|
Bone 3 O'clock
Av Claes Ylving
En resa som gick av stapeln
den 3:e Mars 2005, hemma igen den 14:e mars.
En berättelse från början till slut.
Foto Jan Melin 2005 © Planering
Jag och Mikael
(senare också Niklas) hade en längre tid slängt långa blickar på en
resa, arrangerad av ScandicAngler i Danmark. En resa vars destination var
Los Roques, Venezuela.
Resans
huvudattraktion var Bonefish, med chans på ett flertal andra arter som:
Baby-Tarpon, Permit, Barracuda m.fl.
Jag hade tidigare
aldrig hört talas om Bonefish, men detta sammanföll med ett program på
TV (fiske för alla, tror jag att det var) och när jag fick se de
förtrollande rusningarna som en Bonefish är kapabel till, så övergick
ett "löst snack" snabbt till ett seriöst övervägande. En
massa research på internet gav en uppsjö med information. Los Roques är
en ögrupp norr om Venezuelas huvudstad Caracas, den är vad jag kan
förstå ganska "okänd" bland sportfiskare, även för de som
är ute efter Bonefish. Här finns dock en Lodge som är känd, Pez-Raton
vars guider är mycket erkända.
Foto: Niklas Almgren 2005
©
Efter att ha
stött och blött frågan om huruvida vi skulle satsa på en sådan här
resa ett längre tag, så insåg vi att man lever bara en gång. Gissa om
vi tog rätt beslut! Sagt och gjort, vi tog kontakt med Peter Lyngby på
scandicAngler och anmälde oss till resan (Maj 2004). Nu började en annan
sorts research; flugor, linor, spön, kläder, annan utrustning, visum och
vacciantioner.
Resan skulle
starta från Kastrup i Köpenhamn den 4 Mars 2005 men efter några
månader fick vi ett mail från Peter Lyngby som meddelade att vårt
avreseflyg den 4:e Mars var inställt och att flygbolaget hade erbjudit
sig att täcka upp våra merkostnader (boende) om vi åkte den 3:e Mars
istället. Hemresedatum var dock fortfarande den 14:e Mars. Som tur var
så var det ingen som hade något att invända mot detta (och det tror jag
det! en gratis extra fiskedag..).
Det var i denna
veva som vi satt på jobbet över en kopp kaffe och diskuterade resan med
några kollegor. En av dessa kollegor, Niklas Almgren, hade planerat en
resa till Nya Zeeland för att fiska med en vän. Och jag frågade nog
när den resan skulle gå av stapeln eller något liknande. Han sa då att
det verkade mörkt för den resan, hans fiskekamrat hade fått kalla
fötter av en eller annan anledning. Eftersom det precis kommit ett
nyhets-mail från scandicAngler så hävde jag ur mig att det för någon
dag sedan fanns en plats ledig till Venezuela och Los Roques..
Niklas gick upp i
rök vid kaffebordet.. och dagen därpå meddelade han, med ett stort
leende, att han hade fått den sista lediga platsen till Venezuela :-)
Så nu var vi tre.
Shopping
Vi hade läst
rapporter om att det var viktigt att ha en bra tropisk fluglina i dessa
vatten, vi kontaktade återigen scandicAngler som rekomenderade en Rio
Saltwater lina. Denna lina fick vi dessutom erbjudande om att köpa
billigt genom dem, vi beställde linor och passade dessutom på att be dem
plocka ihop ett bassortiment av Bonefish-flugor. De hade ju trots allt
kört 2-3 turer till Los Roques tidigare och borde veta vilka flugor som
gäller där.
Spö
Härnäst vände
vi uppmärksamheten mot spö och rulle, vad vi kunde komma fram till så
var ett klass 7 spö 9-10 fot det ulitmata vapnet i jakten på bone. Nu
är det så att Mikael Thorvandt (tillika min mentor när det gäller
flugfiske, jodå det är sant; jag kan beskylla honom för alla hål i min
plånbok när det gäller flugfiske..) han är Loomis-frälst (nåja det
är jag med nu.. det är grymma spön!) och efter noga övervägande
bestämde vi oss för att beställa custom-byggda G.Loomis IMX #7 9"
spön (Niklas valde #8 10"), sagt och gjort, spöna beställdes, och
vi vände oss till nästa problem: Rulle..
