Förtyngda flugor
Av Niclas Andersson

Ibland önskar vi förtynga våra flugor för att få dem att fiska djupare. Men förtyngningen förändrar samtidigt flugans gång i vattnet

  Ett sprakande spel av färger tecknade sig mot den uppsprickande himlen när solen allt snabbare försvann under horisonten. Det enda som hördes var naturens egen symfoni; fåglar, insekter och det strömmande vattnet bjöd in till en enastående konsert. Men tyvärr visade sig inte fisken vara lika intresserad trots en jämn ström av kläckande insekter. Främst var det dagsländor, men även en och annan nattslända visade sig, till skillnad mot fisken. Enda sättet att komma i kontakt med den trilskande öringen var att söka den med en förtyngd imitation av antingen en dagsländenymf eller en nattsländepuppa. För säkerhets skull använde jag en "stimulator", en stor och buskig torrfluga, som nappindikator, medan nymfen fick släpa någon decimeter bakom torrflugan.

  Strömmen var fylld med stora stenar som innebar åtskilliga bra födoplatser för öringen. Metodiskt försökte jag fiska av så många fickor som möjligt, och här och var kunde jag se torrflugan stanna upp bråkdelen aven sekund. Men trots snabba mothugg lyckades jag inte kroka någon fisk. I änden på tafsen, och bakom torrflugan, hade jag satt en aldrig tidigare prövad fluga. Den var faktiskt så färsk att den kommit till vid bindstädet samma morgon. Och helt uppenbart tyckte fisken om den, men krokningsförmågan var inte bra.

  Det som var annorlunda med denna nymf var det sätt jag förtyngt den på, och vid en närmare studie i grundvattnet vid strandkanten såg jag till min förvåning att flugan drev upp och ned i strömmen. Eftersom jag bundit flugan på en så kallad "curved nymph hook" som har ett något böjt krokskaft, så innebar detta att krokspetsen pekade snett ner mot det upp och ned vända krokskaftet, med följden att krokningsytan blev oerhört liten. Det var därför kanske inte så konstigt att jag inte hade lyckats kroka fisken.

  Mitt omedvetna misstag har säkert upprepats av åtskilliga andra flugfiskare. Men att förtynga sina flugor är i många fall ett måste för att, av olika anledningar, kunna fiska dem djupare. Idag finns det också åtskilliga varianter av krokar för den som vill binda sina flugor med avsikt att imitera olika former av larver, nymfer, puppor och räkor, som befinner sig nere i vattnet och är fiskens huvudsakliga föda. När vi sitter vid städet och binder förtyngda flugor, så gör vi det med avsikten att de skall sjunka, inte för att ändra flugans gång i vattnet. Men vi tänker kanske inte på att vår förtyngning faktiskt påverkar flugans rörelse och krokningsförmåga. Hur förtynger man då sina flugor på ett bra sätt?

  Test i akvarium

  Inför denna artikel gjorde jag ett experiment med hjälp av ett vattenfyllt akvarium. Avsikten var att verkligen se hur olika krokar uppför sig när man förtynger dem och om det är någon större skillnad på de krokar som finns på marknaden. Eftersom jag sköter om flugfiskeavdelningen i en sportfiskeaffär, så anser jag mig ha rätt god vetskap om vilka krokar som säljs och används mest. På det sättet kunde testet begränsas till fem olika sorters krokar. Jag testade även olika fabrikat, men med samma utformning på krokarna, och kom då fram till att oavsett märke så uppförde sig krok av samma typ på samma sätt. Alla testade krokar var i storlek 12 och förtyngdes med 8 varv blytråd av tjocklek .015". Krokarna testades med de två vanligaste varianterna av förtyngning; längst fram vid krokögat och mitt på krokskaftet. På den tecknade illustrationen framgår hur de olika krokarna uppförde sig vid respektive förtyngning.

  Resultatet var mycket intressant. Det var faktiskt bara två kroktyper, så kallade "curved nymph" och "shrimp/pupae" krokarna som drev i strömmen med krokböjen uppåt. Alla andra drev med böjen nedåt. Det gick heller inte att se någon större skillnad på om man satte förtyngningen framme vid krokögat eller mitt på kroken, förutom på den hårt krökta så kallade "shrimp / pupae" kroken, som vred sig 180 grader när förtyngningen ändrades från krokögat till mitt på kroken - och därmed drev "rätt".

  När man binder de flesta flugor, så förser man dem med någon form av hackel. Detta hackel fungerar som en slags "stabilisator", vilket gör det svårare för flugan att vrida sig i vattnet. Samma sak händer när man på en streamer binder in en hår- eller zonkervinge. Detta är i de flesta fall positivt då krokningsförmågan ökar. Däremot blir det en negativ effekt vad avser krokningsegenskapen hos de så kallade "curved nymph" krokarna, vilka vrider sig trots att man använder hackel på flugan (eller långfibrig dubbing) och får kroken att gå upp och ned.

  Detta minskar som sagt krokningsförmågan, men kan även utnyttjas på ett positivt sätt om man till exempel vill fiska en fluga rullande över botten eller vid fiske med riklig vattenvegetation, eftersom kroken då inte lika lätt fastnar i botten eller till exempel i tång vid fiske på kusten.

