Om linor och fronttaperingar
Av Anders Johannesson 2006

  Kastar en klumplina längre men "klumpigare" och ger en dubbeltaperad lina mindre distans men alltid elegantare och precisare presentation av flugan? Visst kan det vara så, men långt ifrån alltid - och glöm för all del inte att räkna in fronttaperingen, den styr nämligen bellyns diameter.

  Mest av allt påminde det om en picknick där vi stod. Maten var ersatt av ett smörgåsbord med spön för provkastning. Det var köpespön och hembyggen om vart annat. En salig blandning. Framför allt var det taperingar och tolkningar ur "Gröna boken" - Garrisons spöbyggarbibel.

  Gemensamma nämnaren för dagen var åttafotare. Alla var laddade med sexor, linor i regnbågens alla färger och olika profiler från vitt skilda tillverkare. Diskussionen laddad om vad som var bäst, utan att "bäst" var definierat.

  Längd, precision, feeling, krokning var de egenskaper som diskuterades ivrigast. När diskussionen blev för osaklig fick vi sansa oss en smula och gå efter devisen att det är bättre med insikter än åsikter. Trots att insekterna denna förmiddag inte hade vaknat så hade vi inte gjort någon matris att testa kombinationen av linor och spön efter, utan gick en smula på måfå.

  För att få lite ordning på resten av förmiddagen, under tiden som alla läckande vadare hängde på tork, så valde vi ut två garrisonkopior av 212E som testobjekt. De var dessutom byggda ur samma bambustock. Till dessa spön hade vi ett styvt tjog med klass sex linor till förfogande. Många DT, men givetvis var lejonparten i WF-utförande. Detta gjorde givetvis att den klassiska debatten om de olika lintyperna fick ett nytt liv. Att DT-linorna i stort sett inte ens finns i butikerna talar sitt tydliga språk. Men de tillverkas ju, så de är definitivt inte uträknade för den sakens skull.

  En del i den brokiga skaran av testkastare var väldigt förvånade över skillnaden mellan de olika linorna. Andra, lite mer erfarna, tog det mer med ro. Huvudfrågan för dagens uppvärmning var trots allt om det finns en "rikslikare" för hur det skall kännas? Men visst, alla som får känna på lite olika linor brukar trots allt hitta någon egenskap hos varje lina som sticker ut och är väl värd att lägga märke till.

  Skillnader i spöföring

  En del av oss låter spöet jobba mer än andra. Någon bygger upp kastet med väldigt mycket dubbeldrag och skjuter lina på det viset för att nå sitt mål. Givetvis beror det mycket på det vatten vi befinner oss vid. Fiske i havet ställer ju andra krav än nymffiske i en skogsbäck. Det gäller att bena isär de olika kraven och hitta en kompromiss som passar just de egna behoven!

  Så drog åskan med skyfall och hagelskurar över vår samlingplats, så vi flydde in i hyttan för diskussioner. Visst var skaran sammansatt lite spridd över generationsgränserna men de flesta av oss har växt upp i samma tidevarv och har likartade erfarenheter i bagaget, även om vi inte resonerar helt lika i alla avseenden. I huvudsak beroende på karaktären av de vatten vi frekventerar mest.

  För inte så många decennier sedan betraktades dubbeldragtekniken, och att dra med linhanden över huvud taget, som avancerad kastteknik. Idag är den näst intill obligatorisk vid våra vatten. Dels för ökad längd men även för att korrigera för de små brister i timingen som vi har i spörörelsen.

  Paul Schullery skriver i sin American Fly Fishing hur han diskuterat dragtekniken med Martin J Keane - han med katalogerna över gamla splitcanespön och redskap i största allmänhet. Schullery menar att Marty inte ser någon anledning till att draget inte skulle ha använts redan före 1900. Vidare anför Schullery flera källor som tyder på att det är en äldre teknik än vi oftast tror. I en bok aven Samuel Edwards With Fly Rad lind Camera från 1890 så finns det foto som tyder på att dragtekniken var känd redan då. Av lite senare snitt refererar han till ytterligare en bok, Casting the Artificial Fly av Louis Rhead, från 1923. Han nämner inget om draget, men illustrationerna visar det!

  Hur som helst så förknippar många av dagens fiskare WF-linor med dubbeldrag och höga linhastigheter för att över huvud taget fånga fisk och tar det som en självklarhet.

