Bone 3 O'clock
Av Claes Ylving

Del 2.

Sand, sand, sand och sand
Foto: Mikael Thorvandt 2005 ©

  Första fisken

  Anledningen till att vi hade så bråttom tillbaka är väl självklar för alla läsare, vi hade naturligtvis bråttom tillbaka för att rigga våra spön och ge oss ut på vår första fisketur.

  Vi tre oerfarna bone-fiskare, följde efter de som varit här tidigare och drog oss således ner till vad som är allmänt känt som "Coast Guard" en liten sträcka sandstrand i utkanten av byn, som skulle ge oss en hel del bonefish under veckan.

  Stränderna på Gran Roque är inte direkt badvänliga, inte för att det är något fel på sanden men så fort man kommer ner i vattnet, så finns det en hel del småsten och hela strandsträckan har, ett par meter ut i vattnet, massor med grönt sjögräs. Här är det omöjligt att bedriva "sight-fishing" men det verkar som om Bonefish'en är mindre skygg när den jagar i det här vattnet..

  Det finns en liten möjlighet att bedriva sight-fishing utmed kusten på Grand Roque och det är om man duckar för flygplanen och går förbi flygplatsen. Då kommer man till ett område med blandad sandbotten och "turtelgras". I alla fall; vi valde flugor och vadade med bestämda steg ut i vattnet, det dröjde inte speciellt länge förrän det visade sig att erfarenhet segrar i längden, Mikael krokade hela turens första bone, och sedan en till och sedan en tredje..

  Jag själv stod hjälplös och tittade på samtidigt som min hjärna arbetade tungt med att processa vilka tänkbara fel jag gjorde..

  Efter ett tag så blev det stopp mitt i en strip (not. Strip = intagning av lina), och innan jag han reagera över huvud taget så ser jag hur min löslina som ligger och driver på vattenytan helt magiskt försvinner..

  Detta går så fort att min hjärna ännu inte ens hunnit forma ordet, som den nu omställd från felsökning söker efter, BONE!

  Löslinan tar slut och det smäller nästan till när rullen accelererar upp till max rusningshastighet snabbare än du hinner vrida om tändningnyckeln på en Ferrari..

Foto: Niklas Almgren 2005 ©

  Jag höjer spöt så högt jag kan för att så lite lina som möjligt ska fara igenom den gröna tången.. och sedan sprider sig ett lyckligt leende över mina läppar.. shiiiiit vad stark den är.. herre djävlar.. ska den aldrig sluta? hur mycket lina har den tagit nu? saktar den inte in lite nu? nej, det gör den inte.. men lägg av! det är några av de osammanhängande, irrationella tankar som jag kan tänka mig for genom mitt berusade huvud vid tillfället..

  Jag höjer handen och bromsar rullen ytterligare (den står redan på max broms..) och efter en första helt otrolig rusning så kan jag äntligen ta hem lite av den backing monstret i andra ändan har stulit av mig.. men inte speciellt många meter, man känner tydligt när Mr.Bone vänder upp och gör sig redo för en ny rusning.. och då gäller det att hålla fingrarna borta från veven.. för det går fort och det gör ont när knogarna smattrar på flugrullens vev..

  Verkligheten runt omkring mig börjar så sakteliga återfå sina normala färger och ljud och jag inser att alla de berättelser jag läst, och läst igen, om den här fiskens explosivitet, knappt gör den rättvisa.. den är värre! Det är som om fisken är skulpterad i Trotyl..

  Jag och Mr.Bone byter backing med varandra ett tag, och efter en stund böjar jag ta ledningen, hemtagningen har börjat på allvar.. Vi hade anlänt till PARADISET!

  Även när du har fått en bone ända intill vattenbrynet kan du inte vara säker på att den inte har en rusning kvar i sig. Det hände ett flertal gånger att fiskarna var ända uppe i vattenbrynet och vände både en och två gånger. Lyckan av att ha landat sin första bonefish är total, och efter någon timmas ytterligare försök, så lägrar sig jet-laggen och vi beger oss upp mot posadan, min misstanke är att mina egna och Mikaels steg var lättare på vägen tillbaka än Niklas som hade gått tom första dagen.

  Fördelen med att resa västerut för att fiska är att tidskillnaden är åt rätt håll.. vi hade inga som helst problem nästföljnade dag att vakna redan kl 05.00 och vara ute och fiska vid första ljuset kl 06.00.

