Material & metoder II

I artikeln "Att utnyttja naturmaterialens egenskaper och välja rätt storlek på fjäder och hår" diskuterade jag vissa utgångspunkter för hur man väljer och hanterar naturmaterial och skall i denna artikel fortsätta med några synpunkter på grundläggande bindmetoder

Text & foto: Anders Isberg

  För den som bundit sina flugor i många år, och som startade med naturmaterial, kanske denna artikel kan synas väl grundläggande och mina metoder självklara. Men då glömmer vi lätt att alla en gång varit nybörjare och att vi då sög i oss allt vi fann om flugbindning och flugbindningsteknik i böcker och tidskrifter. Därför hoppas jag att mina små tips skall hjälpa några att komma över de första svåra stegen. Blir flugorna vackrare och hållbarare, så ökar också glädjen vid flugbindarstädet, och ofta räcker det med små, små tips för att den nya flugbindaren skall ta stora steg i sin utveckling.

  Det har ofta förvånat mig hur spartanska flugbindningsanvisningar kan vara. "Linda hacklet" står det, eller "fäst in vingarna". Men sällan hur hacklet skall lindas - fast det finns flera olika metoder. Och jag tror inte heller att nybörjaren är särskilt hjälpt av uppmaningen "att fästa in vingarna". Även efter många år som flugbindare kan man bli rätt frustrerad av försöken att till exempel förse sin fluga med quillvingar, som bara vill glida över på krokens baksida istället för att vecka sig fint och sitta rakt ovanpå kroppen...

  Vårt viktigaste verktyg är egentligen själva bindtråden - och vår bästa kunskap är förståelsen för vad man gör när man lindar den. Man kan nämligen linda på många olika sätt, det vill säga få tråden att bilda varv runt krokskaftet - men hur? Först har vi täta stopp-varv, vilka avslutar ett bindmoment. Sedan har vi rena transportvarv, där tråden förs från ett bindmoment till ett annat. Dessutom har vi glidande varv, där avsikten kan vara att sprida ett material runt krokskaftet, och slutligen har vi varv, som egentligen inte är vanliga varv, utan som nyper fast materialet rakt ner mot kroken, till exempel vid inbindning av just quillvingar.

  Ofta har flugbindaren valt sin bindtråd rent slentrianmässigt. Tidigare höll man sig kanske till en enda kvalitet och valde möjligen mellan några få färger. Men idag finns det många olika kvaliteter i olika tjocklekar, tvinnade såväl som otvinnade. Det säger sig självt att en tunn bindtråd bygger mindre än en tjockare. Men den tunna tråden kan bara användas till en viss gräns. Försök till exempel aldrig att dra åt ett muddlerhuvud med supertunn tråd - det håller inte. Försök heller inte linda en otvinnad tråd genom hacklet på torrflugan. Eftersom den otvinnade tråden blir platt men bred, vilket kan vara en fördel i andra sammanhang, kommer den att lägga sig över de enskilda hackelstråna och trycka ner dem. Snurra istället först på trådrullehållaren och låt den hänga och tvinna tråden några sekunder innan den lindas genom hacklet. Som synes gäller det att lära sig alla materialens olika egenskaper - även bindtrådens - för att kunna använda den rätt.

  Man bör alltså välja så tunn tråd som möjligt - utan att ge avkall på styrkan -och man bör linda med fasta varv för att få en hållbar fluga. En stor hemlighet för att erhålla vackra och välbundna flugor är emellertid att inte använda mer tråd än absolut nödvändigt. Varje onödigt varv med bindtråden ökar snabbt flugans omfång. Att binda "ett par extra varv" vid varje bindmoment fungerar inte. Tre extra varv "för säkerhets skull" vid tio olika moment ger trettio onödiga varv som slutresultat - och därmed en klumpig fluga.

  Förutom bra material valt i rätt storlek, bra bindmetoder, bra verktyg och väl tilltaget utrymme för varje enskilt material på kroken, så behövs också en riktig turordning vid infästningen av materialen, så att man slipper gå fram och tillbaka längs krokskaftet gång på gång. Det ger nämligen mer tråd - och en tjockare fluga. En välbunden fluga är alltså också resultatet av en god turordning, och detta leder i sin tur fram till en viss systematik i bindandet. Man måste helt enkelt ha en viss framförhållning i planeringen. Ofta är det så att ett inbundet material inte skall användas omedelbart. Ett exempel på detta är infästandet av ribbing, som med fördel binds in samtidigt som flugans stjärt. Då slipper man gå fram och tillbaka med bindtråden dubbla gånger för dessa två material och fåren smäckrare kropp som resultat. En bra turordning är också till god hjälp, så att man inte glömmer bort något material, och den tvingar oss också att planera i förväg så att alla material får plats. Vilken turordning man väljer varierar från mönster till mönster beroende på de ingående materialen. Men ha alltid som målsättning vid planeringen att endast gå fram och tillbaka en enda gång med bindtråden - och fäst då in alla de material som ska användas i flugan.

