Tankar på en bro
Av Rolf Smedman 1979

  Vattnet porlar svartblankt mellan isklädda och snöpudrade stenar i vinterströmmen. Så lågt har det inte varit på många år. stenskravlen som om somrnaren brukar vara ståndplatser för harren, ligger nu högt över vattnet, isbundna. Ett ensamt rävspår kringlar längs iskanten.

  Det är 10 grader kallt, men strömstararna trivs, de sträva visslingarna låter som en livsbejakande vårsång. Här samlas varje vinter ett stort antal av fåglarna, som om sommaren häckar vid något avlägset lapplandsvatten, men nu finner en säker matsplats på åbottnarna. Det är fullt av husmask och andra vattenkryp, lättåtkomliga nu när vattnet är så lågt. Kylan irriterar dem inte. Fast frostdimmorna stiger som vita rökar över vattnet, dyker de ogenerat och sätter sig sedan på iskanten och äter bytet. Från min plats på bron kan jag räkna till över tjugo strömstarar.

  Hur många gånger jag stått på den här bron och spanat efter harrvak går väl knappast att räkna, i över tjugo år, varje sommar. Det är lätt att falla i nostalgi när man på nära håll har fått vara med och se de stora förändringarna i åns liv. Då, på 50-talet, var här i stort sett orörd vildmark. Timmerflottningen gick en kort tid varje sommar och många gånger stod jag på bron och svor över kvällssläppet ur sjön, då storfisken följde med och vakade mellan stockarna, oåtkomliga med flugan. Men det fanns också kvällar då timret svepte ner fort och harren vakade på nästan varje kvadratmeter mellan länsarna. Då var det en sann fröjd att vara flugfiskare.

  Så kom 60-talet och med det den nya tiden. Den stora skogsrevolutionen började, med kalhuggning, flottledsrivning, stora krav på framåtskridande och snabba pengar. I dag gapar stora hål längs de mäktiga bergbranterna. Det har givit stora pengar men man hör ingen som ändå är riktigt nöjd, varken de privata skogsägarna eller de som företräder de stora bolagsskogarna.

  Och fisket har försämrats i samma takt, trots att kloka huvuden slagits ihop. Fiskevården har i stort sett bestått av utplantering av fisk för hundratusentals kronor, men inte många har haft en tanke på fiskens miljö, som är ännu viktigare att reparera efter alla stora ingrepp i den.

  "Det var bättre förr". Det får man höra överallt när man möter äldre fiskare. Och visst är det sant, i varje fall när det gäller strömmande vatten som ett efter ett har offrats för vår bekvämlighet. Som flugfiskare i över 40 år faller jag själv också ofta för frestelsen att berätta för yngre fiskebröder om den gamla goda tiden, då fisken vakade i tusental i alla obundna strömmar. Och de unga, entusiastiska fiskarna förbannar sig själva och i viss mån sina föräldrar för att de inte blev födda ett tillräckligt antal år tidigare.

  Visst har vi ännu en mängd fina vatten i vårt avlånga land, skillnaden är ju bara den, att vi är så ofantligt många fler som ska ha nytta av dem. Det var ingen konst att vara fiskare, när man hade nästan en hel å för sig själv. Avståndet i tid har ju också bidragit till att uppförstora eller sudda ut alla minnesbilder. Det är mycket lättare att komma ihåg de fina dagarna än de dåliga.

  Och all nostalgi till trots, nu har den yngre generationen sportfiskare börjat att återställa just den här strömmen, lagt ner många frivilliga och arbetssamma timmar på att lägga tillbaka länsar och sten, bygga upp stenkistor för att styra vattnet i sina gamla fåror. Det händer inte bara här, på många ställen i vårt land är just unga människor i fård med att försöka reparera vad äldre generationer, i rent oförstånd, förstört.

  Det byggs sakta men säkert upp en respekt för naturen, känsla för att fiske inte bara är att stå och håva fisk i överflöd, utan lika mycket en upplevelse som man inte kan värdera i kalla pengar.

  Måtte dom lyckas!

  Det har kylnat ytterligare och frostdimmorna tätnar över strömmen. Den snåla januarisolen är redan på väg ner bakom skogen som lägger isblåa skuggor över vattnet. Jag har stått och drömt alldeles för länge på bron och får bråttom att komma in i stugvärmen.

Text och teckningar av Rolf Smedman 1979 ©