Rulle
Efter mycket
dividierande slutade det med att vi samtliga inhandlade samma rulle.. det
som talade för just den rulle vi valde var dess:
- Erkänt jämna broms
- Inkapslade broms
- Slitstyrka
- Motstånd mot sand och
vatten.
Det blev en Loop
CLW rulle.. denna är mycket bra då den tål att ligga i sanden, i
vattnet och lite varstans.. det enda man behöver göra är att doppa ner
en CLW i vattnet och dra till i linan, så försvinner all sand och det
är bara att fiska på igen.
Den inkapslade
bromsen gör att vatten inte påverkar bromsens jämnhet. Vi hade dessutom
läst att denna rullen var speciellt utprovad på Bonefish. Den nya
modellen för 2005 skulle komma in i butikerna veckan efter vi åkt, så
vi fick nöja oss med förra årets modell. Sagt och gjort rullarna
inhandlades och laddades med 150m backing (ett krav efter vad vi läst).
Foto: Trygve Rolfsnes 2005
©
Nu inträdde en
period av väntan, med jul och snö här hemma och bara drömmar (samt
bilder och beskrivningar sönderlästa på internet..) men i och med det
nya året (2005) så var det dax att ta tag i den första delen av vår
resa.
För att kunna
komma till Venezuela och Los Roques så var vi tvungna att på något vis
ta oss till resans startpunkt, som var Kastrup i Köpenhamn. Vi
övervägde ett flertal alternativ, bla flyg och bil. Men eftersom vårt
flyg gick så tidigt från Kastrup så gick det inte att boka att
anslutningsflyg från Landvetter utan att behöva sova en natt i
Köpenhamn. Att ta bilen ner till Danmark och ställa den på flygplatsen
i 11 dagar insåg vi ganska snabbt skulle kosta en förmögenhet. Så vi
vände vår uppmärksamhet mot tåg. Tåg mellan Göteborg och Köpenhamn
är prisvärt ca 350 kr/tur. Tyvärr så gick inte heller detta att
kombinera utan en övernattning i Danmarks huvudstad, pga den tidiga
avgången. Tillslut hittade vi ett billigt hotell i närheten av Kastrup
som vi bokade.
När nu
avresedatumet närmade sig var det dax att inhandla alla de övriga
"nödvändiga" prylarna som man naturligtvis MÅSTE ha :-).
Kläder
Att stå och fiska
i gassande solsken hela dagarna i 30-gradig värme ställer naturligtvis
krav på kläder, långärmat och långbyxa't är ett krav i början, om
man inte vill spendera skjukdagar i sängen med brännsår.
Skydd för huvud och shades (solglasögon), är naturligtvis lika viktigt.
Eftersom den bästa formen av "bone-fishing" är sk.
"sightfishing" vadar man mycket. Av denna anledningen är det
mycket bekvämt om kläder man har torkar snabbt och släpper igenom
mycket luft. Solglasögonen skall naturligtvis vara av den polariserande
sorten. De underlättar, genom att ta bort blänk på ytan, för fiskaren
att se fisken. Det vi läst innan var att polariserande solglasögon med
brun ton var det bästa för de här förhållandena. På huvudet bör man
ha något med "brätte" och detta skall då vara mörkt på
undersidan eftersom en ljus undersida föder ögonen med för mycket ljus.
