Ett litet sommar-intermesso
Av Einar Björkegren 1976

  Många av de vingförsedda torrflugorna är rena mästerverken, men fiskar dom bättre för att dom har vingar? Öringarna jag intervjuat svarade mej att det naturligtvis är möjligt att en del torrflugor har vingar, men de har i varje fall aldrig upptäckt dom.

  Det var en stekande het sommardag och det blev slitig värre genom skogen med ryggsäck och fiskegrejor. Men det var det kanske värt, för det var ett bra (och relativt okänt) fiskevatten som lockade i fjärran, några kilometer från landsvägen där bilen parkerats. Väl framme hade jag tänkt börja med en matbit, som jag tyckte jag hade gjort skäl för, men inte ens det blev så lått. Flygmyrorna lade sej som en tät matta över både smörgåsar och kaffe och över höljans lugnvatten, där öringarna firade rena matorgier.

  Fin torrflugekväll

  Det föreföll alltså upplagt för en fin torrflugekväll. Under förutsättning att någon av de medförda flugaskarna. som innehöll ett ganska respektingivande sortiment av mer eller mindre kända mönster. också kunde tillhandahålla något som i tillräckligt hög grad påminde om en flygmyra. Och faktiskt återfanns, eller en stunds letande, ett helt enkelt strålande exemplar av flygmyra, en gång för många, många år sedan förärad min samling av sporfiskarnas dåvarande kassör. lnte ens livslevande flygmyror kunde med någon större säkerhet skilja dem från bryllingar och kusiner.

  Flugspöt riggades upp och en av Asps berömda skapelser knöts kostfärdigt fast i änden av den fyra meters taperade flugtafsen. Kast efter kast utan att något tecken på intresse kunde registreras hos de annars så aktiva öringarna, som fortsatte att kalasa skickligt undvikande mitt bekrokade exemplar. En kungsfiskare exponerade sin tropiska färgprakt någon meter ovanför vattenytan på jakt efter någon otillräckligt skärpt elritsa. Dags att tända en rök för att dymedelst söka anspänna tankeapparaten och försöka lura ut vad det egentligen var för fel.

  "Eva med apelsinen"

  Öringarna kalasade fortfarande på ytan - så torrfluga skulle det vara. Så långt var det riktigt. Men vännen Asps flygmyra skulle det inte vara. Det föreföll också ganska odiskutabelt. Utan att riktigt urskilja problemets rätta lösning, fortsatte jag att litet förstrött "bläddra" ibland det medförda torrflugesortimentet och naturligtvis fäste jag blicken vid den obestridda skönhetsdrottningen bland torrflugor, nämligen "EVA med apelsinen". En mycket sparsamt dressad hackelfluga med ett sadelhackel bara ett par vindlingar runt en ultralätt men rätt härdad, rundböjd krok med rak ögla och hackel i en färg som så läckert beskrives som "hot orange" - den där färgen som castingflugor har, men med litet rött i. Den syns väl, vilket väl måste betecknas som en obestridd fördel och den "flyter" mycket högt på yttersta hackelspetsarna, vilket gör den sjusärdeles fisklig, och dessutom tycker öringarna om färgen. Jag höll alldeles på att glömma att berätta att hullingen är skålslipad, så den krokar nästan av sej själv.

Länk till artikel om flugan "Eva med apelsinen"

  Ljuv musik

  Något mera olikt en flygmyra fick man leta efter länge, så jag tänkte - varför inte? Sagt och gjort EVA fick byta plats med flygmyran. Jag rev av litet löslina och måttade in kastet och EVA sjönk dunlätt mot vattenytan och låg där och flöt på hackelspetsarna precis på den plats där någonting stort just hade vakat, men bara någon sekund tills detta stora sög i sej Eva med ett vällustigt sörplande. Den tunna, vassa kroken fästes med ett lätt, men bestämt lyft av handleden. Sedan följde den ljuvaste musik från rullens knarrbroms alltmedan flugspöt spändes i båge. Efter några minuters upplevelsefyllt givande och tagande låg så kiloöringen i fiskekorgen.

  Klipp bort vingarna

  Det där med flugor är väl knepigt? De flesta förser sina torrflugor med vingar, ofta upprättstående vingar. Detta gör dom dels litet tyngre - och det är ju inte bra - dels flyttas tyngdpunkten upp litet högre -och är inte heller bra - och dessutom blir bindningen odiskutabelt besvärligare. Många av de där vingförsedda torrflugorna är rena mästerverken, men fiskar dom bättre för att dom har vingar? Dom öringar jag intervjuat svarade mej att det naturligtvis var möjligt att en del torrflugor har vingar, men dom visste inte riktigt säkert, för själva hade dom aldrig sett några. Om du går ner till dikt fiskevatten och tittar på dom naturliga insekterna, så är det väl så att en del har upprättstående vingar, men dom lägger du ju knappt märke till (och det gör inte öringen heller). Dom vingar du verkligen lägger märke till är de insekter som på flugengelska kallas för "spent spinners". Döda eller halvdöda flugor med vingarna vinkelrätt ut från kroppen. Prova förresten själv, om du törs, att med en liten sax klippa bort vingarna på din bästa torrfluga och se om den fiskar sämre för det. Möjligen fiskar den litet bättre genom att den blir litet lättare och därför "flyter" högre.

