Daddy Long Leg
Av Gunnar Johnson

Vissa insekter förbises lätt av flugfiskaren även om de under perioder av säsongen finns i stora koncentrationer på vattnet och då kan locka fisken att specialisera sig på dem

Till uppföljningsartikel om Daddy Long Leg

  Vissa insekter förknippas inte lika direkt med flugfisket och utgör inte lika självklart förebilder för våra flugor som dag- och nattsländorna, trots att det under delar av säsongen finns i sådana koncentrationer på vattnet att fisken helt kan specialisera sig på dem. Dit hör till exempel flygmyror, bärfisar och getingar, vilka under korta perioder kan göra fisken helt selektiv. Högsommarens masskläckningar av harkrankar kan också i många vatten få fisken att intressera sig speciellt för de stora insekterna som utgör rejäla munsbitar och som är sårbara och lätta för fisken att ta då de kämpar med sina långa ben för att frigöra sig i vattenytan.

  Både i sjöar och strömvattnens långsammare sel kan fisken vid sådana tillfälle samlas till veritabla vakfester - och då finns det all anledning att leta fram en lämplig imitation ur flugasken.

  Harkrankarna utgör naturligtvis inte någon stapelföda för fisken, utan är endast intressanta under en kort tid av säsongen, men det är direkt fel att - som jag hörde en flugfiskare påstå - att fisken inte skulle äta dem. Sådana påståenden har blivit "sanningar" kring flera insekter genom att de upprepas tillräckligt ofta. Exempel på sådana insekter, som skulle ratas av fisken, är Gul forsslända, Heptagenia sulphurea och skräddare. Men i varje fall den förra tas begärligt av öringen i mina hemmavatten. Det är heller inte särskilt länge sedan det allmänt ansågs att nattsländorna saknade större betydelse för flugfisket - en uppfattning vi har svårt att förstå idag...

  Med andra ord reviderar vi vår syn på vilka insekter som kan utgöra förebilder för våra imitationer och nya flugmönster ser dagens ljus och fiskas allt flitigare. Kanske hör harkrankarna dit. Trots att det finns diverse "Daddy Long Legs" tycks de nämligen inte ha tagits helt på allvar här hemma, och många flugfiskare har säkert aldrig brytt sig om att ha med sig någon harkranksimitation i flugasken.

  Den gångna sommaren har emellertid med önskvärd tydlighet visat hur massiva harkrankskläckningar verkligen kan vara - och att fisken faktiskt kan specialisera sig på dem. För det talar också erfarenheter från andra flugfiskeländer.

Bildtext: Det irländska sjöflugefisket har frambringat en rad olika harkranksimitationer.

  Det irländska sjöfisket har till exempel en god gammal tradition vad gäller fiske med just harkranksimitationer. Så har exempelvis E J Malones bok "Irish Trout and Salmon Flies" en hel färgplansch med enbart Daddy Long Legs - både bundna som dry flies, wet flies och dapping flies.

  Att dessa flugor borde kunna få större popularitet också hos oss talar bland annat Olle W Nilssons artikel "Harren och den rätta flugan" i FiN nr2/94 för, där han påvisar hur exempelvis 90% av maginnehållet på en undersökt harr från Kaitumälven bestod av stor harkrank, Tipula gigantea. Så nog kan fisken periodvis bli specialiserad på just harkrank också vid nordiska vatten.

  Många harkranksarter kläcks emellertid ur mindre vattensamlingar och småpölar uppe på land och får därför närmast uppfattas som terrestrials, även om de kan ha visst intresse när de blåser ut över vattnet. Andra lever däremot i sjöar och vattendrag och kläcks i stora mängder under högsommaren, då man ofta kan se mixade kläckningar med harkrankar och nattsländor. De stora harkrankarna kämpar på sina långa ben för att bryta igenom ytfilmen och komma upp på vattnet. Insekten håller då sina vingar snett uppåtriktade och befinner sig med framkroppen högt över ytan medan bakkroppen fortfarande släpar i vattnet innan den kommer fri (se bild). En sådan imitation kan förses med ett stödjande hackel för att lyfta upp flugan, så att framkroppen flyter högt.

Bildtext: Den kläckande harkranken kämpar på sina långa ben med framkropp och vingar fria från vattnet medan bakkroppen fortfarande släpar i ytan.

  Men sedan harkranken torkat, håller den vingarna spent och flyger med de långa benen väl utsträckta, och eftersom utseendet är så karaktäristiskt är insekten tämligen lätt att imitera. Problemet är närmast att finna en bindmetod som tillåter att man kan binda en såpass stor insekt på en tillräckligt liten och lätt krok för att få den att flyta väl. Egentligen skulle den ju kräva en långskaftad streamerkrok - men blir då onödigt tung.