  Livet på Posadan

  Så småningom så rutades dagarna in, och den ena flöt obemärkt in i den andra.

  Vissa dagar, vaknar man strax före sex, går upp, tar sin magmedicin (en klunk Rom direkt ur flaskan), borstar tänderna (i just den ordningen! rom med nyborstade tänder är INTE gott..). Man tar sitt spö och sin midjeväska och ger sig ner till vattnet, antingen "Coast Guard" eller bortanför flygplatsen.

  När man kommer ner ser man solen stiga upp över horisonten, man ser lokalbefolkningen komma i båtar och lämna av sina barn för skolgång på Grand Roque. Man ser pelikaner i tusentals, sitta guppande på havet, glidflygande några meter ovanför och spanande efter mat, dykandes i branta vinklar och plaskande försvinna ner med huvudet under ytan för att komma åt sin huvudsakliga föda. Man ser också fisk som jagar i ytan. Och man mår som en kung. När klockan närmar sig 08.00 tar man sig tillbaka till Posadan för frukost, några som sovit lite längre kommer nyvakna ut ur sina rum.

  Frukost bestående av färskt bakat bröd, äggröra och ibland pannkakor dukas fram. Tillbringare med färskpressad juice står på bordet. När frukosten är avverkad sätter man sig ner och slappnar av medans lunchen görs i ordning.. och har man tur så är den klar vid 09.00, det är nu det riktiga fisket börjar.

  Man tar sin utrustning och sin kylbag med lunchen och vandrar ner till Oscars för att lösa biljett till någon av öarna: Madrisqui, Francisqui, Pirata Island, Crasqui, Surf lsland. Man ger sig iväg med den angivna båt-taxin. Väl framme vid ön, vald för dagens ävnetyr, så kliver man iland, och kommer överens med båtföraren när man vill bli hämtad, typiskt runt 17.00. Om man åker till öar lite längre bort så ingår stolar och parasoll i taxi-kostnaden, annars får man dessa för ett tillägg. Dessa sätts upp av båtförare + medhjälpare, och detta bildar dagens "base-camp". Här låter man sin tyngre packning ligga under dagen, ryggsäckar, reservspön och kylboxar.

  Innan man vet ordet av så är alla ute i vattenbrynet där skuggor av Bonefish och andra rovfiskar syns tydligt när de jagar in mot strandkanten. Rusningarna är ganska imponerande att se, och man kan tydligt se att dessa fiskar har en imponerande fart när de vill. Man vandrar runt och undersöker olika sidor av öarna under dagen, det kan vara helt öde stränder och laguner eller "flats" som ligger åtkomliga från ön. Det blåser ganska konstant vindar på ca 8 m/s här och den verkar alltid komma från samma håll. Detta gör öarna inte bara till ett paradis för oss fiskare utan drar också till sig många Kite-surfare.

  När klockan är runt 13-14 tar man sig tillbaka till base-camp och intar sin lunch, varvid man genast fortsätter att fiska.

  Vid den bestämda tidpunkten för återfärden bryter man läger och inväntar transport hem, jag vet inte hur de kommer ihåg alla turister och när de skall hämtas, för jag såg aldrig någon som skrev ned något, aldrig..

Men utan problem blev vi alltid hemforslade på den utsatta tiden.

Vår Posada för veckan
Foto: Niklas Almgren 2005 ©

  Vid hemkomst, ställde man ifrån sig spöt, drog av sig sina flatboots och tog en dusch. Duschvattnet (och kranvattnet) körs ut av en av Grand Roques två bilar (lastbilar båda två) och det finns endast en kran i duschen.. Inget kallvatten och inget varmvatten, bara vatten PÅ eller AV. Men även om det känns ganska kallt när den lilla, lilla rännilen vatten kommer från duschmunstycket så håller det nog egentligen en mycket behaglig temperatur.

  Vattenbehållarna står på taket i solen hela dagen. När rengöringsproceduren är klar, så smörjer man in sig med lite mjukgörande medel och går ut i matsalen för en öl, eller två, eller tre, eller... Proceduren i baren är enkel, man tar en öl, vatten eller läsk, ur kylen och sätter ett streck på notan.

