Farfars bäck
Text och bild : Kristian Söderström

  Bäcken är inte vidare stor, men tillräckligt stor för att man skall kunna bedriva flugfiske i dess vilda strömmar ock djupa stryk. Bäcken ser fortfarande ut som den gjorde för 25 år sedan, då jag första gången fick följa med farfar för att fiska "foreller" (bäcköring).

  Utrustningen vi använde oss av på den tiden, var ett litet flugspö, men rullen var av typ- haspel, linan nylon och betet var grävt ur komposten. Att gräva mask var en noggrann förberedelse för ett lyckat "forellfiske", farfar grävde och pekade på maskarna som jag skulle lägga i den lilla glasburken. När alla förberedelser var klara gav vi oss iväg till farfars bäck, väl framme vid den gamla kvarnen, smög vi fram till bäcken och satte oss ned för att göra i ordning våra spö.

  Farfar visade mig hur man knöt fast kroken vid linan och sedan hur jag skulle trä fast dom spralliga lövmaskarna. Vi började fisket i den såkallade "rännan" där farfar alltid fick fisk, men idag var det jag som skulle få lägga ut masken i strömmen. Farfar förklarade för mig hur jag skulle ha masken hängande en bit utanför toppöglan för att jag lättare skulle kunna svinga ut, han förklarade också varför slirbromsen skulle vara löst ställd. Det var ju inte så länge sedan farfar lurade upp en otroligt vacker "forell" på 2,8 kilo ur en av djuphålorna en bit upp i ån. Nu var det min tur att försöka lura upp en av dom så skygga öringarna.

  Farfar pekade på en sten som jag skulle sikta mot, för att få den rätta driften ner i "rännan". Jag satte masken i gungning, och släppte! Lite väl sent kanske, kroken fastnade i grenarna på andra sidan. Farfar fick ta spöt och dra så hårt att kroken lossnade från linan. Nu fick jag mer träning på att knyta på kroken och sätta fast nya maskar. Så var det dags att på nytt försöka få masken så nära stenen som möjligt. Denna gången lyckades jag och maskarna började sin vilda färd ner genom strömmen.

  Farfar förklarade hur jag skulle bromsa linan med fingrarna mot spolen och med jämna mellanrum skulle jag spänna upp så att masken studsade fram över bottnen. Plötsligt stannade linan upp, farfar slog snabbt över bygeln på haspelrullen och där satt den ! Spötoppen skakade, fisken for ettrigt fram och tillbaka i strömmen. Jag vevade sakta in fisken mot land och efter en stund låg min första "forell" på land. Farfar och jag satt länge och beundrade den gyllenbruna öringen med stora mörkröda prickar utmed sidorna. Efter en stund återupptog vi träningen med att hantera spöt i den trånga bäcken, vilket resulterade i att vi senare kunde åtnjuta en underbar middag tillsammans med farmor. Farmor fjällade och rensade fiskarna, sedan blandade hon vetemjöl med lite salt som fiskarna vändes i före dom stektes i smör. Farmor serverade de nystekta öringarna med kokt potatis, vispgrädde och hemgjord lingonsylt. Till detta fick jag dricka "mjölk", idag föredrar jag nog en kall öl till denna underbara anrättning.

  För en tid sedan återvände jag till farfars bäck. Det kändes lite nostalgiskt när jag svängde ner grusvägen till den gamla kvarnen. Det var ju ett tag sen sist. Jag smög försiktigt ner mot bäcken och satte mig på en sten, en bit från vattnet. Jag satte ihop mitt gamla flugspö av cane, fast med en ordinär flugrulle och tillhörande lina. Istället för "kompost varianten" sitter en liten brun Rackelhane vid tafsen. När man sitter här och tänker tillbaka på dom stunderna som jag och farfar tillbringade här, var det nog det som gjorde att just fisket blev den stora passionen i mitt liv.

  Nu ska vi se om bäcken fortfarande håller samma klass som förr. Jag impregnerade den lilla Rackelhanen ordentligt, sedan smög jag försiktigt fram mot höljan, som förr alltid höll stor fisk. Jag krånglade ut flugan och lät den driva med strömmen, lyfte lite på spötoppen för att få flugan att stripa alldeles framför en stor gren som låg under vattnet. Just när flugan stannade upp, exploderade vattenytan. En stor öring gick upp och tog Rackelhanen med ett våldsamt plask. Fisken for runt i höljan så att mitt lilla 6 fots "Sharp midge" spändes till bristningsgränsen, då jag försökte hålla den borta från grenarna under ytan. Efter en stunds krumbuktande bland grenar och snår gled fisken äntligen in i håven. Det var en stor och vacker bäcköring. Jag satt länge och bara tittade på den gyllenbruna öringen som låg där i håven. Det kändes som om man befann sig flera år tillbaka i tiden, då farfar och jag satt här och tittade på dom fiskar vi fångat! Efter en kopp varmt kaffe, drog jag vidare ner längs ån. Jag tog mig friheten att behålla två fina öringar denna dag, för att även smaklökarna skulle få uppleva denna nostalgi tripp.

Detta kåseri är tillägnat min farfar Erik Söderström

© Text & foto Kristian Söderström, 1999