  Låt oss gå drygt trettio år tillbaks i tiden. I arkivet har jag några årgångar av Fiskejournalen sparade. Där skriver dåvarande chefredaktören Olof Johansson en träffsäker artikel ("Avskriv dubbeltapern", nr 11-12, 1976). Han menar att när inte ens mycket kompetenta kastare kan hålla mer än 12 meter lina av klass 6 eller 7 i luften så är WF-linan ett bättre val. Han avslutar artikeln med - "som Bengt Mörner sa, dubbeltapern duger bara till att klippa ner till shooting heads."

  I någon replik i den efterföljande insändardebatten konstaterade Olof att man redan för 20 år sedan (1950-talet) hade farhågor för att flugfisket skulle gå mot korta kastklumpar. Vidare hävdade han att kontakten med castingintresserade i Göteborg lärt honom att klippa ner DT-linor till kastklumpar men att det inte var värt besväret jämfört med standard WF-linor eftersom skillnaden var marginell.

  Vid den här tiden hade jag gått några år i flugfiskeskolan som Fritidsfiskarna arrangerade tillsammans med ABU i Rörvattnet. Det var två veckor varje år. Instruktörer var castingkillen Bosse Andersson, Uno Nordin och Hans Hanefors. På den tiden kastade man med en bok under armen för att få rätt rörelser. När man kommit en bit på vägen så fick man byta ut boken mot Unos snusdosa. Den var betydligt knivigare att hålla kvar. Så kastar ingen idag.

  Men det skrevs mer i tidningarna vid den tiden. I Svenskt Fiske nr 5 skrev Richard Plate en artikel kallad "Silke och sega gubbar" där han menade att trettiotalets linor var avseende taperingen så fullländade de kunde vara och därmed kastegenskaperna. Av dagens utbud att döma så är det säkert många som vill vara med och diskutera det påståendet. I Allt om fiske från 1974 så finns det en artikel där en av den tidens redskapshandlare intervjuades. Lars Åke Skarp på den numera avsomnade postorderfirman Skarp's Fly Fishing, som hade ett väldigt exklusivt sortiment. "Att kasta en lina i AFfM i klass 7 eller 8 över t.ex. en nymfande öring är snudd på det samma som att dråsa en plastkula över honom."

  WF är standard idag

  Denna korta tillbakablick ger en tydlig bild om att dagens redskap har förändrat sig. WF är standard och linorna betydligt lättare. Sjuor och åttor har jag inte sett längs älvarna på väldigt många år. Samtidigt som vi troligtvis kastar med högre linhastighet. Så det kanske jämnar ut sig?

  Man behöver inte vara speciellt gammal eller mossig för att komma ihåg hur ett spö ofta hade dubbel klassning. Till exempel AFTM 7-8. Klass 7 om man använde DT och klass 8 för en WF var ett vanligt bud. Naturligtvis beroende på hur man kastade och var man befann sig på inlärningskurvan. Keane skriver i sin Classic Rods and Rodmakers som handlar om splitcanespön och en Robert Crompton. Denne byggde femkantiga spön. För att testa dessa hade han byggt en mekanisk provrigg för att ha repeterbarheten i kasten. Det kan man kalla ett vasst initiativ! Allt för den perfekta utvärderingen.

  Som en parentes kan man notera att Joan Wulff skriver i Fly Casting Techniques hur Ellis Newman kunde lägga ut en hel DT 7:a med bara händerna! Newman arbetade som riverkeeper i Catskills. De svenskar jag har sett kasta med bara händerna har aldrig varit i närheten av en hel lina. Själv kan jag inte alls. Tekniken finns beskriven i detalj i hennes bok.

  Vad är det vi köper när vi investerar i en ny lina? Debatten om DT kontra WF är borta. I butikerna finns enbart WF. I våras, under en hastigt påkommen promenad, utan spö - men med en plastkasse med lite smörgåsar, längs Säveåns övre delar träffade jag på en bro en tillsynsman som hade en åttafotare i cane och en självlysande orange DT. Den hade han beställt på nätet. I butikerna hade inte han heller hittat några. Annars tycker jag att det är långt mellan gångerna som man ser dem överhuvudtaget.