Under hela min vistelse så gick den notan tillslut (9 dagar) på 35$. Det kan ge en fingervisning om kostnadsläget.. jag drack en hel del av samtliga nämnda vätskor.

  Efter att ha slappat antingen i baren med öl, eller på taket med egenhandlad gin&tonic så var det dax för middag vid 20-tiden. Denna bestod alla dagar utom EN av fisk, man blir ganska trött på fisk, fisk, fisk.. men en dag överaskades vi av kyckling. Anledningen till att man nästan uteslutande serverar fisk är inte att köttet är dyrt, utan att det är det enda man kan garantera färskheten på.

Efter middagen är samtliga väldigt trötta och lampsläckartid brukade vara runt halv tio på kvällen.. vilket är bra för då vaknar man av sig själv i soluppgången.. och en ny fiskedag ersätter den gamla..

  Fisket på öarna

  Los Roques är en marin nationalpark som består av ca 350 öar. Det blev utnämt till nationalpark 1972.

  Crasqui

  Den ö som ligger längst bort, den har enligt utsago karibiens längsta sandstrand. I vilket fall så är den LÅNG. I innandömet av den här ön ligger en stor men väl skyddad lagun, det här är den idealiska platsen för sight-fishing. Vilket Mikael fick erfara.

  Mikael bestämde sig snabbt för att kolla av lagunen redan vid ankomst till Crasqui, och försvann in mellan husen lika fort som ödlorna som finns överallt attackerar allt ätbart. Följande har jag fått berättat för mig:

  När han närmar sig lagunen, tillräckligt nära för att se fisk, så ser han ett stooort stim med Bonefish precis där man vadar ut. Helt exalterad försöker han få till ett kast (vilket när du står i ett stim med 40-50 bone's och i stark motvind är en mycket svårare sak än man kan föreställa sig). När han väl får ut ett dåligt kast och börjar strippa hem, får han ett hugg. Den fisken tappar han (man tappar en hel del fisk..) genom att fisken rycker av flugan. När han står där ser han en stor skugga närma sig stimmet i hög fart, det är en ca 1,5 meter lång baracuda..

  Har man sett tänderna på en 'cuda så har man respekt för den fisken.. Cudan jagar bonefishen och Mikael försöker knyta fast en ny fluga. När han tittar upp igen så finns inget spår av varken baracuda eller bonefish. Inte speciellt nedslagen av det vadar han ut i lagunen rakt över mot den lilla ön och rör sig åt vänster utmed mangrove-skogen.

  Efter ett tag tar jag mig också ner till lagunen, jag har bestämt mig för att fiska baracuda, jag har satt på gädd-tafs och en överdimensionerad fluga. Jag ser Mikael på andra sidan av lagunen och bestämmer mig för att jobba mig bort åt vänster på hitsidan istället. Efter att ha gått och kastat in under mangroven i ca 50 m följer en liten barracuda (kanske en halvmeter) efter flugan ut. Vattnet här inne är mellan knä och midje-höjd så man ser fisk tydligt. Barracudan följer efter min fluga ända in tills dess att jag bara har tafsen kvar ute. Men den vägrar hugga..

Foto: Tord Andreasson 2005 ©

  Jag står där och metar lite med flugan framför mini-cudan när jag märker en skugga som står still i vattnet 2 meter bortanför min mini-cuda. Jag höjer blicken och får se en 1.5 meters baracuda som står och tittar på min mini-cuda och min fluga. Det är en ganska skrämmande upplevelse att stå så nära en fisk som lätt borde kunna bita bort hela mitt lår (en bit ur det i alla fall) och en kort sekund är jag påväg upp i mangroveträdet. Men fiskaren i mig tar snart överhanden och jag tar sakta upp min fluga och kastar mot den större barracudan. Men förgäves, den tappar intresset och simmar iväg.

  Efter några korta svordomar fortsätter jag min baracuda-expidition. När jag kommer längre bort kommer Jan Melin ikapp mig och vi står jämsides och fiskar, Jan tar en mindre baracuda och jag fotar. Efter en stund försvinner min löslina i ett typiskt Bonefishhugg, detta när jag är på så djupt vatten att jag inte kunde se fisken, Bonefishen har huggt på en baracuda-fluga och gäddtafs, inte någon vanlighet för en fisk där man måste använda så tunn flourocarbon-lina som möjligt för att inte skrämma den..

