Mer om harkrankar...
Av Gunnar Johnson

En uppföljning till artikeln om Daddy Long Leg

  Efter min tidigare artikel om harkrankar har jag fått flera samtal från läsare, som berättar att också de upplevt en speciellt intensiv period med mycket intressant harkranksfiske förra sommaren. Några har haft framgång genom att fiska med stora Skater-flugor, och de flesta har gissat att det fanns ett samband mellan den extrema värmeböljan i juli och den ovanligt rika förekomsten av harkrankar under samma period. Men jag har också fått telefonsamtal som ifrågasätter mina uppgifter om frikläckande harkrankar. Det finns tydligen en utbredd - men felaktig - uppfattning, att harkrankar exklusivt är landlevande insekter under hela sin livscykel, och att de man ser på vattnet endast kan ha blåst ut dit från land. Det finns ytterligare en tämligen spridd, men riktigare uppfattning; nämligen den, att det visserligen finns harkrankar, vilka lägger sina ägg i vatten, och att larverna också utvecklas där, men att dessa sedan alltid kryper upp på land för att förpuppas och kläckas på stranden. Därmed skulle harkrankarna - trots att en del arter har vattenlevande larver - ändå vara att anse som terrestrials ur flugfiskarens synpunkt. Att den senare uppfattningen fått så stor spridning är kanske heller inte så märkligt mot bakgrund av de sparsamma uppgifterna i entomologisk flugfiskelitteratur. En sanning blir ju gärna också den enda sanningen om den upprepas tillräckligt ofta. Låt oss därför försöka reda ut begreppen...

  14.000 olika arter

  Enligt uppgifter i en uppsats av B A Foote, Kent State University, publicerad i Frederick W Stehrs "Immature Insects", beräknar man att det finns mer än 14.000 kända harkranksarter. Av dessa återfinns cirka 1.500 i USA. Annan litteratur uppger att det finns drygt 300 arter i Sverige. Harkrankar tycks dessutom vara en av våra geografiskt mest spridda insektsgrupper, som med stor framgång anpassat sig till ett liv i många helt skilda biotopiska nischer, vilket gör att larverna och pupporna uppvisar stora skillnader i utseende och levnadssätt - så stora, att man med utgångspunkt från deras utseende knappast kan se att de olika arterna tillhör samma stora insektsgrupp - även om de vuxna, vingade insekterna sedan liknar varandra. Många harkranksarter är landlevande och får därför - som jag skriver i decembernumret - betraktas som terrestrials. Men det kan finnas anledning att exemplifiera de landlevande arternas biotopval ytterligare. Harkrankarna har nämligen varit mycket framgångsrika i sin specialisering. Olika arters larver förekommer i så skilda miljöer som murket trä, fuktig mossa, små vattenpölar, jord och sand - allt från fuktiga flod- och sjöstränder till lantbruksjordar och vanliga gräsmattor över till ren ökenmiljö. Det senare är så mycket märkligare mot bakgrund av att vissa arter istället väljer att lägga sina ägg i vatten - såväl stilla som strömmande - där larverna också utvecklas. Samtidigt finns det också arter, som lever i rent marin miljö med salt vatten. Bland många av de vattenlevande arterna i sjöar och vattendrag drar sig larverna vid förpuppningen upp på strandkanten för att förpuppas och kläcker alltså från land. Med andra ord ungefär samma livscykel som sävsländorna. Men det finns också harkranksarter vars förpuppning sker i vattnet. En sådan harkrank, den sjölevande Phalacrocera replicata, finns redovisad i Georg Mandahl-Barths lilla behändiga bok "Hvad finder jeg i sø og å", som också finns utgiven på svenska under titeln "Vad jag finner i sjö och å".

Bildtext: Vågrätt flytande puppa samt den upp till 15 mm långa larven av Phalacrocera replicata, som är allmän i mindre sjöar.

  Här har puppan till och med speciella organ för att hänga vågrätt just i vattnets ytfilm under sin förpuppning. Med andra ord är både larvens och puppans livscykler bundna till vatten. Detta är en mindre harkranksart med en puppa som är 10-15 mm lång och som återfinns tämligen allmänt i mindre sjöar. I samma bok redovisas ytterligare ett antal harkranksarter med vatten- levande larver, men utan närmare redovisning om hur dessa förpuppas. I varje fall inte för arter som lever i biotoper av intresse för flugfiskaren. Den intresserade får därför leta vidare i annan entomologisk litteratur, t ex c Wesenberg-Lunds "Insektlivet i ferske vande" eller i de skrifter som utges under beteckningen "Transactions of The Society for British Entomology", där några utgåvor behandlar larverna och pupporna av olika harkranksarter, såväl land- som vattenlevande, och i det senare fallet allt från små stilla vatten till kraftigt strömmande. Dessa skrifter behandlar emellertid brittiska arter, varav några visserligen återfinns också i Skandinavien, men är tämligen sparsam med uppgifter kring de vattenlevande arternas kläcknings- mönster.

  Flugfiskelitteraturen

  Detsamma gäller flugfiskelitteraturen, där uppgifterna delvis är motstridiga. John Goddard konstaterar i sin bok "Trout Flies of Stillwater", att många harkranksarter är landlevande, några lever i fuktiga stränder nära vattnet, medan andra tillbringar både larv- och puppstadiet i vattnet. Gary A Borger har också ett kort kapitel om harkrankar i sin bok "A Guide to Food Organisms of the Trout", men koncentrerar sig där på de vattenlevande larverna, medan han menar att förpuppningen sker i strandbrinken och pupporna därför saknar intresse. Fiske med imitationer av larverna är däremot utbrett i vissa delar av USA, medan vi Europa enbart tycks ha intresserat oss för den vingade insekten - som vid Daddy Long Leg fisket i Irland. Men i själva verket har troligen många av FiN:s läsare åtskilliga gånger fiskat med imitationer av harkrankslarver utan att veta om det - till exempel olika typer av Wolly Worms, Wolly Buggers, Va' du vill - och liknande flugor. I decembernumret av den amerikanska tidskriften Fly Fisherman, samtidigt som min artikel publicerades i FiN, finns som exempel en stor artikel om fisket med olika imitationer av harkrankslarver - bland dem nämns också Wolly Bugger.