  Ofta har vi hört att DT-linorna är till för fina presentationer på korta håll och WF bara är för olika typer av flugefiske där presentationen spelar mindre roll. Kastlängden betyder allt och dessutom skall man kunna lägga ut hela linan i två drag. Dessutom är det lätt att överbelasta med en DT-lina. Detta är några av de argument som oftast hänger i luften.

  Begreppet klumplina

  Min personliga gissning är att många av de nya flugfiskarna inte har prövat en dubbeltaperad lina utan har börjat direkt med en klumplina. Detta är en del av problematiken som vi diskuterade i hyttan denna regniga förmiddag. Hur adekvat är egentligen samlingsbegreppet klumplina? Med dagens alla varianter så blir det inte speciellt rättvist att dra alla över en kam. Det finns ju linor med väldigt långa klumpar. Ur en fiskeväska halade vi fram såna klassiker som Garcias long belly och Borcast som var 25 år gamla och repiga. Dessa jämförde vi med en modem lina optimerad för strömfiske och som hade tämligen kort klump. Vi mätte de gamla linorna med min mätklocka och klumplängden med ett vanligt måttband. Garcian var 12,7 meter och Borcast hela 17 meter där skjutlinan tog vid. Generöst tilltaget är de flesta klumplinor från den epoken var strax under 10 meter. Den hypermoderna linan var ännu kortare!

  För några år sedan i tidningen Flugfiske i Norden fanns det en artikel om Sven Kalmar som kastade en DT-lina femtioåtta meter (FiN nr 3/99)! Det måste varit en härlig syn. Då är det lätt att dra paralleller med det Doug Swisher och Carl Richards skriver i Fly Fishing Strategy från 1975. Om att en WF är "like a chestnut on string. Good casters provided they have plenty of back cast room can throw a double taper just as far as they can throw a weight forward. Double tapers provide better loop control and greater accuracy, so a person with superior casting ability might want this type of line."

Bildtext: Vem är bäst på grundlängden, 30 fot eller 9,15 meter, som AFTM-systemet utgår från? DT och WF med samma typ och längd på fronttaperingen går oavgjort, medan faktiskt en WF med lång fronttapering slår DT med en kortare sådan, vad gäller fin presentation.

  Linrörelse under kast

  Där ute på förstubron stod två av mina Garrison 212E. Den ena obetydligt värmebehandlad, den andra betydligt hårdare och har då givetvis ett bättre klipp i tillslaget. Hur snabbt det skall vara kan man ju alltid fundera över. Som i filmen Citizen Kane av Orson Welles, där tidningsmagnaten Charles Foster Kane uttalar ordet Rosebud innan han dör fick hans omgivning något att fundera på. På samma vis är det med den bortgångne spöbyggaren Edmund Everett Garrisons beräkningsmodell. Hans "impact factor" vet ingen riktigt hur den kom till, eller kanske snarare nivån. Det är en faktor som läggs till för att kompensera för linans rörelse under kastet. På den tiden fanns det enbart silkeslinor och i det redovisade beräkningsexemplet används en DT6. När han utvecklade beräkningsmodellen så var det silkeslinor som gällde. Kanske har modellen modifierats under senare år. Boken kom ut i slutet på 1970-talet. Detta har fascinerat de flesta som intresserat sig för matematiken bakom hans spön. Tveklöst är det så att linan påverkar faktorn. I vilken omfattning beror inte enbart på AFTM-klass utan även på linans fronttapering och hur högt den flyter, för att nämna några av de egenskaper som kan vara aktuella så länge vi talar om flytlinor. En tunnare lina blir snabbare i luften.

  Preben Torp Jacobsen gick lite längre i sin bok Stangbygning där han presenterar den matematiska modell som även har varit artikel i FiN nr 3/80. Han tar hänsyn till kasttiden och räknar ut skillnaden mellan en DT- respektive WF-lina och kommer fram till att det skall gå att kasta 14,5 procent längre med en viss WF-lina.

  Garrison omnämner något han kallar för "Wave Linear Action". Han studerar linan precis utanför toppen, och om det bildas vågrörelser där så anser han att spöet är för klent på mitten. Till detta återkommer han även i filmen om hans spöbyggnadsteknik från 1973 gjord av The Anglers Club i New York. Den finns på video (hos Darell Lee, Hollywood) och rekommenderas!

