Se på insekter
Av Gunnar Johnson 1980

Jag var fascinerad av fiskeflugor långt innan jag började flugfiska. Jag köpte flugor och samlade dem i en ask, men satte dem aldrig på en tafs. Men så köpte jag mitt första flugspö ... och upptäckte snabbt de insekter som var flugornas förebilder. Jag blev på nytt fascinerad, och flugsamlandet gick snabbt över i insektssamlande.

En vattenskinnbagge (ryggsimmare) i fotograferingsakvariet. Den är på lite håll släkt med Corixan, som är mer känd som förebild för flugbindaren. Men Corixan har för vana att simma med magen ner, och tillhör därför gruppen buksimmare.

  Man kan fånga insekter av många olika orsaker och med olika målsättning. En del kanske man vill bevara för att ha som förebilder vid bindstädet, andra önskar man studera hemma i akvariet i lugn och ro. Se hur de utvecklas, och kanske få uppleva hur de en dag förvandlas till vingade könsmogna insekter.

  Samtidigt som en ny intressant värld öppnas, så berikar man också sitt flugfiskekunnande. För man ser med egna ögon hur de olika insekterna rör sig, - ta nymferna t.ex. Baetis och Siphlonurus som gärna simmar omkring, Heptagenian som kryper där nere bland bottenstenarna, och Leptophlebian som vickande med bakkroppen, halvsimmande tar sig fram bland vattenväxterna. Allihop kallar vi med ett gemensamt , namn för nymfer, men de har alla olika utseende, olika sätt att röra sig, och vi finner dem i skilda vattenmiljöer. Och skulle några av dem finnas i tillsammans, så väljer de olika avsnitt i vattnet. En nymf har kanske tidigare varit en P.T.-nymf rätt och slätt för dig. Plötsligt är det inte så längre.

  "Mysiga" gråsuggor

  Men man får också uppleva hudömsningar, och ser den "nya" ljusa nymfen bli allt mörkare, tills det är dags för ett nytt nymfskal. Man ser Asellusen som kommer fram på kvällen, och söker i akvariets alla skrymslen och vrår. Gråsuggor är trevliga och mysiga påstår mina ungar därhemma, - och till och med mamma Lena håller med. Och redan de första dagarna vid akvariet gör man nya värdefulla upptäckter. Husmaskarna rör sig sävligt på botten, men också uppe bland växterna. Och ibland driver de i ytan, och förflyttar sig med strömmen som bildas av vattenpumpen. Aha, - det är därför en "borste" fiskar så bra även i ytan eller i mellanvattensläge. Tidigare trodde du kanske att den enbart kunde fiskas på botten.

Leptophlebian på akvariets botten

  Och han som sa att vi skulle binda våra nymfer utan hackel, eftersom de alltid håller benen infällda då de simmar, - han har antingen inte haft något akvarium, eller också bara haft Baetis eller Siphlonurusnymfer i det. För annars hade han säkert inte varit så kategorisk. (Om öringens hjärna sedan bortser från benen är en annan historia). En del nymfer, Leptophlebian t.ex. hjälper minsann till med benen då den simmar; och förresten har den ju gälar, som bara de ser ut som ett kortfibrigt hackel utefter bakkroppen. För att inte tala om Heptagenians ben, - att påstå att den simmar kanske är att ta i, - den "springer" närmast flaxande omkring i vattnet om den någon gång lämnar de skyddande bottenstenarna. Men ger den sig ut i fritt vatten, ser den närmast ut som en vattentrampande fladdermus.

Flicksländans nymf kryper på stela ben. Den lever på rov.

  "Kul", sa en kompis, - "tänk här har jag gått i många år utan att ha sett en nymf på riktigt. Bara såna som jag funnit i fiskmagar. Och sen har jag nöjt mig med att läsa vad andra har skrivit, - och en del av det har ju till och med varit fel. Och så är det så enkelt att ta reda på det själv. Behövs det verkligen inte mer grejor än det här för att fånga insekter? Du, - får jag se på dina fångstnät".

  Och medan jag plockar fram grejorna fortsätter han att stirra ner i akvariet, helt absorberad av vad han ser och avskärmad från omvärlden .. Plötsligt säger han högt för sig själv: "Det här måste vara en Corixa, - varför binder man inte den med silver i stället för gult på underkroppen? Den ser ju ut som om den vore förnicklad".

  Han hade gjort sin första upptäckt, och var på väg mot det egna akvariet.*

Husmasken, som är nattsländans larv, kryper sävligt omkring.
Den är här växthusbyggare

De flesta av oss har väl allt som oftast gjort magundersökningar på fisk vi fångat och dödat (aldrig på levande fisk hoppas jag). Det vi då finner kan vara till god hjälp då vi knyter den "rätta" flugan på tafsen, men vad hjälper det att vi konstaterar att fisken äter t.ex. myggpuppor, även om vi har hela asken full av imitationer, men inte vet var i vattnet de finns, eller hur de rör sig?