Bildtext: Den 20 mm stora Dicranota bimaculata, som återfinns vid botten i bäckar och sjöar med klart vatten

  Frikläckande harkrankar

  På 70-talet hade jag åtskilliga gånger stora harkrankslarver i mitt strömakvarium och kunde studera deras utseende och sätt att röra sig. De kröp omkring - men kunde också "simma" eller närmast "vicka sig fram" med knixiga rörelser. Däremot minns jag inte att någon larv förpuppades, men så bytte jag också insekterna i mitt akvarium med korta intervaller. Så de fick kanske aldrig chansen... Ute vid både stilla och strömmande vatten har jag emellertid sett frikläckande harkrankar, en erfarenhet jag delar med Gunnar Westrin i Råneå, som berättat för mig om harkrankar, vilka "poppat upp" mitt ute på Piteälven åtskilliga hundra meter från land. Även den danske biologen Christian B Hvidt har berättat för mig hur han sett frikläckande harkrankar vid fiske i Island - och vad som är minst lika intressant - en 12-15 mm lång, gräddfärgad larv av mindre harkrank har dominerat maginnehållet i vissa fiskar i Svartá. Så det är inte bara så, att det helt tydligt finns frikläckande arter av intresse för oss flugfiskare - utan även larverna tycks vara helt förbisedda i vårt nordiska flugfiske. Men det gör ju bara hela frågan så mycket intressantare, eftersom det visar hur mycket det ännu finns kvar för oss att upptäcka... Den stora frågan är emellertid om det finns större, vattenlevande harkrankar av betydelse för vårt fiske, som alltid frikläcker - eller beror de iakttagelser jag och andra flugfiskare gjort på andra, yttre omständigheter? Kan det till exempel vid högvatten inträffa att de kläckningsfärdiga pupporna i strandkanten, när de hamnar under vatten, mer eller mindre "tvingas" att frikläcka? Vi vet ju alla hur snabbt ett sådant högvatten kan komma och inser att pupporna naturligtvis lätt sköljs med av det stigande, snabba vattnet och därmed ser ut att frikläckas, även om de vid normal förpuppning utan störning skulle ha kläckts på land. Denna teori motsägs emellertid av de iakttagelser jag själv gjort av frikläckande stora harkrankar, eftersom det då varit normalt till lågt vatten- stånd. Min uppfattning är därför att det också finns större harkrankar som normalt frikläcker - även om jag inte funnit stöd för detta i litteraturen.

Bildtext: Två bottenslamlevande larver, som båda blir upp till 40 mm långa; Tipula sp. och Pedizia rivosa.

  Slutsatsen är emellertid inte särskilt djärv mot bakgrund av att det bevisligen finns mindre arter med vattenlevande puppor. Några landlevande arter är väl undersökta, eftersom de som skadeinsekter utgör ett ekonomiskt hot för jordbruket. De vattenlevande har av naturliga skäl inte samma ekonomiska intresse och är därför sämre undersökta - i varje fall ur flugfiskesynpunkt. Här finns därför mycket kvar att upptäcka, även om det kan synas förmätet att tro att vi som flugfiskande amatörentomologer ska kunna tillföra särskilt mycket ny kunskap. Men precis som Erik Erlandson konstaterar i sin artikel "Strategi för fiskevård" i FiN:s februarinummer, där han skriver, att upptäckter på fiskevårdens område ofta sker vid det dagliga och praktiska arbetet ute vid vattnet, varför nya rön ofta kommer från amatörer utan "formell" kompetens, så kan säkert det samma gälla också på flugfiskeentomologins område. Ett närliggande exempel gav Kenneth Boström mig, då han nyligen berättade hur han studerat olika nattsländor för att komma underfund om deras kläckningsmönster. När han så äntligen tyckte sig ha fått grepp om det, visade det sig att samma art börja - de kläcka på ett helt nytt sätt - och det till och med bara några hundra meter upp- eller nerströms i samma å! Det finns alltså åtskilligt kvar att studera vad gäller harkrankarnas kläckningsmönster för den entomologiskt intresserade flugfiskaren under kommande säsong. Gör du några intressanta iakttagelser är du därför välkommen att presentera dem i FiN efter sommaren.

  Larven

  Men helt vid sidan av fisket med vingade harkranksimitationer, så borde de vattenlevande arternas larver också få ett större intresse. Många liknar stora, feta och gråbeige fluglarver, vilket kanske kan förklara varför enkla haröre-flugor eller Va' du vill oftast fiskar så bra. Andra larver är mindre och ljusare färgade - kanske en Killer Bug? Ytterligare andra arter har vattenlevande larver som påminner om håriga fjärilslarver, vilka mycket väl kan imiteras med palmerbundna våtflugor. Här finns också anledning att experimentera med hopbundna tandemkrokar för att imitera den ledade larvens "knixiga" rörelse, som jag nämnt i anslutning till mina akvariestudier. Kanske kan detta rörelsemönster också imiteras med flugor, vilka binds med förtyngning på främre delen av krokskaftet för att få en jigliknande rörelse... God upptäckartur i sommar!

Text, foto och teckningar: Gunnar Johnson 1997 ©

Tillbaka till artikeln om Daddy Long Leg

Tillbaka till entomologi huvudsida