  På tåspetsarna

  Något av det allra väsentligaste för att torrflugan ska vara fisklig är just att den "flyter" på tåspetsarna, men för att åstadkomma detta räcker det inte med en sax, utan du måste ha en krok som är tillräckligt lätt, men ändå stark nog. Vanligtvis har torrflugorna, och kanske speciellt då köpetorrflugorna, alldeles för tung och grov krok för att kunna "flyta" rätt. Oftast är dom dessutom överdressade, d.v.s dom har försetts med alldeles för mycket hackel och dun, kanske i avsikt att tilltala köparen mer än öringen. Ibland får du kanske tillfälle konstatera att ju slitnare flugan blir, ju bättre fiskar den.

  Ingen torrfluga flyter

  Efter alla provokationer med citationstecken runt "flyta", kan du naturligtvis inte längre motstå din obetvingliga lust att fråga: "Vad menar människan, flyter inte torrflugan?" Nej, inte håken flyter den. Den ju inte lättare än vatten - den är tyngre! När vi i dagligt tal säger att den flyter, så menar vi egentligen att den rider på vattenytan genom att stöta ifrån sig vattenmolekyler, precis som skräddarna (insekterna alltså) när dom går på vattenytan, som buktar sig under dom, men utan att brista. Det som möjliggör detta är naturligtvis inte någon förmåga att "flyta", utan den ytspänning som innebär att vattenmolekylerna attraherar varandra och detta i sin tur bär upp både torrflugan och skräddaren. I torrflugans fall så länge vatten inte sugs upp från vattenytan till själva flugan, vilket i sin tur leder till att flugan bryter igenom ytspännningen och - sjunker.

  Det hänger på impregneringen

  Nu undrar du förstås hur vatten kan sugas upp från vattenytan till själva flugan. Jo, det beror på ett fenomen som kallas kapillärkraften. Något som bokstavligen förmår vattenmolekyler att rinna uppåt, att sugas upp genom tunna kanaler i textilfibrer, hackelfan, hår och till och med mellan parallella fibrer (som hår och hackelfan) i t.ex torrflugor. Det är alltså väldigt viktigt att din torrfluga, för att kunna "hålla sej flytande", är impregnerad med något vattenavvisande för att detta ska hålla tillbaka kapillärkraften, antingen detta vattenavvisande är tuppens eget fett eller någonting annat.

  Impregneringen är ett kontroversiellt problem. Min mångårige fiskekompis Mikkel t.ex anser att i varje fall hans torrflugor ska hålla sej flytande på det fett, som tuppen på sin tid impregnerade sitt hackel med och en sprayflaska med torrflugeolja uppskattas således inte alls av Mikkel. Han påstår att öringen inte diggar lukten, men det får nog stå för Mikkels egen räkning. Så vitt jag vet, finns det inga belägg för att i varje fall min impregnering skulle negativt påverka öringens huggvillighet. Däremot kan jag mycket väl tänka mej att gamla tiders impregneringsmetoder i form av t ex paraffinolja eller bensin upplöst i vaselin, som vid otillräcklig torkning efterlämnade spår på vattenytan som fettringar i alla regnbågens färger, knappast verkar särskilt tilltalande för en finkänslig öring.

  Kapillärkraften hos klädesplaggs ylle-, bomulls- eller konstfiber förhindras effektivt genom duschning med något välkänt impregneringsmedel t ex av typ "scotchgard". Det är vad jag numera doppar mina torrflugor i. Torktiden blir kanske litet längre än om du skulle använda sprayflaska, men vad gör det när du kan köpa impregneringsmedel som räcker livet ut för några kronor. Du får impregnera alla dina torrflugor hemma före säsongens början, och sedan låta dom torka ordentligt i solen eller över någon värmeledning under något dygn eller så. Resultatet blir sådant att man faktiskt kan ta fem-sex öringar i råd på samma fluga efter att bara ha sköljt bort fiskslemmet i vattnet, och sedan skakat bort vattnet med några luftkast.

  Vi vet ju att impregneringen sätts på hårda prov vid torrflugefiske i upprört vatten (forsande) och då en öring tuggat på flugan och dragit ned den under ytan. Vattenavvisande medel kan ju knappast, även om dom är bra, förväntas upphäva tyngdlagen, men en bra impregnering innebär att du inte behöver torka din torrfluga med handduk eller pulver (det finns sånt visste du det?) för att sedan impregnera om den. Skölj bara bort fiskslemmet i vattnet, torka flugan med några luftkast och fortsätt fiska som om ingenting hänt.

  Ej ensam ansvarig

  Du får emellertid inte hålla impregneringen ensam ansvarig för din torrflugas "höga ridande" på vattenytan. hackel-storlek och hackelkvalitet, stjärtkonstruktion och krokvikt är minst lika betydelsefulla. Ett långt, styvt hackel och en ganska lång, väl utbredd stjärt (gärna av något luftfyllt pälshår, men täta i sina naturliga ändar) bidrar på ett effektivt sätt att bära upp torrflugan, förutsatt att alltsammans impregnerats väl. Torrflugor bundna av luftkylda päIshår, av kapock eller ay polypropylen flyter utan citationstecken eftersom dessa material är lättare än vatten.

Text av Einar Björkegren 1976 ©
Illustrationer av Rolf Smedman 1976 ©