Fiskare jag mött
Av Nils Färnström 1975

Theodor Ankarcrona med en liten del av sin stora samling laxflugor

  Erna, är blomkålsgratinen färdig snart?
- Det dröjer nog ett par minuter.
- Då går jag ut och ser efter mitt spö som ligger på kajkanten med flugorna i vattnet. Varför inte försöka ett par kast, då man ändå har spöt i handen och det just nu är rätta tiden.

  I tredje kastet får jag ett kraftigt hugg oh minsann sitter inte en stor fisk på. Efter hård spänning kan jag endast en kvart senare konstatera att öringen väger 6,3 kilo.

  Man skall ha tur i fiske, det är inte tu tal om det, och det var minsann ett nog så behagligt inpass i väntan på den delikata blomkålsgratinen. Flugan hette Grouse and Gold.

  Den som berättade detta i Södra Sveriges sportfiskeklubbs festskrift 1932 var klubbens · ordförande, hovjägmästare Theodor Ankarcrona. Klubbkamrater emellan kallad Kungen. I samma skrift relaterar han för övrigt ett annat "nog så behagligt inpass".

  Man satt vid kaffet och avecen vid Home Pool framför klubbhuset då Kungen reste sig upp från bordet, tog det uppmonterade spöt och gick ner till vattnet. Det blev pang direkt. 17 minuter senare låg en öring på 6. 7 kg i gräset. Flugan var Thunder and Lightning nr. l.

  Detta är inga fiskarhistorier, utan sannsagor från den tid då Bolmån vid Skeen i Småland var landets kanske finaste fiskevatten med grov insjööring.

  Då jag arbetade med tidskriften Sportfiskaren träffade jag Ankarcrona några gånger och blev också inviterad att fiska med honom i klubbvattnet vid Skeen. Resultatet blev då något blygsammare än de av Ankarcrona relaterade, men ett "nog så behagligt inpass" var en kilosöring som jag landade nedanför Home Pool och ett inte fullt så behagligt, en större fisk som tog min fluga och gick.

  Men Erna, klubbens hushållerska, gjorde verkligen en förnämlig blomkålsgratin.

  Theodor Ankarcrona var en god fiskare och en mycket skicklig kastare. Det påstods att vid dörrarna till Boserup, hans gods i Skåne, hade han alltid uppmonterade flugspön stående och gick aldrig ut genom en dörr utan att göra några kast. Han hade också stor framgång i casting, bl a vid en tävling i Paris.

  Då man arbetat med en sportfisketidskrift i 29 år och fiskat med fluga ungefär dubbelt så länge träffar man många fiskare. En del glömmer man aldrig. Kung Theodor var en sådan man. Han var avundsvärd såtillvida att han kunde ägna nästan obegränsad tid åt att fiska med fluga. Generositet och humor var två utmärkande drag i hans karaktär. Han upptäckte Skeens fiskemöjligheter men arrenderade inte själv vattnet, utan gjorde det till klubbvatten.

  En man av samma kaliber som Ankarcrona var jägmästare Bengt Bellander, som jag råkade första gången på en castingtävling vid Djurgårdsbrunn i Stockholm. Det var i början av 30-talet och jag lyckades vinna juniorklassen i fluga precision - och slog t.o.m segraren i seniorklassen. Bellander skrev några berömmande ord om min bedrift i tidskriften Från skog och sjö. Vi blev goda vänner och startade Sportfiskaren.

  Bellanders favoritfisk var harren och hans favoritfluga Alexandra. På den våta Alexandran tog han åtskilliga tusen kilo harr. Trots detta var han framför allt intresserad av torrflugfiske och ogillade djupt nattfiske. Därför tyckte han inte om Coachman. Han sa en gång:
- Om du är gentlemannafiskare och med andra ord inte fiskar nattetid, så använder du inte Coachman. Att fiska på natten med Coachman är som att skjuta tjäder för bloss.

  Bengt Bellander var inte bara en mycket kunnig flugfiskare, han visste också mer om naturliga flygfän och deras efterbildningar än de allra flesta, trots att han så vitt jag vet aldrig band några flugor själv.

  Han ansåg mete, vara det bästa namnet på sportfiske.

  Medan tidningen Sportfiskaren var i stöpsleven skrev han en gång till mej från Älvdalen.:
- Namnet, ja, jag försäkrar Dig att ju äldre Du blir, ju mera Du hinner nosa i allt gammalt, desto mer kommer Du att tycka om ordet meta. Det ligger dold mystik och undermedveten glädje i det ordet. Varken tyskar, engelsmän eller afrikaner har ett sådant uttryck. Och det behövs inte sättas idrott eller sport varken bredvid eller efter. Det står sig bra ensamt. Men, för fan, vill vederbörande hava "Månadstidskrift för konstmete", så gärna för mig, eller "Spö och håvsport", eller "Forsidrott med spö".

  En kunnig och särpräglad sportfiskare var också ingenjören Albert Höckenström, en tid ordförande i Sportfiskareförbundet och ansvarig utgivare för Sportfiskaren. "Höcken" var en man med ytterst bestämda åsikter, antingen det gällde tyngdpunkten hos spinnare för älvkarlebyfisket eller de rätta flugorna för rödingen i Ångermanland. Var det högvatten skulle det vara Mallard and Green, i lågvatten Mallard and Yellow. I övrigt brukade han använda kombinationen Mallard Yellow-Green.

  Det berättas att om "Höcken" fick storröding på fluga kunde det bli fest med champagne i fiskarstugan vid Kultsjön. Fick han ingenting fick man nöja sig med pilsner. I övrigt var Albert Höckenström en stor hedersman och en mångsidig fiskare som höll hårt på förbundets sportfiskebalk. Som ansvarig utgivare för Sportfiskaren efterträddes han av en annan välkänd sportfiskeprofil, Rolf Vilhelmson, han och allas vår Olle Törnblom är båda still going strong - OT i högsta grad - och får bli en annan historia.

Av Nils Färnström 1975 ©