  Bindtråden bör också vara välvaxad och vaxet var sådant att resultatet blir en sträv tråd som inte är för klibbig. För mycket vax - eller vax av felaktig kvalitet - smetar bara ner fingrarna och därmed också flugan. Det finns förvaxad tråd att köpa, men vaxet skavs lätt av i trådrullehållarens båda rörändar, så när materialet skall bindas in måste tråden som regel bättras på med en separat vaxbit för att det hela skall bli hållbart. Det är alltså inte enbart när man skall dubba sin bindtråd med hårfibrer för att linda en kropp på flugan som man bör vaxa den. Att vaxa bindtråden också vid övriga bindmoment är lika viktigt och bidrager till att inbundet material fixeras utan att glida. Men här gäller det alltså att använda ett torrare vax än dubbvaxet.

  Ge materialet plats

  Att lära sig bedöma utrymmet på krokskaftet är viktigt. Man måste ge varje material den plats det behöver, och lite väldet, för att man skall uppnå rörlighet för varje enskild fiber. En god tumregel för fiskliga flugor är att binda luftigt men inte glest. Det finns många som menar att en gammal och sliten fluga fiskar bättre än en ny. Jag tror att det beror på att på den slitna flugan har överskottsmaterialet slitits ned, så att flugan har uppnått den luftighet som gör att materialen kan röra sig fritt i vattnet. Ofta binder man nämligen in för mycket material på flugan. Det gör den både stel och klumpig. På en våtfluga bidrager det dessutom till att flytförmågan ökar och det var ju inte riktigt meningen. Mindre mängd material gör generellt flugor både snyggare, fiskligare, mer hållbara - och inte minst - lättare att binda med vackert resultat. Visst finns det tillfällen då man vill ha en extra kraftigt dressad fluga, men i övrigt gäller regeln om "inte mer material än vad som nödvändigtvis behövs", och oavsett om flugan skall vara av det kraftigare eller tunnare slaget, så behöver de enskilda fibrerna utrymme för att kunna röra sig om flugan skall fungera som det var tänkt.

  Man måste alltså lära sig att i förväg bedöma hur mycket plats varje enskilt material kommer att ta, annars slutar det bara med att man får flugor som ser ut som om de har "frontalkrockat". Ofta upptäcker nybörjaren inte de felaktiga proportionerna förrän i slutmomentet av bindningen - när det är dags att linda huvudet. Därför är det viktigt att lära sig se flugan "färdig i förväg", så att man redan vid infästning av till exempel vingar eller hackel kan avgöra om det finns nog med plats på krokskaftet för kommande bindmoment. Här kommer den tidigare nämnda planeringen också in i bilden. Det enda som hjälper för att lära sig hur mycket plats varje material tar och hur mycket material man skall välja och hur långt fram eller bak på krokskaftet det skall bindas in, är att öva och åter öva. Det är med materialen som med tråden; riktigt välbundna flugor har inte mer material än nödvändigt för att fungera väl. Efter ett tag övar man också upp sitt ögonmått, och då går det också lättare att binda hela serier av flugor med jämna och fina proportioner.

  Men väl så viktig som den tid är man avsätter för att öva, är den tid man lägger ner på att studera de enskilda materialen för att förstå deras inneboende möjligheter och begränsningar. Och lika viktigt är det också att man inser att även själva bindtråden är både ett "verktyg" och en "metod" i sig. Först då kan man välja rätt typ av tråd och sedan linda den med just den metod som är riktigast för det aktuella bindmomentet.

  Sätt dig därför ner en kväll och prova förutsättningslöst nya och annorlunda metoder att utföra också redan inlärda bindmoment. Kanske finner du - även om du bundit i många år - att det finns alternativa tillvägagångssätt. Och då märker du kanske också, att till exempel två till synes lika höns- eller tuppnackar - eller andra material också för den delen - i själva verket kan ha helt olika egenskaper. Ett mjukt hackel bör kanske dubbleras för att fungera riktigt bra - medan tvillingnacken inte behöver det. På det viset kan du gå igenom material efter material i din flugbindningslåda för att lära känna dem bättre. De erfarenheter du får på detta sätt hjälper dig också att lättare kunna kvalitetsbedöma material vid nyinköp.

  Och som ett litet avbrott i rotandet bland allt materialet kan du som övning prova att binda en fluga med så få bindtrådsvarv som möjligt med bibehållen hållfasthet - och jämföra med en tidigare fluga av samma mönster. Troligen blir du ganska förbluffad över resultatet. I ditt städ har du nämligen en fluga som är betydligt nättare och vackrare än den du tidigare band...

