Stor öring på torrfluga
Av Bengt Öste 1982

  Många reglerade vatten gömmer stammar av grov öring. Torrflugefiske efter sådan öring är, liksom torrflugefiske efter havsöring, fortfarande en "oupptäckt" möjlighet med stora vinstchanser.

Kenneth Boström har krokat en grov öring... men efter luftsprånget på bilden tömde den rullen på både lina och backing!

  En stor fisk hävde sig plötsligt och ljudlöst ur det snabba, solglittrande vattnet. .. under en mikrosekund hängde den där, över vattnet, med öppen mun, liksom vilande på sina utspärrade bröstfenor .. . dess buk skimrade som pärlemor, dess sida lyste rosenröd i det skarpa ljuset ...

  Herregud, tänte jag, en röding . .. är det verkligen möjligt?

  Fisken sjönk tillbaka i det klara vattnet, framåt och nedåt... en stor och mörk och tvärt avhuggen stjärfena skymtade ett ögonblick ovan ytan, så försvann även den. Nej det var ingen röding... en öring, naturligtvis - men vilken bjässe!

  Detta utspelades under någon eller några tiondelar av en sekund den 1 juli i år, i en hårt reglerad skogsälv i Norge. För att få uppleva de tiondelarna hade jag rest nittio mil och fiskat flitigt i tre dygn, i ett vatten som jag normalt skulle ha farit förbi - med gasen i botten och bortvänt ansikte, dessutom!

  Expedition stor öring

  Men ensamhet och orörd natur var inte, som så ofta annars, målet för denna fiskeutflykt. Detta var Expedition Stor Öring, och den som vill öka vinstchanserna i den sortens lotteri får finna sig i att pruta på kraven på ostördhet och fager natur - de största chanserna finns nämligen, enligt min och många andras erfarenhet, i produktiva rester av i övrigt skövlade vatten.

  Det händer nämligen, inte sällan, att en härdig öringstam överlever en utbyggnad och att de överlevande öringarna växer snabbt och blir mycket stora - reglerings magasin och kraftverksdammar kan understundom ge dem rikligt med föda under den tid av året som de annars tvingas svälta sig igenom, alltså den långa vintern. Har lämpliga lekområden räddats undan förstörelsen kan resterna aven sådan öringstam leva vidare - och bjuda sportfiskaren på angenäma överraskningar.

  Det finns många sådana vatten. Ett välkänt sådant i Norge är Hemsila - ovanför Eikredammen i Hemsedai är älven till större delen orörd, och de öringar som söker vinterkvarter i dammen kan bli mycket stora. Ett praktexemplar fångades senast denna sommar: 4,2 kilo, på torrfluga! Hemsila är ett biflöde till Hallingdalselva, och även den har öringstammar som varje år bjuder sportfiskarna på rekordfiskar.

  Men den älv som jag och mina fiskebröder denna gång besökte är avgjort hårdare härjad - helt eller delvis uttorkade älvstumpar, bergtunnlar, konstgjorda vattentrösklar, dammar och elledningar fanns snart sagt överallt. Men trots detta fanns här öring, stor öring, och de fiskebröder som tipsat oss om just detta vatten hade också berättat var öringen brukade finnas.

  Torrfluga bäst

  Vi hade det alltså väl förspänt, men även utan så generösa tips går det att hitta öringen. Traditionellt fiskas sådana vatten mycket tidigt och mycket sent på säsongen, framför allt med mask och spinn, och i just denna älv även med plastkulor och utterbrädor. Men på högsommaren är det sällan någon lokal fiskare som ens försöker - "det är bare svensker som får fisk i denne elva", svarade en ortsbo sötsurt när jag frågade honom om fisket.

  Och det är säkert riktigt. De svenskar som besöker älven sommartid är nämligen flugfiskare och fiskar huvudsakligen med torrfluga - och vid den tiden på året är torrfluga den utan all jämförelse effektivaste fiskemetoden. De fiskebröder som tipsat oss berättade att de bara någon enstaka gång mött lokala fiskare, som utan framgång kastat plastkulor med mask eller fluga - enda resultatet blev att fisken vägrade hugga.

  Under våra dagar i älven gjorde ett par lokala fiskare ett försök med utterbräda och stora, dubbelkrokade våtflugor, och resultatet blev detsamma. Öringen är ju normalt en skygg fisk, och stora öringar är mycket skygga - minsta störning förstör alla chanser att fånga dem, och en plaskande plastkula, en utterbräda eller en båt är i det sammanhanget stora störningar.