När man vadar
går man både på sandbotten, på koraller och sk Turtlegrass, det är
då nödvändigt att ha något som tål omild behandling men framför
allt, skyddar fötterna. Det finns något som kallas för Flatboots vilket
är vadar-kängor med riktig sula. Många använder dykarskor. Det man ska
tänka på är att man ALLTID får sand i skorna, och denna agerar sedan
5:ans sandpapper när du går. Jag och Mikael köpte oss ett par
flatboots, tre storlekar större än våra fötter, och till dem
inhandlades neoprensockar. Till en början var tanken att man skulle kunna
använda dem till våra vanliga vadarbyxor här hemma, men i efterhand var
neoprensockar faktiskt att rekommendera just för
"sandpapperseffekten". Sanden i skorna "sugs upp" i
neoprensockarna och gör då inte någon skada på fötterna. Niklas
köpte dykarskor med ordentlig sula, och dessa fungerade
tillfredsställande, även om han hade några plåsterbitar på
fötterna..
Övrig
utrustning
Vad gäller övrig
utrustning så handlades det ganska mycket.
En midjeväska
eller liknande är att rekommendera, och då med vattenflaska, det är
varmt där nere och man springer iväg långt ifrån "base-camp"
då måste man fylla på vätskeförråden. I midjeväskan har man allt
som kan behövas; tafsar, flugor, peang mm och man kan således gå med
bar överkropp och få lite sol, vilket inte skulle gå med en väst eller
liknande. En väst skulle nog också vara otrevligt varm. En annan
bra-att-ha sak är en sk "strip-guard" det är två st
"finger-tutor" i neopren som skyddar fingrarna som du drar din
lina över.. många meter lina blir det under en dryg vecka och
förslitningseffekten hade vi sett på bild. Lax-tafsar och Fluoro-carbon
material inhandlades i dimensionerna 0.25-0.30.
En vecka innan
avresedagen anlände våra flugor och linor, linorna monterades på
rullarna, flugorna fick sina platser i askarna och man undrade vilken av
dem som skulle vara "vinnar flugan". Vid en sådan här resa är
det nödvändigt att ha ett reservspö med sig, vi valde att ta med oss
våra lax-spön och lax-rullar #8. Värt att notera är att spön inte
får medtagas i kabinen på de flesta flygbolag, man måste alltså skicka
dem som bagage, och detta var grund till stor oro, eftersom INGET finns
att köpa på plats i Venezuela så kan ni ju förstå hur förtvivlad man
skulle bli om spön kom bort/gick sönder i bagagehanteringen. Av den
anledningen delade vi tre upp våra spön i två st "bazookas".
I efterhand kan
konstateras att spötuber fungerar utmärkt, samt att bazookas bara blir
till problem när man ska flyga de små inrikesplanen ut och tillbaka
från Los Roques.
Foto: Trygve Rolfsnes 2005
©
Vaccination
Veckan innan
avresa åkte vi till en lokal vaccinations-klinik, här rekomenderade de
en Havrix spruta och en mot Gula febern. En av oss fick oxå bättra på
sitt stelkramps skydd. Eftersom vi skulle befinna oss i övärlden så var
malaria omotiverad. Värt att notera här är också att vi valde bort
något mot "Turist-diarré", det ska man nog inte göra.
Resa
Nåväl vi var
klara, alla möjliga informationskällor var uttömda, all utrustning var
inhandlad, vaccinering gjord. Bara väntan kvar.. Varje dag blev som en
pina, man försökte hitta något nytt att läsa, någon ny infallsvinkel
som skulle ge oss en fördel över "saltvattens-torpeden" men
allt var redan läst, analyserat och nedbrutet.
Till slut kom
dagen med stort D. Det var dax för bonefish-äventyret.. och det började
på ett något annorlunda sätt.. Tre vagnar lastade med farliga
kemikalier i hade veckan före avresan spårat ur söder om Göteborg.
Eftersom dessa var svåra att få bort från spåret så fick vår resa
till Los Roques i Venezuela starta med en bussfärd till Kungsbacka..