Hackel till torrflugor kan alternativt lindas framåt eller bakåt. I båda fallen fästs hackelstammens grovände vinkelrätt mot krokskaftet med 8-lindning. Båda metoderna har sina fördelar. Om man väljer att linda hacklet framåt ska bindtråden hänga vid huvudet. Man avslutar alltså flugan utan att gå med bindtråden genom hacklet. Lindar man däremot hacklet bakåt, måste man sedan transportera bindtråden genom hacklet för att komma fram till huvudet och riskerar då att binda ner en del hackelstrån. Flugan blir visserligen hållbarare - men kanske något fulare. Ned bindningen av enskilda hackelstrån kan undvikas genom att man lindar tråden med en zick-zack liknande rörelse. Lindas hacklet bakåt blir det sedan lättare att forma ett litet och nätt huvud.

Bilden ovan visar hur man lindar ett dubblat hackel. Det här är en utmärkt metod för flugor som ska fiskas under vattnet. För att linda ett dubblat hackel måste det första prepareras. Man börjar med att stryka fibrerna nedåt mot rotänden så att de står rakt ut från hackelstammen. Sedan stryker man med fingrarna från hacklets framsida/utsida på båda sidorna om mitt stammen så att fibrerna viker ihop sig till V-form bakom hackelstammen. Hacklet fästs in i sin spets, och man håller i hackelstammens tjockände direkt med fingrarna utan att använda hackeltång när man lindar. Genom att linda hacklet framåt kommer varje nytt varv att täcka det föregående, samtidigt som fibrerna blir aningen längre mot rotänden. Lämplig metod för laxflugor.

Det är mycket vanligt att man lindar ett dubblat kroppshackel längs med ribben inom laxflugebindningen, men det går alldeles utmärkt att göra så också på andra flugor. Det här är en metod som ger förhållandevis hållbara flugor - men framför allt vackra sådana - eftersom hackel stammen mer eller mindre försvinner. Den döljs där den ligger längs med ribben. Både ribben och hackelfjäderns spets fästs in vid krokböjen innan man lindar kroppsmaterialet. Först lindas så ribben i jämna varv, varefter det dubblade hacklet lindas efter, varvid man ser till att stammen ligger exakt intill ribben. Stryk gärna hackelfibrerna bakåt för varje nytt lindningsvarv, så blir resultatet vackrare. Även här håller man hackelfjädern direkt i fingrarna utan att använda tång.

Metoden ovan lämpar sig emellertid inte lika väl för flugor som skall utstå mycket omild behandling. Vassa fisktänder ruggar alltid upp en fluga, men har man otur kan också hackelstammen slitas av. Därför kan vi välja att linda hackelfjädern först - antingen framifrån och bakåt eller bakifrån och framåt -och sedan linda ribben över hacklet, men då så att ribben korsar hackelstammen. Med andra ord linda i motsatt varv. På samma sätt som vi lindade bindtråden med zick-zack rörelser genom torrflugehacklet, lindar vi nu ribben så att den inte onödigtvis binder ner några hackelfibrer utan att dessa kan röra sig fritt i vattnet. Denna metod ger hållbarare flugor än den föregående, men samtidigt blir slutresultatet inte lika vackert.

Vid inbindning av en hårvinge är det en detalj man särskilt bör hålla i minnet; det första varvet som läggs runt hårbunten skall också vara det som slutgiltigt är närmast krokböjen. Inget nytt trådvarv får sedan gå bakom detta - utan alla påföljande varv måste lindas framför. Annars blir vingen lätt tillplattad och flugans styling blir försämrad. Använd en välvaxad bindtråd, som gör att fibrerna verkligen fäster ordentligt och välj en tjockare tråd för grovt hår och en tunnare kvalitet för tunt hår. Skall mycket hår bindas in - eller om det valda håret är mycket tjockfibrigt - kan man dela upp det i flera mindre buntar. Se bara till att inbindningen inte växer framåt, utan att det blir plats för huvudet.

Många undviker att binda flugor med quillvingar, eftersom det anses svårt. Vingarna består av två lika breda sektioner från en höger- och en vänsterpenna. De enskilda fläderstrålarna sitter ihop med små hakar. Fäst den välvaxade tråden och måtta in vingarnas längd i förhållande till krokstorleken. På bilden är sektionerna förskjutna något för att visa att det är en höger och en vänster. Flytta fram pekfinger och tumme och för upp tråden i ett löst varv mellan tummen och främre sektionen. Vänd och gå ned med en lös slinga på baksidan mellan pekfingret och den bakre sektionen. Vänd under kroken och gå upp på nytt. Dra nu tråden ganska hårt och bestämt rakt upp samtidigt som tumme och pekfinger trycks mot varandra. Då veckas eller "nyps" vingen fast rakt ner.

Text och foto: © Anders Isberg 1994

Läs första delen:  Material & metoder I