppet i fiskeläget, där han såg tjocka, präktiga idar, men inget värt att fresta med en fluga.

Jag fiskade många gånger vid Norrhällen, var det lågt vatten kunde man vada ut till den och ha ett fantastiskt torrflugefiske. I ett annat kapitel i samma bok, "Överrumplad", beskriver han ett äventyr, där han i en liten bäck som bär namnet Vassbäcken, en kväll fick några fina havsöringar, som när vattnet efter en storm brutit igenom sanden gått upp i en liten damm, som utgjorde slutet. Det märkliga är att jag i femtonårsåldern upplevde samma sak, i samma bäck. Längre upp på skogen fanns det djupa och svarta böljor, fulla av stora bäcköringar.

Dit följde far med ibland och när vi vandrade längs stranden berättade han ofta om Lortvarpet, en storsten som i hans barndom var platsen där man drog siknot och tog stora fångster. I dag ligger den stenen långt, långt upp på land och inte ens i högvatten kommer den nånsin nära vattenlinjen.

Gnarpsån blev min ungdoms hemmavatten, trots att jag växte upp vid Ljungan. Många gånger innan det hägrande skollovet inföll, cyklade jag på lördag de sex milen från Juniskär ner till Milsbro, en halvmil upp på skogen ovanför stugan hämtade långspöet som jag rest under en storgran, fiskade mej ner i strömmarna och sov några timmar i stugan. Sedan fiskade jag mej upp igen, innan jag på söndagskvällen cyklade hem till Juniskär, dödstrött men lycklig.

Senare i tonåren när jag jobbat länge för att få råd att köpa ett riktigt flugspö, rulle och en lina, upplevde jag fisken i Gnarpsån som för alltid kommer att prägla mitt förhållande till vad jag menar med ordet sportfiske.

Långspöfisket med fluga var mera utbrett än vad vi kan ha en aning om i dag. Vid Ljungan och Indalsälven, Ljusnan och många andra mindre skogsvatten i Medelpad och Hälsingland mötte jag många gamla fiskare som av tradition fiskade så här. De berättade i sin tur om deras förfäders fiske, far, farfar och ännu längre bort i tiden.

Jakten har så småningom klassats som en form av kultur, fisket är nånting som man bara sysslar med. De personer som i dag har att bestämma över vår fritid, har inte gjort mycket för att upphöja sportfisket till kultur av gammal tradition, son, det faktiskt är. När sportfiske i litteraturen i dag rescenceras av de stora drakarnas skribenter, så nämner man det ungefär som något katten kommit släpande med. En sportfiskare är en lite löjlig person som det är lätt att skämta om.

Läs bara Gunnar Johnsons artikel publicerad i FiN nr 2 1981 om den unika sameflugan, skuren i renben som fiskades i Lainio långt uppe i norr på tidiga 1700-talet, kanske innan en engelsman satt sin fot där!

Vår flugfiskehistoria är kanske mycket äldre än så, den började inte med engelsmännen och långt före det min farfarsfar släpade sina hembundna flugor i strömmarna i Gnarpsån.

Farfarsfars flugor, som jag minns dem... jag fiskade med dem många gånger i slutet av 30-talet, men eftersom man på den tiden inte tänkte på att spara och samla finns det idag ingen kvar, någonting jag ångrat många gånger...

Text & akvarell: Rolf Smedman 1982 ©