Regnbågar i Dream Creek
Av Rolf Smedman 1980

Alaskas vilda regnbåge är en tuff fisk, som i stridbarhet saknar sin like. Den finns i många vatten där, dels helt levande i sötvatten dels som havsvandrande art, steelhead, som kan bli mycket stor. Rolf Smedman berättar här om regnbågsfiske i Dream Creek, ett av de berömda vatten i Alaska, där han fiskat några gånger med växlande framgång.

Påslaget är alltid lika hårt och bestämt, den efterföljande rusningen med meterhöga hopp går i expressfart.

  När man i Alaska berättar att man har fiskat eller ska göra det i Dream Creek möts man nästan alltid av "Lyckliga du, som får resa dit till detta regnbågsparadis, jag avundas dej!" Dream Creek är en liten grund älv som rinner ut i Gibraltar Lake, en klarvattenssjö i kanten aven väldig bergskedja. Den fortsätter vidare ut i Iliamna Lake som har förbindelse med Bristol Bay på Alaskas sydvästra kust.

  Trots att Gibraltar lake är så vida omtalad för sin regnbåge är det ändå inte så lätt att komma i kontakt med den, man måste komma på rätt tid . Och rätt tid är några korta veckor på försommaren, kring midsommar och en bit in i juli. Några gånger har jag kommit dit i böljan av augusti och då är regnbågarna bortträngda av miljontals sockeye salmon, indianlaxen, som har ett av sina stora lekområden runt Gibraltar Lake.

  När laxen kommer, samlas många björnar där för att fiska. De kommer vandrande långt ifrån ur bergen och lever några veckor kräsligt på lax och hjortron, som växer i massor runt sjön.

  Vimlade av björnar

  När jag första gången landade där, i augusti 1976, fick jag annat än regnbågsfiske att tänka på. Det vimlade av brunbjörnar av alla format och att ge sig upp i creeken, även starkt beväpnad, var direkt livsfarligt.

  Regnbågarna såg jag inte en skymt av, det kokade av röda laxar i creeken och sjön utanför. Det roliga med de här laxarna är att de gärna tar en fluga, även när de har lekbestyr att syssla med . Nackdelen är att de står så tätt att man ofta krokar dem i ryggen om man rör på flugan för häftigt.

  Nästa gång jag hade möjlighet att fiska i Dream Creek var i början av juli 1978. Min fiskebroder Bo Högberg och jag hade kuskat runt Iliamna några dagar, haft ett fantastiskt fiske på King salmon och ville avrunda med ett lite mindre häftigt försök på regnbåge. Tiden skulle vara den rätta, men vädret ville annorlunda. Efter ett par landningsvarv runt kullarna vid sjön, satte vår flygare Tim ner oss vid stranden. Storm och regn piskade sjön och vi satte vårt tält så vindskyddat som möjligt i lä av videsnåren.

  Creeken var minst dubbelt så hög som vanligt och det gick helt enkelt inte att kasta en fluga. Av regnbågarna såg vi inte en skymt men däremot hade vi ett närgånget besök av en stor brunbjörn, som kom springande rätt på oss, när vi satt och smälte middan, inkrupna så långt som möjligt i lä av videsnåren. Den stannade fyra meter ifrån oss.

  Jag har mött björn förut många gånger och hört otaliga historier om dess farlighet och lynniga humör. Men än i dag vaknar jag ibland på natten och upplever de här minuterna.

  Björnen trampade av och an framför oss, jag hade rusat till tältet och plockat fram mitt lånade gevär, stod framför björnen och bad till honom däruppe att slippa skjuta. Jag hade haft en enda chans, ett skott och hade det inte fällt honom hade det säkert varit ute med oss. Till slut fick vi honom att vika undan genom att skrika och gasta. Då försvann han sakta in i videsnåren, tittade sig om flera gånger.

  När vi kröp in i tältet den kvällen rasade stormen och regnet vräkte ner. På morgonen när det ljusnade stod de färska spåren ett par meter från tältet. Björnen hade kommit tillbaka på natten, men dessbättre hade vi inte hört det, för regnet och blåsten rev i tältduken. Något regnbågsfiske blev det inte tal om och det var ganska skönt när Tim kom och hämtade oss till Iliamna och civilisationen där. Sedan fiskade vi några dagar i garanterat björnfattigare trakter...