  Även av ett annat skäl är torrfluga den enda rätta metoden sommartid. Stora öringar vakar sällan, så sällan att det antagligen skulle gå veckor, ja, kanske år mellan varje fångad fisk om man envisas med att fiska enbart på vak. Men storöringen tar torrflugan ändå - om den fiskas på rätt sätt på rätt plats och vidrätt tid. Med en "blint" fiskad torrfluga kan fiskaren täcka stora områden på relativt kort tid; att få en våtfluga eller en nymf att "fiska rätt" i snabba och knixiga strömmar och bli observerad av fisken är avsevärt mycket svårare.

Bengt Öste drillar en trekilosfisk i Storöyna i Aurlandsälven - ett vatten med många ypperliga "ställen" för torrfluga.

  Stora "kusar"

  Stor fisk ska ha stor mat, lyder en gammal - och diskutabel - tumregel. Men i det här fallet stämmer den: stora, buskiga torrflugor är avsevärt mycket mer lockande för den stora öringen än de små, traditionella nattsländeimitationer som Streaking Caddis t ex, bundna på långskaftade krokar nr 10 eller vanliga torrflugekrokar nr 8, samt den högtflytande, yviga Badger Variant nr 10 eller 12, en Lennart Bergqvist-fluga - som med stor framgång lanserats av Per Oscarsson i Vara - var den rätta medicinen!

  Rätt sätt att fiska dem är blindfiske uppströms-tvärströms, med fallskärmskast för att få långa flytsträckor - gärna tio meter eller ännu mer!

  Rätt plats... ja, det lönar sig i regel att bölja i de första hård strömmar som möter öringen; när den söker sig uppströms från en damm eller ett magasin, om dessa strömmar har rätt strömhastighet och djup.

  Rätt tidpunkt, slutligen, är något man får pröva sig fram till. Timmarna före och efter solnedgången är klassiska och pålitliga, men den öring som beskrivs på de första raderna i denna artikel tog flugan i solgass klockan två på eftermiddagen ...

  När öringen lämnar de ofta djupa dammarna och magasinen för att gå upp i de grunda strömmarna, är den sällan ensam. Dessa uppströmsvandringar sommartid är så kallade näringssök, och öringarna kommer i stim. Den plats, där vi fick kontakt med dem, ett hundratal meter av älven med stenbotten, relativt snabb ström och ett djup på 0,5 -1,5 meter, var "parkering" för ett stort antal öringar, alla stora... någon öring under kilot tycktes inte finnas där!

Däremot fanns där öringar som var avsevärt mycket större. Den första som tog en av våra flugor (en Streaking Caddis) uppskattades till mellan tre och fyra kilo under de korta ögonblick vi fick chansen att se den, och ytterligare några fiskar i tvåkilosklassen slet tafsarna eller spottade ut flugorna. Alla utom en, den rosenskimrande, en öring på 2,1 som lät sig betvingas trots 0,20-tafs . .. men den var en beskedlig fisk, förmodligen för att den aldrig anade att den var i fara - efter en sjuttiometerspromenad nedströms larvade den runt i en djuphåla tills mjölksyran tog ut sin rätt.

  Grova tafsar

  Att undvika att skrämma fisken är A och O vid storöringsfiske, både innan fisken tagit flugan, och även sedan den krokats. Men så dags kan det vara svårt att undvika - följden blir inte sällan en långrusning som raskt tömmer rullen, oavsett längden på backingen. .. Däremot förefaller dessa stora öringar inte så kinkiga med tafsgrovleken - är vattnet bara tillräckligt oroligt, går det att använda en såpass grov tafs att även en skrämd storöring låter sig tyglas.

  För mig var det påfallande hur snarlikt havsöringsfiske detta skogsälvsfiske är. Den enda skillnaden mellan detta julifiske och det havsöringsfiske jag tre veckor senare bedrev i Aurlandselva på norska Vestlandet förefaller vara att havsöringen i regel är villigare att ta en våtfluga än en torrfluga; i skogsälven var det tvärtom.