  Men fisken var också den största jag lyckades ta under resan (58cm). Efter några karaktäristiska rusningar så ser jag, och Jan, att imellan mig och min bone så står det en rejäl baracuda.. och Jan skrockar, den får du aldrig upp.. Mycket riktigt: baracudan försvinner och efter några sekunder så plaskar det till ordentligt i vattenytan ungefär där min bone borde befinna sig..

  Jan kommenterar - "det där var ingen bonefish" (bonefish går aldrig upp i ytan under en fight). Min fisk blir nu mycket mattare och gör bara lite halvhjärtade sprattel när jag hämtar hem hela linan. När jag får upp fisken så är nästan hela ryggfenan borta och den har ett stort sår i sidan.

  Så tillbaka till Mikaels sight-fishing upplevelse; Efter att ha missat hela stimmet i början av dagen och fiskat av hela den bortre vänstra sidan beger han sig tillbaka till den lilla ön vid ett av de två utlopp/inlopp som finns till lagunen.

Efter att fiskat en stund, ser han ett stim med uppskattningsvis 10 st fiskar komma cruz'ande. Denna gång, efter att ha lärt sig den svåra vägen, tar han ett par djupa andetag och säger åt sig själv att bara ta det lungt och kasta som om det inte fanns någon fisk i närheten.. sagt och gjort han lade ut linan i ett bak-kast och den hamnade perfekt i förhållande till stimmet.. inte för nära (då skrämmer man fisken) och inte för långt bort (man vet ALDRIG vart bonefish är på väg..) som sagt flugan hamnade perfekt.

  Mikael lät den sjunka några sekunder och började sedan med bonefish-mantrat: Strip, Strip, Strip, STOP! och PANG den fisk som Mikael nu mera titulerar "Ledar-benet" tog flugan och drog iväg som om vattnet var raktetbrännsle.. samtliga andra fiskar i stimmet formerade runt ledar-benet och Mikael rapproterade senare att det såg ut som om han hade 10 st på samtidigt.

  Efter att ha förlorat nästan all backing ett par gånger om, i en fight som han påstår att han aldrig kommer glömma, så fick ledar-benet se sig själv besgrat av en tok-fiskare från norr :-). Mikaels predikament här var att han står mitt ute i lagunen, långt ifrån land (eftersom det bara finns en smal strimma strand, över allt annars hänger mangroven ner över vattnet).

  Han bestämmer sig för att försöka bogsera fisken över lagunen till stranden, med risken att tappa den. Men han fick upp fisken på land och kunde ta bildbeviset som krävs (eftersom alla vi andra var ovetande om vad som hände).

Den fisken mätte hela 65 cm, det är en dröm-bone även om de kan bli upp mot 80 cm.

Foto: Tryggve Rolfsnes 2005 ©

  Madrisqui

  Ön Madrisqui ligger bara ca 5 minuter med taxi-båt från Grand Roque. På den här ön finns det nog flest bad-turister, man måste vara försiktigt om man fiskar på den långa stranden där de flesta turister uppehåller sig, man vill ju inte få en ettrig italienare i bak-kastet.
De fiskbara delarna av ön är Flats i väster, en lång sandstrand i söder och ett "sund" i öster, sundet i öster är en grund bit vatten som skiljer Madrisqui från sin grann-ö Pirate Island.

  Vi gjorde under vår tid här två landstigningar på Madrisqui, en första dagen då Peter Lyngby tog med oss "rookies" hit. Direkt när vi landsteg och lade ifrån oss våra väskor vid base-camp, så pekade Peter ut i vattnet, och där såg vi mycket riktigt skuggorna av ett par bones röra sig parallellt med stranden. Naturligtvis slängde vi ifrån oss allt överflödigt och började fiska på dem. Dessa ville inte, och faktum är att de som simmar utmed strandkanten är ruskigt svårflörtade.. Om detta beror på att de är skygga eller att de är upptagna med den ENORMA mängd småfisk som uppehåller sig i strandbrynet är svårt att säga.

  Den västligt belägna flatsen är en uppskattad fiskeplats, det är på sådana här ställen som sight-fishing verkligen kommer till sin rätt, man smyger sig på fisken, man lägger ut flugan så försiktigt det bara går, inte för nära och inte för långt bort.. man försöker hela tiden räkna ut vart fisken är på väg (en omöjlighet..). Det är fantastiskt roligt att fiska så här.. och känslan när man ser hugget är fantastisk. Sundet som finns i öster är grunt, och lämpar sig även det för sight-fishing. Det var här som jag och Mikael lyckades landa fem bonefish under ett par timmar.