Kommer man för sent på sommaren till Dream Creek är regnbågarna bortträngda av lekvandrande sockeye salmon. Många björnar kommer ner från bergen - och då fiskar man inte där, även om man är beväpnad till tänderna.

  Som grå skuggor

  Samma sommar var jag där igen i slutet av juli, men då hade laxarna hunnit före. Samma sak i månadsskiftet juli-augusti 1969. Då såg jag några av Dream Creeks stora regnbågar mellan laxarna i höljorna en bit upp. Men fiske var inte att tänka på, det gick minst tio björnar där. Då låter man gärna flugspöet vila ...

  Ju mer man försöker, desto större chans att träffa mitt i prick. Den 27 juni i somras landade Bo och jag ånyo där. Vi såg inte skymten av björn under landningsvarven, creeken rann klar och låg under oss. Våren och sommaren i år var onormalt kalla i Alaska, de flesta älvar var översvämmade av regn- och smältvatten. Men Dream Creek hade klarat sig och nu fick vi äntligen uppleva det berömda regnbågsfisket där.

  Överallt i de grunda strykorna stod det fisk, man såg dem tydligt som grå skuggor i vattnet och det var bara att välja ut en lämplig ström. Vi fiskade med flugspön i klass 5-6 på flytlinor. Fisken tog nymfer och torrflugor och vädret var bra. På kvällarna vakade massor av fisk i de grunda strykorna, vi behövde inte gå långt från tältet för att få några timmars intensivt och spännande fiske. Det drällde av regnbåge mellan ett och två kilo. Bo tog den största, en fighter på 3,5 kilo, medan jag fick nöja mej med 2,5 som största fisk.

  Vad gör man nu med all denna fisk? Jo, man släpper den tillbaka. Dream Creek ligger i ett särskilt sportfiskeområde runt Iliamna där det finns stränga bestämmelser om hur man får fiska. I Gibraltar Lake och dess biflöden får man bara fiska med fluga och flugspö och bara behålla en fisk per dag. Man får heller inte använda annat än enkelkrokade flugor, för att så skonsamt som möjligt kunna returnera fångad fisk.

  Meterhöga hopp

  Vi tillbringade tre dagar vid Gibraltar Lake, intensiva dagar med promenader över de nu björnfria kullarna. Strandängarna lyste blåa av vild iris. Sångfåglar höll försommarkonsert i videsnåren. Fiskepassen blev ganska korta, man kan få nog av överflödet.

  Vi fiskade ett par timmar på morgonen och sedan när solen började dala bakom bergen. Då steg fiskarna gärna till en torrfluga. Påslaget är alltid lika hårt och bestämt, den efterföljande rusningen med meterhöga hopp går i expressfart. Även om man väntar sig hugget, kommer det alltid som en överraskning.

  Vi försökte ibland fiska med orange streamers, men det gick inte bra. Fiskarna var så här års inställda på små insekter och flugor som kom drivande med strömmen. Senare, när laxarna börjar leka, äter regnbågarna mest laxrom och då är en orangefärgad streamer, fiskad nära botten, nästan det enda som ger hugg.

  Jag har försökt truga på dem en torrfluga, men även om fisken står på fotsdjupt vatten är det nästan omöjligt att lura den. En stor och bullig nymf kan dock få den på rätta tankar, men inte alltid.

  Den havsvandrande regnbågen, steelhead, kommer inte upp till Iliamna förrän i september- oktober, så den kommer man inte i kontakt med under sommaren. Men på ön Kodiak finns det en berömd älv som har en vårvandring av steelhead.

  Jag har haft förmånen att få fiska de flesta av laxfiskarna i Alaska, från King salmon till Arctic grayling. Om någon frågar mej vilken fisk jag föredrar, blir svaret regnbågen. Fiskad på lagom lätt flugutrustning ger den allt vad man önskar sig av det vi menar med sportfiske. Att den sedan smakar himmelskt gott vid alla former av tillagning gör inte saken sämre.

Text och akvareller av Rolf Smedman 1980 ©