  Men vid de tillfällen då torrflugan var rätt medicin även för havsöringen, var fisket till förväxling likt: samma buskiga torrflugor (under havsöringsfisket kompletterades urvalet med en stor Nalle Puh - men även den hade sannolikt gett resultat också i skogsälven), samma slags ståndplatser, gärna i vitvattenkanterna och under "guppigt" vatten, samma flockar av fisk som samlades på ett begränsat utrymme av älven. Inga vak, blint fiske - och fisk som oftast tog flugan med en hög och elegant headand- tail-manöver.

  Den som har erfarenhet av havsöringsfiske med torrfluga kan alltså tillämpa samma taktik och teknik i hårdreglerade skogsälvar - och omvänt, naturligtvis. I bägge fallen tycks strömhastigheten och vattendjupet spela en avgörande roll för öringens villighet att stiga till en blint fiskad torrfluga. Strömhastigheten ska vara "lagom", och lagom betyder fortfarande vadbart vatten även om det trycker hårt mot benen - ungefär så fort att även en tränad flugfiskare har fullt sjå med att hinna ta in löslina om flugan kastats uppströms.

  Småhoppande vatten

  Oroligt, småvågigt, "guppigt" vatten är avsevärt mycket bätttre än blanka strömmar, och den lilla triangel av "småhoppande" vatten som brukar bildas där två snabba strömmar möts är den bästa platsen av alla. Den brittiske sportsmannen Anthony Buxton berättar i boken " Fisherman Naturalist" (Collins, London, 1946) om sitt havsöringsfiske i Norge på 30-talet; den största fisken, på 17 pound (drygt 7,5 kilo), fångade han på torrfluga i just en sådan liten triangel, och de fungerar än i dag - de två största havsöringar som tog mina torrflugor i somras (2,3 och 2,8 kilo) lurades också i just en sådan liten vattenfläck.

  Det får heller inte vara för djupt - Buxton konstaterade att en havsöring sällan stiger till torrflugan från ett djup över 4 fot, och det stämmer också med mina erfarenheter - både för havsöring och stor skogsälvsöring.

  Relativt grunt vatten, och relativt snabbt, alltså. Jag vågar gissa att anledningen till att torrflugefiske efter havsöring och annan stor öring fortfarande är en "oupptäckt" gren av flugfisket, trots att det i Norden säkert finns ett par hundra vatten, där ett sådant fiske inte bara är möjligt utan också kan bedrivas framgångsrikt, är att torrflugefiskaren frestas att endast pröva de fiskeplatser som traditionellt är " bra ställen", alltså bra för torrflugefiske efter mindre öring eller bra våtflugesträckor.

  Men de "ställen" där stora öringar villigt stiger till torrflugor är i regel andra, ofta sällan eller aldrig fiskade: Om strömhastigheten och djupet stämmer, och fisken finns där, då...

  Tre flugmönster för storöringen

Streaking Caddis (Kenneth Boström och Lennart Bergqvist):
Se även bindmönstret på denna länken

Krok: streamerkrok nr 10 eller 12.
Kropp: fyllig, dubbad poly - smutsgul, gråbrun eller olivgrön.
Kroppshackel (finns inte på originalmönstret, en s k variant): "stubbat" (3 mm) brunt tupphackel.
Vinge och huvud: hjorthår, muddlerbundet och klippt, så att huvudet får en flat undersida, och inga hår från vingen finns kvar under kroppen.

Badger Variant (Lennart Bergqvist):
Se även bindmönstret på denna länken

Krok: torrflugekrok nr 10 eller 12.
Stjärt: tjock bunt fjäderstrålar från Badger saddlehackelfjäder.
Kropp: quill - fjäderskaft från Badger tupphackelfjäder.
Hackel: tre Badger saddlehackelfjädrar av mycket god kvalitet - hacklet ska fylla halva krokskaftet.
Huvud: beige tråd lackad med klarlack eller svart lack.

Nalle Puh (Simo Lumme, poly-variant):
Se även bindmönstret på denna länken

Krok: torrflugekrok nr 8.
Kropp: fyllig polydubbing, lindad halvvägs ner i kroksvängen samma färger som för Streaking Caddis.
Kroppshackel: brunt tupphackel, 6-8 varv.
Vinge: gräddfärgad, grov poly.
Fronthackel: två bruna tupphackel, något större än kroppshackelfjädern.
Huvud: brunt eller svart.

Av Bengt Öste 1982 ©
Foto av Lennart Bergqvist 1982 ©