Efter byte till
tåg i Kungsbacka hade vi en ganska händelselös tågresa till Danmark
och tillslut Kastrup. Väl där hoppade vi in i en taxi som fick ta oss
till vårt hotell för natten. Vi hade räknat med att det skulle finnas
något att äta vid hotellet, men ibland har man fel.. Vi bodde på ett
hotell som låg beläget i någon form av industriområde och klockan var
efter 23.
Receptionisten
meddelade att den lokala pizzerian nu var stängd, och det enda vi kunde
hitta till oss tre hungriga fiskare, var färdigpackade smörrebröd..
dessa köptes tillsammans med ett par öl var, för den nätta summan av
300dkr..
När vi som bäst
satt och njöt av våra dyra mackor och öl, kommer en suspekt person
igenom lobbyn, han bär på något som var misstänkt likt spö-tuber..
Mikael hävde ur sig "Fiskare?" personen tvärnitade och det
visade sig vara Tryggve Rolfsnes från Hamar i Norge, som skulle iväg på
samma resa som vi. Det blev till att sitta där och prata fiske på norska
(tur att vi fiskat en del i norge så vi vet vad, stang, hjul och snöre
egentligen betyder).
Senare fram på
natten var det dax att dra sig tillbaka till rummet för att försöka
blunda några timmar.. när klockan ringde 04.30 på morgonen var det inga
som helst problem för en sömntuta som mig att ta sig ur sängen.. inte
så konstigt kanske med tanke på vad som väntade.
Taxi hade ordnats
dagen innan, och vi bestämde att vi och Tryggve skulle dela taxi
istället för att vår kära norrman skulle behöva åka i en egen till
Kastrup. Vi hade beställt en kombi så vi fick plats med allt (inklusive
två bazookas) utan några större problem.
Väl tillbaka på
Kastrup så hade samlingsplats bestämts mitt på golvet mellan
incheckningsdiskarna. Där hittade vi resterande i gänget.
Samtliga deltagare
var:
Peter Lyngby (DK, ScandicAngler)
Ylving Claes (Swe)
Niklas Almgren (Swe)
Mikael Thorvandt (Swe)
Jan Melin (Swe)
Per Gylling (DK)
Tryggve Rolfsnes (Nor)
Anders Ekdahl (Swe)
Tord Andreasson (Swe)
Nu när vi
alla var samlade och faktiskt PÅ VÄG så kände man lugnet lägga sig,
förväntningarna var fortfarande höga och det okända hägrade, men nu
var man verkligen på väg, och man visste att snart ska jag få känna
på en bonefish.
Vi checkade in
vårt bagage och begav oss genom säkerhetskontrollen. Eftersom vi givit
oss av från hotellet så tidigt, hade det inte funnits någon frukost
tillgänglig innan vi åkte, så nu var vi rejält hungriga. Frukost
inhandlades (dyrare än kvällsmaten..) och vi satt alla samlade vid ett
bord i avgångshallen. Efter någon halvtimma kom vår Gate upp och vi
begav oss iväg.
Planet
mellanlandade i Frankfurt innan vi fortsatte med Lufthansa mot Carracas,
det var så gott som omöjligt att sova på flygresan ner, man var allt
för uppspelt. På utsatt tid landade vi i Venezuela, och efter att ha
letat reda på vårt bagage, begav vi oss ut för att leta reda på vår
skjuts till övernattnings-hotellet i Carracas.
I bilfärden till
hotellet fick vi en historie lektion och en beskrivning av det politiska
läget i landet av vår inhemska "guide". Det var en välkommen
informationsdel och eftersom vi helhjärtat tänkte ägna oss åt fiske
under vår vistelse, så var det bra att få en komprimerad lektion om
landet som vi befann oss i :)
Hotel Avila är
ett helt okej hotell som kanske har passerat sina glans dagar men har
hyfsad standard. Väl installerade i rummet traskade vi bestämt ner till
baren! Vi är ju trots allt på semester.. några av oss satt vid polen
och avnjöt några öl tillsammans med jordnötter medans flertalet åt en
middag. Jag lyckades med konststycket att få 5 myggbett på någon
minut.. medans ingen annan fick något enda.