  Vill man emellertid att kroken i största möjliga utsträckning ska gå "rätt" och uppföra sig som testresultatet påvisar, så skall man dressa flugorna tunt och med så lite material stickande ut bakåt, framåt eller åt sidorna som möjligt. Ett annat alternativ är att använda ett "tungt" material i flugans bakkropp, till exempel "Swannundaze" eller liknande, för att på detta sätt fördela vikten över krokskaftet.

Fiske med förtyngd fluga och korta kast.

  Variera förtyngningen

  Det kan alltså vara mycket svårt att i förväg vid bindstädet veta exakt hur förtyngningen kommer att påverka flugan i vattnet. Med hjälp av den tecknade illustrationen med resultaten från min test kan vi dock få en inblick i hur flugan kommer att uppföra sig i vattnet.

  För den som vill fiska effektivt, i första hand i strömmande vatten, så kan det vara lämpligt att ha ett par ordinarie nymfer/puppor bundna med hackel, så att krokböjen pekar nedåt vid fiske närmare ytan eller i vattnets mellanskikt. Samtidigt bör man ha ett par rejält förtyngda flugor, tunt dressade, som vänder på sig i vattnet och driver med krokböjen uppåt. Dessa bör lämpligen vara bundna på "curved nymph" krok. De kan användas vid fiske riktigt nära botten, ett vanligt tillhåll för stor fisk, men man får då ge lite avkall genom en något försämrad krokningsförmåga. Genom att binda de olika flugorna med olika färg på bindtråden, kan man genom att titta på flugans huvud snabbt se vilken som passar bäst vid fiske nära botten eller längre upp i vattnet. Det är inte alltid så lätt att avgöra graden av förtyngning bara genom att väga flugor i handen om de är bundna på samma kroktyp, vill säga.

Här ser man hur flugkroken påverkas vid förtyngning framme vid huvudet respektive mitt på krokskaftet.
Observera hur Saltwater streamer/Curved Nymph och Pupae/Shrimp krokarna vänds upp och ned vid förtyngning, men att Pupae/Shrimp kroken vänds rätt igen när förtyngningen placeras mitt på krokskaftet.

  Jiggande rörelse

  Förtyngningen spelar alltså en mycket viktig roll, även om också de material som används påverkar flugans gång i vattnet. Men det finns fler sätt att förtynga sina flugor än det traditionella. På marknaden finns åtskilliga typer av kulögon, blyhantlar, guldhuvuden och liknande, som alla är till för att på ett eller annat sätt ge extra vikt och samtidigt förändra gången på våra flugor. Blyögon och blyhantlar placeras längst fram vid krokögat och binds fast med "åtta-teknik". Dessa ger dels ett intryck av ögon hos till exempel en trollsländelarv, men de ger samtidigt också flugan en mycket lockande gång i vattnet. Flugor bundna med sådana ögon kommer att sjunka snabbt med ögonen först, och när man sedan drar i linan rör de sig uppåt, också med ögonen först. På det sättet uppnår man samma rörelsemönster som vid fiske med jiggar, vilka som bekant är mycket effektiva beten vid fiske efter till exempel öring, abborre och regnbåge.

  Själv gillar jag att förtynga mina flugor med guldhuvuden, vilka inbjuder till mångsidigt experimenterande vid såväl bindstädet som ute vid fiskevattnen. Även om de oftast kallas just guldhuvuden, så förekommer de idag i åtskilliga färger, såsom svart, guld, silver, koppar och nickel. De finns dessutom i en rad olika storlekar och är tänkta att träs på kroken via krokböjen för att placeras längst fram vid krokögat.

  Men användningsområdet för dessa huvuden är mycket större än så. Dels kan man vända på det hela och placera guldhuvudet längst bak på flugan och därmed uppnå effekten att flugan sjunker snabbt med krokböjen först. Hackel och mjuk, långfibrig dubbing kommer då att resa sig uppåt, och när man sedan drar i fluglinan kommer flugan att stiga mot ytan med hacklet och kroppsmaterialet liggande längs med krokskaftet. Det ger en livfull fluga och bindtekniken och fiskemetoden kan vara användbar när man vill efterlikna små räkor vid flugfisket efter havsöring på kusten.

  Ett annat trevligt sätt att använda guldhuvudena på är att trä en nylonlina genom hålet och sedan vika tillbaka linan så att det bildas en ögla runt guldhuvudet. Därefter binder man in denna guldkula på valfritt ställe längs krokskaftet, så att guldhuvudet står upp några millimeter från krokböjen. Därefter binds flugan på vanligt sätt. Denna metod är särskilt lämplig när man binder imitationer av husmaskar, som skall krypa på botten. Placerar man öglan med guldhuvudet på ovansidan av kroken kommer den att vrida på sig och får därmed krokböjen vänd uppåt, och på det sättet minimerar man risken för bottennapp, samtidigt som blänket från guldhuvudet syns väl nere i bottenmaterialet och lockar fisken.

  Det finns alltså åtskilliga sätt att variera förtyngningen av en fluga. Somliga är bra, andra mindre bra, men de allra flesta har sin plats vid rätt tillfälle och i rätt sammanhang. Men det gäller att komma ihåg att förtyngningen påverkar flugan i många avseenden och att en korrekt förtyngning av flugan kan vara lika viktig som att sedan fiska den på rätt sätt.

Text och foto av Niclas Andersson © 1999
 

Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/