  Så står man då där med lånad rulle med demolina i handen. Direkt kan man kanske konstatera att coatingen inte ser ut som man är van vid. Den kan vara så där såphal som en del är, eller kanske ordentligt skrovlig. Särskilt ett märke som luktade lite speciellt och var känt för att deras produkter behövde lite inkörning hade ofta den ytstrukturen. Oavsett vilken yta som linan har så finns det olika vägar för att nå samma mål. Låg friktion för längre kast. Själv har jag under många år smörjt mina linor med vinylglans för bilinredningar. Lefty Kreh rekommenderade "Armor All" i en artikel i Fly Fisherman för kanske 25 år sedan. Sedan dess har jag använt det.

  Med tummen och pekfingret kan man känna sig fram och skaffa sig en uppfattning om hur lång linspetsen är. På samma sätt kan man sedan fortsätta tills man passerat fronttaperingen. Med lite vana reagerar man på diametern om den avviker från linklassen. Man kan mäta med en mikrometer om man är försiktig på handen. Skall man mäta mycket så underlättar det med en indikatorklocka i ett speciellt stativ. Sjunklinor har mindre diameter så de blir snabbare och kan spöka lite i timingen när man kastar. Det är liten skillnad i diameter mellan klasserna.

  Med en vikttabell kan man givetvis kontrollera vikten mot en våg om man är ännu noggrannare. I slutänden behöver man såväl diametern som vikten för att det skall bli bra.

  För att testa elasticiteten kan man ju knyta fast två linor i ett träd och dra lite i dem och jämföra skillnaden. Uppåt 20 procent kan de svaja på längden. Drar man till lite så går de inte tillbaks till sin ursprungslängd direkt, det kan ta ett dygn eller två. Elasticiteten känns givetvis under kastet. Det kan röra sig om en meters töjning när man kastar. Sjunklinor brukar svaja mest och det är en av anledningarna till att de av många anses som mer svårkastade än flytlinor. Ju mer töjbar lina, desto fler vågor uppstår i linbågen (se tidigare i texten om Garrison's wave linear action). Luftmotståndet är betydande. Ju större diameter, desto mindre blir luftmotståndet relativt sett.

  Ett grovt test av linminnet kan man få genom att twista lite lina i handen och sedan släppa den. Då kan man jämföra olika linor och se vilken som påminner mest om ståltråd. Styva eller mjuka linor har såväl för- som nackdelar. Dessutom är detta temperaturberoende. Kraven är skilda mellan vårfisket bland isflak och riktigt varma regioner. På våra breddgrader är temperaturspannet inte det största problemet.

  När man sedan gör de första provkasten kan man ju alltid lyssna och framför allt känna hur linan laddar på de riktigt korta längderna och sedan gradvis öka linlängden. Testet skall ske över vatten. Gärna i solnedgång och med motljus för bästa effekt. När man lyfter för ett nytt bakkast så ser man tydligt hur mycket vatten som linan river med sig. Givetvis måste man kasta på ett repeterbart sätt. Man kan även här testa linminnet genom att lägga ut två linor på vattnet bredvid varandra. Då ser man lätt vilken som drar ihop sig mest. Det är ingen önskvärd egenskap. Detta skiljer ofta väldigt mycket beroende på hur vattenytan ser ut. Två olika linor som kan vara jämbördiga på en vindstilla yta kan bete sig helt olika om det blåser. Dessutom påverkas resultatet av hur förorenat vattnet är. Här spelar givetvis densiteten in och linans vattenavstötande förmåga! Se till att linorna är rena. Det behövs väldigt lite smuts på linan för att den vattenavstötande förmågan skall vara kraftigt reducerad.

  Det finns två sätt att få en lina att flyta. Den kan vara lättare än vatten, då flyter den givetvis. Den kan vara vattenavstötande. Därför flyter moderna intermediate- linor när de är infettade. På samma sätt är det med silkeslinorna. De är ju idag i praktiken ur leken även om jag gärna sätter en i händerna på dem som vill testa. Alla brukar bli förtjusta över den distinkta känslan i kastet och habegäret är väckt. Med anledning av Trout and Salmon's 50-årsjubileum gav de ut en "50 anniversary issue". Där skriver Phil White en del om "feelgood factor" med cane och silke. Det är väldigt tänkvärda ord.

  Densiteten.