Tidigt nästa
morgon vaknade vi, packade det lilla vi plockat upp ur våra fulla
resväskor och begav oss ner till frukosten. Frukosten bestod av blaskigt
kaffe och en torr macka. Men vad gör väl det vi var på väg att flyga
ut i den caribiska ö-världen?!
Vägen till
Carracas från flygplatsen dagen innan hade varit en enda lång
uppförsbacke.. Carracas ligger 1000m ovanför havet, medans flygplatsen
ligger i strandkanten. Resan till hotellet tog en dryg timma men resan
till flygplatsen kan knappast tagit mer än en halvtimma och inte gjort
åt mer än en bråkdel i bensin.. Jag behöver kanske därför inte
nämna att undertecknad var lite nervös under nerfärden, tur att
bromsarna fungerade.
Väl tillbaka på
Carracas flygplats så var det nya säkerhetskontroller, nya flygskatter
att betala. Efter att vi lyckats klara av de byråkratiska delarna med en
flygresa satte vi oss i vänthallen och fyllde i nya blanketter om vem man
var, vart man skulle, vad man skulle göra där, hur mycket prylar man
hade med sig osv. Efter en viss försening var det dax att borda planet.
Planet, ett propellerplan av äldre modell, var väl inte direkt i
nyskick, men kändes ändå stabilt.
Efter ytterligare
lite försening så kom vi tillslut iväg. 30 minuter senare fick vi vår
första glimt av ö-världen Los Roques. Det är helt fantastiskt att få
se de underbara färgerna som skapas runt öarna av den fina sanden,
korallen och det helt klara vattnet.
När vi gick ner
för landning undrade jag om vi inte skulle landa på vattnet, och
eftersom jag inte sett några pontoner på planet när vi steg på, så
blev jag lite konfunderad. Men precis innan jag räknade ut att vi skulle
slå i vattenytan så dök strandremsan upp, och en sekund senare slog
hjulen i backen. Nu var vi framme, vi hade landat på huvudön Grand
Roque! vår bas för veckan.
Flygledartornet på Los Roques
Foto: Mikael Thorvandt 2005
©
Ankomst
Vi hoppade snabbt
ur planet och vandrade bort mot "ankomsthallen", väl där blev
vi mötta av Victoria, vår värd för veckan på Posadan. Ett antal
bärare tog snabbt hand om vårt bagage och vi vandrade iväg genom byn,
mot posadan. Framme eller "hemma" på posadan installerade vi
oss i rummen; dessa bestod av två sängar, lakan, lampor ett litet skåp
och en toalett.. helt perfekt! Vid entén fanns en stor matsal (alla mål
mat är inkluderade) med bar.
Efter sedvanlig
rundvandring och förhållningsregler på posadan så gav vi oss iväg
för att skaffa fiskelicens. Det roliga här är att man först måste
bege sig till nationalparksförvaltningen för att skaffa ett
"tillstånd för att få lösa fiskelicens" så dit bar våra fötter oss
först.
När den proceduren, med pass och underskrifter, väl var avklarad så
fick våra fötter bära oss till andra sidan byn, för att lösa själva
fiskelicensen.. Vägen vi valde tog oss utmed stranden, och här såg man
direkt vilket rikt marint- och fågel-liv som finns här.
Pelikaner i
tusentals, störtdyker ner i vattnet för att fånga småfisk i
miljontals, som gör vattenbrynet helt grått.. Dessa små fiskar är nog
också anledningen till att det här finns gott om Bonefish. När vi väl
hade vandrat till andra sidan byn, och klarat av att lösa våra
fiskelicenser, hade alla av någon anledning ganska bråttom tillbaka till
Posadan.
Vi tog den snabba
vägen rakt igenom byn.. fast skillnaden från att gå på stranden är
inte så stor eftersom alla gator på Grand Roque är just sand.
Berättelsen fortsätter
här: del 2,
del 3
Text: Claes Ylving 2005
©
|