  Dagen där på fick höra att ön var avstängd i fem dagar, detta på grund av att George Bush den äldre skulle bo på ön, lite senare fick vi reda på att det inte var Bush som var där utan Carter.

  Men ön var off-limits för de närmare fem dagarna. De fem dagarna blev i äkta manjana-stil till sex dagar.

  När dagen kom då de tillslut öppnade ön igen, så var vi ju inte sena att åka dit. Vi tänkte oss att all Bonefish som simmar runt ön nu hade fått lungn och ro i sex dagar, och inte skulle vara så skygga för oss fiskare längre.

  Till saken hör att det nu var i slutet av vår vistelse i Los Roques och varje dag hade vi suttit och väntat på att vår frukost skulle serveras och att vår lunch skulle packas, dagen innan hade vi tröttnat och bett Victoria på posadan att packa både lunch och frukost redan kvällen innan åt oss. Jag hade varit nere hos Oscars och lyckats boka en mycket tidig båt (långt innan Oscars öppnade) till Madrisqui. Kl 06.00 satt vi fem personer på kajkanten och väntade på vår båt, som naturligtvis inte kom förrän 06.45 :-).

  Men faktum är att vi nu lärde oss en nyttig läxa för nästa tur till Los Roques, Bonefishen var mycket piggare på att hugga så här tidigt på morgonen, jag och Mikael tog fem stycken tillsammans på bara ett par timmar.. det ska jämföras med 10 st landade, var på hela veckan. Vid nästa tur till Los Roques skall båt bokas och frukost+lunch packas dagen innan, det är ett stalltips!

  Pirata Island

  När man vadat över sundet på Madrisqui hamnar man på Pirata Island, den här ön lämnade vi i stort sett ofiskad under vår vistelse, men vi tog en promenad utmed strandkanten. Det finns några "hotspots" som åtminstånde ser bra ut, och en fördel med den här ön är att bad-turisterna håller till på Madrisqui och bonfishen här antagligen inte blir direkt uppjagade av badande människor.

  Surf lsland

  En liten ö som igentligen hör till Francisqui. Här får man som fiskare vara för sig själv på ön, det är värre med de kite-surfare och surfare (av vilka öns namn kommer) som finns i vattnet.

  Men det bästa fisket här hade vi på öns baksida dit inte många surfare kommer. Nackdelen är att vattnet liknar det på Gran Roque, dvs här finns sjögräs som gör det så gott som omöjligt att utöva sight-fising. Dock så lyckades vi lura upp ganska många bones med blind-fishing.

  Om man vandrar vidare norrut på ön så kommer man till vatten med steniga bottnar, något som jag förstår av någon anledning kallades (av de som varit här förrut) för barnkammaren. Vi provade den här sträckan också och fick en hel mängd med akvariefisk, fisk på så gott som varenda kast, men ingen bonefish.

  Francisqui

  Vår erfarenhet av den här ön är att den ser otroooligt het ut, med en gigantisk flat på västsidan och "snorkelbara" rev på östsidan, stranden där emellan är väldigt kort och full av turister så där går knappast att fiska.

  På ön finns också en restaurang som serverar languster, dessa såg mycket goda ut och nästa gång får det nog bli en lunch här :-).

  På utsidan är det öppet hav och vågorna går höga, ganska ofiskbart om man inte spinn-fiskar. Den klart bästa delen av ön är flatsen i väster, under vår dag där såg jag endast 2 bonefish på HELA DAGEN, vilket är riktigt dåligt, och hela manskapet (fem man den dagen) kammade verkligen 0!

  Det var nästan så att man inte ens fick någon "akvarie fisk". Andra i gruppen hade dock varit där några dagar tidigare och fått skapligt med bonefish, så vi hade med största sannorlikeht bara otur, ingen bone hemma den dagen. Vid en ny resa så skall nog ett besök avläggas ändå, det för att få fiska på de fina flats som ön har.

Berättelsen fortsätter här: del 3
Tillbaka till: del 1

Text: Claes Ylving 2005 ©