  De flesta flytlinor har en densitet på cirka 0,95. Detta betyder att de flyter med 5 procent över vattnet, minst. Till detta skall man väga in ytspänningen. Då flyter de ännu bättre. Ju lättare lina desto högre kommer den att flyta. Därmed inte sagt att linor som är tyngre än vatten inte flyter. De som har en densitet på 1,10 flyter i de flesta fall de med, men vinden drar dem lätt med sig genom ytfilmen. Troligtvis förhåller det sig så att lågt flytande linor är de lämpligaste fiskelinorna. Men marknaden kräver linor som flyter högt, därför tillverkas de. Man kan ju fetta linorna och täta änden med klister för att inte kärnan skall suga vatten.

Bildtext: En lång fronttapering medfor en tjockare belly som ger en långsammare lina än en som har en kort fronttapering och dänned tunnare belly för att klara AFTM-klassningen. Två "verktyg" för olika fiskesituationer, den första bäst när det gäller att sätta ned flugan nätt, den senare kanske bättre när det gäller att transportera flugan snabbt/långt och kanske "slå" flugan genom yifilmen. (Klicka på bilden för större bild)

  Fronttaperingens längd

  Myten om att DT presenterar flugan bättre än WF, den borde inte det flugfiskande gardet ha gått på. Frågeställningen är fel väckt. Det är egentligen inte DT eller WF - oavsett vilken profil den har - det handlar om. Det hänger på fronttaperingen.

  En DT är i stort sett bara en level (jämntjock) lina med cirka 15 procent taperad del. Level-linan är således tunnast.

  En kort och brant tapering vänder över linan snabbt. En lång tapering ger den där delikata presentationen det gärna talas varmt om i samband med torrfluga på blankt vatten.

  Först och främst anser jag att man skall diskutera längden på fronttaperingen när man jämför linor från samma tillverkare ur en modellserie. Det är den som styr presentationen. Är den lika så spelar det ingen roll om det är en DT eller WF. Den jämntjocka spetsen kan man lätt kapa till så att jämförelsen blir rättvis om det skulle skilja. Detta förutsätter också att tafsen är likadan och givetvis även flugan. Så är det inte alltid om man snabbt lånar ett upptacklat spö för några testkast. Låt oss anta att vi har två linor från samma tillverkare i samma modellserie, en DT och en WF. Då kastas likadana linor till dess att man kommer upp på längder där hela klumpen är ute. Då uppstår skillnaden. Många linor har idag väldigt långa klumpar så i praktiken spelar det sällan roll.

  Ofta har faktiskt DT-linor kortare fronttapering än WF! I de fallen ger WF en bättre presentation av sirliga torrflugor. För linor som ligger i exakt samma linklass, om man väger enligt AFTM-systemet, så kommer linan som har den kortaste fronttaperingen att vara snabbast. Det är inte bara taperingen som orsakar detta. Linans belly kommer dessutom att vara tunnare för att klara vikten. Den lina som har längst fronttapering kommer då att vara den som snabbast överbelastar spöet, oberoende av om det är en WF eller DT! Detta inom ramen för klumpens längd.

  Givetvis gäller det att linorna skjuter bra för att resonemanget om hur de olika taperingarna sträcker skall vara relevant.

  Det finns ju ett fåtal fabriker som tillverkar linor och saluför under eget namn. Dessutom finns det ju ännu fler linor som säljs med egen label för de varunamn som inte har egen tillverkning. Här är det intressant att jämföra vilken typ av coating som är reserverad för lintillverkarnas egna produkter och för den som licenstillverkas för andra konkurrerande märken.

  Själv längtar jag ibland efter en DT lina med olika egenskaper i vardera änden, även om det skulle ske på bekostnad av AFTM-klassen i den ena änden. Kanske rent av flyt i ena änden och sink-tip i den andra, eller olika längd på fronttapering och spets. Det skulle ju även gå att ha ena änden högt flytande och den andra betydligt lägre i vattnet.

  För övrigt såg jag i en tyskspråkig tidskrift för en tid sedan en annons där det salufördes linor i "halvnummer" beträffande AFTM-vikt. Så hade ju Hardy en AFTM 3,5 i vad som ofta kallades Ingenmansland för några decennier sedan, då när glasfibern var allenarådande.

Text av Anders Johannesson 2006 ©
Illustrationer av Thommy Gustavsson 2006 ©