  En miniatyrvärld

  Här kan akvariet ge ett svar, även om man måste komma ihåg, att den här vattenvärlden är en miniatyrvärld, och därmed något begränsad, och inte ger insekterna fullt naturliga villkor.

  En del arter är svåra att hålla i akvarium, - men börjar man med sådana som man fångar i sjöar eller långtsamt rinnande vatten brukar det gå bra. De man tar i stark ström brukar vara allt för syrekrävande för att klara sig någon längre tid i akvariet, utan att man vidtar specialarrangemang.

Kläckfärdig nattsländepuppa

  En del av de instekter och småkryp vi använder som förebilder för våra flugor, lever hela sitt liv nere i vattnet, andra kläcks ur ägg som lagts i vattnet och växer sedan upp som larver, för att bli antingen nymfer eller puppor, vilka i sin tur kläcks till vingade könsmogna insekter. Andra i sin tur är landinsekter, som kan komma att blåsa ut över vattnet och kapsejsa där. En del lever i stilla vatten, andra i strömmande. När vi vill fånga insekter, måste vi därför ha redskap som passar för olika platser och tillfällen då vi ger oss ut på "jakt". Jag ska inte här gå in på de stora mer fasta redskap, som man använder om man vill göra en riktig insektsinventering. Det kan vara stora tygstycken som spänns upp i strandvegetationen och belyses på natten, eller nät tvärs över en ström. Det kan vara planktonhåvar efter en båt, och det kan vara pheromonfällor för att locka till sig en viss insekt. Nej, det överlåter vi åt proffsen.

Så här använder du ditt nymfnät i strömmande va tten. Stå med ryggen mot strömmen och med nätet framför dig. Med fötterna kan du vända på stenarna eller röra om i bottenmaterialet. De nymfer eller andra insekter som då lossnar kommer att drifta med vattnet rakt in i ditt nät. Har du med dig en kamrat, kan du i stället stå mot strömmen, medan han bearbetar botten någon eller några meter uppströms.

  Billiga verktyg

  De verktyg jag beskriver här är alla väl beprövade, - billiga och enkla att tillverka. När du fångar insekter, får du göra som fisken . I en sjö får du söka upp bytet, men i strömmande vatten låter du bytet komma till dig. Då du är ute på insektsjakt, lär du dig snart var det är lönt att leta. Samtidigt som du lär dig att känna igen dem, där du själv finner många insekter, t. ex. nymfer, så får du en ny praktisk fiskekunskap. Det är naturligtvis där som också fisken finner sin föda, - eller med andra ord, det är bra fiskeplatser att pröva dina egna nymfimitationer på. Andra platser ger kanske myggpuppor i fångsthåven, och du kan rätta ditt fiske därefter. Du kommer också att med tiden se vissa årstidsvariationer. Hur olika insekter uppträder i olika proportioner. Plötsligt en viss tid kan en viss insektsgrupp komma att dominera. Lite noteringar i dagboken ger värdefull hjälp att minnas rätt till nästa säsong.

  Själv använder jag gärna en vanlig stor hushållsil med 20 cm diameter i sjöar och lugnvatten, men också i långsamtrinnande partier av åar. Den måste vara stabil , eftersom insekterna oftast finns nere i bottenmaterialet eller bland de täta vattenväxterna. Ibland är silen för kort, och då kan jag helt enkelt förlänga skaftet med en kraftig trädgren, som lindas fast med isoleringsband på handtaget. Men jag har också tillverkat en långskaftad håv med kraftig bygel, för att användas då armen inte räcker till. Samma håv, (men enbart då den är absolut torr) kan jag också fånga flygande sländor och andra insekter med.

  Håv för flugspöt

  Till flugspöet har jag gjort en liten rund ring av ståltråd, och över denna spänt ett finmaskigt nät. I plattan har jag knutit ett par meter nylonlina, och då jag trär in denna genom toppöglan på flugspöet, får jag en liten fångtsplatta som jag underifrån kan lyfta upp insekter från vattenytan med. Samtidigt får jag en hyfsad räckvidd (spö plus arm) och kan kan ta en slända som flyter fram ett par meter ut från stranden.

  Vill jag slutligen fånga nymfer, nattsländelarver och annat i strömmande vatten, använder jag ett fin maskigt nät (typ myggnät) som är fäst på två blomsterpinnar av bambu. Hur det ser ut, och hur jag använder det framgår av de tecknade illustrationerna. Då det inte används, rullar jag ihop det, och det tar då knappast någon plats i fiskeväskan.