Bildtext: Harkrankskroppar tillverkade med Tomas Olsons metod

  Detached body

  Lösningen är naturligtvis att förse harkranksimitationen med en så kallad detached body det vill säga tillverka en lös kropp som kan fästas in på en mindre, lättare krok och får sticka ut bakom krokböjen En sådan kropp måste vara mjuk och inte ge motstånd, eftersom den annars kan göra det svårt att kroka fisken.

  Förutom storleken och den långa bakkroppen är det vingarna och de extremt långa benen som ger harkranken dess karaktär. Harkranken har för övrigt den egenskapen att benen har svaga zoner, vilka har till uppgift att låta insekten kunna rycka loss ett ben om den skulle råka fastna i ett spindelnät eller på annat sätt komma i fara - på samma vis som vissa ödlor offrar svansen om de angrips av ett rovdjur.

  Harkrankarna tillhör myggsläktet och har endast två vingar. De bakre vingarna är tillbakabildade och utgör endast en form av balansorgan som hjälper harkranken att manövrera i flykten. Det finns många olika arter - varav alltså några lever i anslutningar till sjöar och vattendrag- och färgerna på kropp och vingar varierar åtskilligt Vissa visar sig vid en närmare granskning vara tämligen färggranna men de flesta är intetsägande grå med beige eller smutsbrun anstrykning. Vingarna är oftast melerade med mer eller mindre tydliga teckningar och imiteras bäst med tupphackelspetsar i färgerna grizzle, cree eller en smutsig dunfärg, och de långa karakteristiska benen tillverkas lämpligen av fibrer från fasantuppens mittre stjärtfjäder, vilka försetts med vanliga överhandsknutar för att imitera knälederna.

  Tomas Olsons metod

  Den förlängda bakkroppen kan naturligtvis tillverkas av ett reverserat tuppsaddlehackel, men bästa imitationen får man genom att använda Tomas Olsons metod att bygga upp en kropp genom att linda en tunn matta av Fly-Rite kring en inte alltför tjock stoppnål och sedan bestryka denna med ett mjukt bindemedel - till exempel Fastik, som är ett gummiklister för papper och fotokopior. Metoden är mycket intressant och utmärkt också för andra flugor med förlängda kroppar, bland annat imitationer av våra största dagsländor Ephemera danica och vulgata. Metoden ger en böjlig och följsam kropp, som dessutom är ihålig och därför bidrar till att ge flugan flytkraft.

  Börja med att tillverka harkrankens kropp genom att riva en tunn matta av Fly-Rite fibrer och rulla denna runt en stoppnål. Genom att rulla fler fibrer en bit in på nålen kan formen göras aningen taperad (a)

  Tag därefter lite Fastik gummiklister på tumme och pekfinger och rulla den fiberklädda nålen ytterligare några varv mellan dem. Torka av fingrarna och skjut av kroppen från nålen med tumnageln (b) och låt den hänga och torka några minuter längst ut på nålspetsen.

  Trimma kroppens grovände och klipp upp ett spår för kroken (c). Den blir då lättare att binda in i krokskaftets forlängning (d). Utan det klippta jacket vill kroppen gärna vikas och böja av uppåt.

  Välj så ut två tupphackel i lämplig färg och preparera dem till vingar (e) genom att riva av de nedre fibrerna så som figuren visar. Förbered också benen genom att slå överhandsknutar på fibrer från fasantuppens mittre stjärtfjäder (f).

  Bind sedan in vingarna vinkelrätt över kroken (g) och se då till att det finns någon eller några millimeter kvar av de tomma hackelstammarna. Annars kommer de innersta hackelfibrerna att bindas in när thorax lindas. De streckade linjerna visar vingarnas läge. Vid luftkast och fiske kommer de senare att pressas bakåt något som pilarna visar. Fäst också in de långa benen.

  Dubba därefter bindtråden och linda ett markerat thoraxparti. Den dubbade tråden hjälper till all stödja vingar och ben så att de bättre behåller sina positioner (h).

  Det gäller att zick-zacka sig fram mellan ben och vingarna så att dessa inte kommer ur läge. Samtidigt kan man med tråden stödja och justera dem så att de sitter rätt.

  För att öka flytförmågan kan man binda in ett stort tupphackel innan man dubbar bindtråden - alltså samtidigt som man binder in vingar och ben - och sedan lindar hacklet efter det att thorax är färdigt (markerat till höger på figur h) Då får harkranksimitationen också en annan vinkel på vattnet som mer liknar den kläckande insektens.

Text, foto och teckningar: Gunnar Johnson 1994 ©

Tillbaka till uppföljningsartikel om Daddy Long Leg

Tillbaka till entomologi huvudsida