Nybörjartankar kring ett spöbygge

av Andreas Lindholm

  Om du läst mitt lilla kåseri "Prylmani" så vet du i princip varför jag valde att bygga mig ett eget flugspö. Jag blev helt enkelt inte klok på hur jag skulle veta vilket spö jag skulle köpa. Nu skall man i ärlighetens namn säga att det väl inte är så mycket enklare att välja rätt delar till ett eget "custom"spö. Men håll med, visst är det roligare att helt själv kunna plocka ihop vad man tror passar en själv. Dessutom köpte jag argumentet "Ingen är mer nogrann än du själv med ditt eget spö och fabriksbyggt är fabriksbyggt oavsett hur mycket man betalar" så jag läst på ett antal sidor om spöbyggnad.

  Det viktigaste valet av spö är självklart klinga. Angående just valet av klinga finns det ofantligt mycket man kan tänka på. Själv gjorde jag mitt val baserat på att jag ville ha en modern klinga med ganska snabb aktion och varken topp eller helaktion. Kanske var det mest styrande i mitt klingval just prislappen. Det är ju bara att inse att detta var mitt första spöbygge och det kunde likväl bli fiasko som succe. Så jag valde en high Level 9’3’’ i klass 8-9 för 1365 kronor. Det var en prislapp som kändes överkomlig, men ändå inte dumsnål.

  Sedan skall man så klart ha lack, handtag, rullfäste och öglor. Även det något som kan bli en stor och svår process. Jag valde ett fuji-fäste i plast eftersom jag är mer för funktion än glitter. Plast rostar ju som bekant inte heller. Sen lät jag faktiskt mannen som driver nätshoppen Elgeco välja ut ringar, tråd och lack åt mig med tillägget att välja bästa möjliga kvalitet samt skicka med en instruktionsvideo.

  Allt som allt hamnade det med lack och tråd på ungefär 2000 kronor. Det var de pengar som jag hade tänkt mig ge för ett spö och nu tänkte jag att jag skulle se hur långt jag kunde nå med ett självbygge. Det är ju allmänt bekant att man kan köpa delarna till ett spö billigare än ett färdigbyggt så om jag inte fumlade till det borde jag ju få ett kanonspö.

  Så när jag hade fått hem paketet med alla delarna kastade jag nästan genast in Erik Orres video om spöbyggnad. Självklart gick det inte lång förrän jag insåg att det var något som jag saknade. En lackmaskin d.v.s. en maskin som roterar spöt så att lacken fördelas snyggt. Jag mailade tillbaka till Lars på elgeco och fick svaret "nä, det har jag inte glömt för jag tycker det är lite onödigt". Med detta svar skred jag till verket och kapade ett spöstöd ur ett par mjölkkartonger för bygget istället.

  Vidare kan om Erik Orres spöbyggnadsvideo sägas att jag inte blev riktigt klok på hans metod att hålla spötråden i handen. Jag provade och blev arg som ett spädbarn, efter att min tålmodiga sambo givit det ett försök avfärdade jag metoden som "omöjlig". Det är möjligt att jag helt enkelt är talanglös, men den metoden klarade jag inte av. På Bosse Wessmans hemsida om spöbygge hittade jag en annan metod där man lägger tråden mellan ett par sidor i en tjock bok. Det fungerade för mig med en extra telefonkatalog ovanpå så den lindningsmetoden rekommenderar andra jämnfumliga nybörjare.

  Eftersom jag var mest nyfiken på att få ihop mitt handtag som är en blandning av Half Wells och kort tvåhandshandtag satte jag ingång bygge med detta. Här upptäckte jag dock en detalj som jag inte fått med i inköpet – polyeurethanlim för trä. Så iväg till Claes Ohlsson och handla. Sen gick det som smort att följa Orres spöbyggnadsvideo fram till slutet på handtaget. Eftersom jag inte ville ha en klumpig andbutt valde jag att bara göra ett rakt kort bakhandtag och då behövde jag något att fylla ut hålet mitt i korkringarna. Påbörjade en vild jakt på något lämpligt i lägenheter och till slut insåg jag att korken till en Glengoyne-whiskeyflaska kunde passa. Själva plasttoppen var perfekt, men själva korkbiten fick jag fila en del för att få till en perfekt skarv. En del pill var det, men jädrans vad nöjd jag blev. Just den här delen är nog det som gör att man bör bygga sitt eget spö.

  Nu när jag ändå var uppe i varv med att dekorera spöt kastade jag mig på att linda en buttwrap med instruktion från Bosse Wessmans spösida. Här räddade min sykunniga sambo situationen genom att lista ut hur mönstret skulle lindas. Tyvärr hade jag bara en färg på spölindningstråden. Vad gör man då? Jag tog lite sytråd och det gick bra att linda med. Dock när jag sedan lackade blev sytråden extra luddig och mörknade nästan till oigenkännlighet. Jag avråder å det starkaste andra från att göra om mitt misstag! Sedan köpte jag spötråd i andra färger för att göra om det.

  När jag nu skulle göra om det insåg jag genast att jag hade ett problem, varken Orres video eller någon site på nätet förklarar hur man tar bort en lindning som är lackad. Så därför skall jag förklara hur jag gjorde. Jag tog en vass mattkniv och skar mycket nervöst genom lacken ner till klingans orginal lack. Det är ett ganska trixigt jobb och någon gång skar jag genom orginallacken, men tur nog aldrig ner i kolfibern. Senare lärde jag mig att spölindningslacken är lite mer gummiartad är spöt orginal lack. Därför kan man om man skär en skåra genom lindningen så att man kommer åt lindtråden dra av lindtråd och lack ganska enkelt. De lackrester som sedan blir kvar kan man ganska lätt skrapa bort med en lagom hård plastbit. Kniv eller metall bör man undvika då man lätt skrapar ner för djupt.

  Härifrån gick allt som en dans och två veckors kvällar senare var jag redo för ett test. Men jag hann inte göra många provsvingar innan det klicka oroväckande mitt på mittdelen. Efter många undersökningar visade det sig att det var en spöögla som klickade. Ljudet låter ungefär som ett gruskorn inne i klingan som ligger och skrammlar, men uppkommer tydligen av att det knäpper i lacken på grund av ojämn lackning eller att ögelfoten glappar. Apropå lackning så löste jag rotationen av klingan genom att varannan minut efter lacken lagts på vrida klingan i stället ett kvarts varv. Detta är lite tidsödande så jag har bara orkat göra det typ första halvtimmen och sedan kanske en gång i kvarten. Resultatet ser bra nog ut i mina ögon, men en lackmaskin ger säkert ett snäpp vassare yta.

  Till slut vill jag bara säga att jag är nöjd med mitt spö och det har varit en kul, lagom svår och spännande utmaning. Nu skall det bli mycket spännande att se om jag kan landa en gädda på det.

Andreas Lindholm © 2002