  Men oavsett vilken metod jag använder, kan jag naturligtvis inte transportera hem fångsten i näten, och vill kanske inte heller alltid ta med allt som hamnar i nät eller håv. För att sortera fångsten har jag därför alltid med en vit liten plasttallrik med höga kanter ut till vattnet. Vit, - för att insekterna ska synas bra. Höga kanter, - för att jag ska kunna fylla den med vatten.

  Många nymfer och larver som lever i starkt strömmande vatten har gripklor för att kunna hålla sig kvar i sin miljö. Det märker du snart när du fått dem i fångstnätet. Heptagenian t.ex. är en mästare i att klamra sig fast i nätmaskorna. Att peta loss den med fingrarna eller en liten pinne resulterar endast i att den skadas. Ibland räcker det med att man sänker ner en snibb av nätet i den vattenfyllda vita skålen, för att nymfen ska släppa taget. Den känner väl en "säkerhet" i vattnet, och vill fly ner i det. Håller den sig ändå kvar, kan en vanlig vattenfärgspensel med mjuka borst vara bra att ha till hands. Lurar man nymfen att krypa upp på den våta penseln från själva nätet, så är den sedan lätt att föra över i tallriken eller transportbehållaren.

  Nymfer och larver till akvariet tar man naturligtvis hem i en större transportbehållare med vatten, - samma vatten som de levt i tidigare. Vingade insekter tar man hem i en burk med perforerat lock. Inte i första hand för syresättningens skull, utan för att ventilera, så att man undviker kondens, annars kommer stjärtspröt och vingar snart att klibba ihop. Ge insekterna något grässtrå eller liknande att sitta på i burken. Då skadas de inte lika lätt under transporten hem.

Ephemera danica och vulgata har grävande nymfer - den här är fotograferad rakt ovanifrån.

  Spriten bleker

  Men ibland vill man kanske bevara en insekt i ett visst stadium av dess utveckling, och väljer då att lägga den i en liten glasburk med sprit och formaldehyd. För att förenkla eftdet hela lite, kan man lägga dem i vanlig karburatorsprit, men måste då vara införstådd med att spriten drar ut färgämnen ur insekten som därför kommer att blekna. Detta kan man kompensera genom att måla av insektens färger, då den är nyfångad,eller för den som känner sin begränsning med pensel i hand, låta fotografera den innan den hamnar i sin glasburk med sprit. (Glasburkar med tätslutande snäpplock finns i olika storlekar, och säljs bl.a. av Harlid & Stern AB, Göteborg).

  Vill man fotografera, kommer man snart underfund med att ljusförhållande och skärpedjup i det vanliga akvariet ger mycket begränsade möjligheter att få vettiga bilder. Själv har jag därför tillverkat ett "fotograferingskavarium" av två vanliga 2 mm glasskivor i storlek 20x20 cm. De är silikonlimmade på en 10 mm tjock list, och akvariet är öppet upptill. Lite grus och stenar på botten, vatten till halva höjden, och så i med den insekt som ska förevigas. Den är nu instängd mellan glasen, och placerar man det hela utomhus i gott dagsljus, kan man jobba med liten bländare och därmed erhålla någorlunda skärpedjup, lite naturligtvis beroende på den förstoringsgrad man önskar. De foton som är med i den här artikeln är alla tagna på fri hand med normaloptik 50 mm och mellanringar. Med andra ord inga större fotografiska arrangemang.

  Insekterna har blivit en hobby i hobbyn. "Latinbög", kanske någon tänker. - och OK, latin är ett bra språk, som är internationellt gångbart. Men det var knappast för att öka mina språkkunskaper som jag började studera de insekter, som jag med de trubbiga medel som står till förfogande sedan försöker efterlikna vid bindstädet.

  Nej, - vare sig öringen eller jag är särskilt slängda i latin. Men till skillnad från mig är öringen rätt duktig på att känna igen insekterna. Han vet var de finns och när de de finns, och framför allt vet han hur de uppför sig i vattnet. Och nu ska jag tamejfan också bli lika duktig. Kanske till och med lite duktigare.

  För vet också jag hur öringens föda ser ut, i vilken vatten olika arter finns, och hur de rör sig, - då kanske jag kan lura honom lite oftare.

* Ett insektsakvarium ska vara lågt, kanske bara en dryg decimeter högt. Då kan du lätt se de olika insekterna . Samtidigt får vattenvolymen en stor kontaktyta med luften. Men det räcker oftast inte, utan akvariet måste förses med en syrepump. Denna kan med fördel arrangeras så att man erhåller en cirkulation i vattnet.

Text, foto och teckningar: Gunnar Johnson 1980 ©