Flugkast som inte finns

Improvisera mera

Att alltid kasta efter instruktionsboken kan innebära begränsningar i den praktiska fiskesituationen  Ett överhands sidokast med en liggande, stor och öppen linbåge, tvärt emot alla "kastregler", har många gånger hjälpt mig när kastutrymmet varit dåligt

Text & foto: Johan Klingberg

Vid fiske i små strömmar med trädöverhäng måste man lära sig att improvisera sina kast efter vad fiskesituationen kräver och omgivningen medger

  Under några år i mitten av 90-talet var jag verksam som guide och kastinstruktör. Mestadels handlade det om att lära nya flugfiskare, gamla som unga, flugkastandets sköna konst. Jag tillhör kanske inte de mest begåvade pedagogerna, men med stor egen vilja och energi och med tålmodiga kursdeltagare lyckades jag dock lära ut en tillräckligt god kastteknik för att göra mina elever till fullt dugliga fiskekastare – för det är skillnad på praktiskt fiske och casting.

  Jag startade alltid första flugkastningslektionen med att förklara de för mig då tre viktigaste principerna. Nämligen att spöet skall pendla mellan höga spöstopp, så att fluglinan inte börjar bilda stora åttor i luften. Fluglinan skall rulla framåt/bakåt och får inte avbryta sin rörelse förrän linan rätat ut sig inför nästa rörelse framåt/bakåt igen. Det tredje momentet, vilket oftast var det svåraste, var den för varje van flugkastare så välkända timingen.

  När jag ser tillbaka på mina lektioner idag, så får jag hävda att mina klienter var nybörjare och att min huvuduppgift var att på kort tid få dem nöjda med de egna prestationerna. Uppgiften var inte alltid helt lätt. Eleverna visade upp en provkarta på alla de vanliga nybörjarfelen, men jag drillade dem hårt. Allt enligt instruktionsboken!

  Men så fick jag anledning att tänka till. En vecka kom Linus. Han var 9 år och redan en hängiven spinnfiskare. Nu var förväntningarna på den kommande flugfiskekursen stora. Problemet var bara att Linus hatade kastexercisen, han ville ju fiska! Efter några dagars träning hamnade åtminstone flugan på vattnet framför honom istället för "överallt på en gång".

  Slutligen kom kvällen då det var dags att prova de egenhändigt bundna flugorna. Linus skämdes knappast för att vara den minst begåvade flugkastaren. Hans mål var ju inte flugkastningen i sig – utan att få fisk på fluga!

  Fisket var dessvärre dåligt och alla misströstade istället över en grillad korv vid den skönt värmande lägerelden. Alla, utom just det, Linus! Han hade istället knallat ner till tjärnen iförd flytväst och beväpnad med sitt flugspö…

  Efter en stund gick jag efter för att se till att han inte hade drullat i vattnet. Då jag kom fram låg Linus raklång vid strandkanten med spötopp och fluglina hängande strax utanför. Han metade med flugan!

  Anledningen till att han låg ner var att han inte syntes lika väl då.

  "Fisken blir ju rädd då en syns", sa han surt med adress till mig som kom klampande och störde hans fisk. Bredvid honom låg en jätteregnbåge, vilken skulle visa sig bli veckans största.

"Vad fick du den på", frågade jag
"På e’ Muddler", svarade han på sin breda västgötska.
"De går här alldeles ve’ kanten å’ surplar"

  Fel blir rätt

  Linus fascinerade mig mycket. Han hade struntat i instruktionerna men ändå gjort allting precis rätt. Löst situationen på det allra enklaste sättet, vilket också passade hans begränsning. Att Linus sedan dessutom tillhörde de få som senare i veckan lyckades fånga vild öring i Tidan gjorde ju inte saken sämre.

  Med tiden har jag börjat tänka om. Vi är ofta så begränsade i våra tankeramar, och som kastinstruktör påpekar man gärna vad som är fel utan att vända dessa fel och utnyttja dem till något positivt. Dessutom tycker jag mig märka att de senare årens massiva tillväxt av nya flugfiskare lett till att flugfisket fått status, regler och en tillvaro med mycket prestige. Bland annat växte en "långkastartrend" med perfektionistiska förtecken fram under 1900-talets sista årtionden. Målet med flugkastningen blev helt enkelt att hålla en snygg, tight linbåge för att avsluta med ett långt kast. Jag själv, som delvis är uppvuxen med stillavattenfiske, var inte sämre. Periodvis ägnade jag fler timmar till kastträning på gräsmattan än ute vid vattnet. Man ville ju inte göra bort sig inför kamraterna…

  Populariseringen av vår hobby har genererat en fantastisk utveckling av det nordiska flugfisket – på både gott och ont Fördelarna är att fler kunnat lära sig snabbare genom tillgången till bra informationsmaterial och instruktörer. Nackdelen har blivit att många inte har utvecklat en egen erfarenhet.

  Visst är det bra att lära sig kasta väl. Bekymret är bara att då vi ställs inför en situation vi aldrig mött tidigare måste vi improvisera. Många gånger ser man flugkastare som följer instruktionsboken slaviskt, men som får problem då situationen inte överensstämmer med någon redan given lösning.

  Naturligtvis måste vi fråga oss vad målet med ett kast är. Är det att kasta flugan runt en sten, eller skall flugan kunna få så lång fridrift som möjligt? Skall man använda sig av ett rollkast på platser där grenar hänger ut över ån? Oftast fungerar det bra, men sträcker de sig nära vattenytan kan istället ett hårt pressat underhandskast vara lämpligare. Som bekant för den vane strömvattenfiskaren varierar förhållandena från kast till kast. Det är sällan situationen på olika platser är densamma.

 Fysikens lagar

  Det finns ett kast för de flesta situationer, även om det inte alltid följer instruktionsboken. Men alla kast måste dessvärre följa fysikens lagar. Flugspöet genererar en kraft som accelererar linan framåt. Men som bekant motverkas denna kraft av gravitationen, vilket gör att man måste övervinna denna samt dessutom det bromsande luftmotståndet och friktionen i spöringarna. Då vi klarar av att generera exakt lagom energi genom spöklingan till linan för att också kompensera för denna "negativa energi", så kommer vi att nå vårt mål. Det handlar naturligtvis om teknik, men detta ställer i sin tur krav på förståelse om hur mycket energi och dirigering fluglinan skall ges av spö och kastare. Det är först när man inser flugkastningens begränsningar som man också ser möjligheterna och kan improvisera för att nå sitt mål där ute i strömmen.

  Det av många så lovordade underhandskastet banade väg för nya möjligheter. Dessvärre har det kanske lite okritiskt kommit att användas väl ofta, även då ett överhandskast är fullt användbart. Det finns nämligen rent fisketekniskt sett negativa aspekter på kast som river upp sår på vattnet som kan skrämma fisken. Många gånger då jag använt mig av underhandskast skulle faktiskt ett överhandskast varit möjligt, samtidigt som det i sig oftast är mjukare och mindre störande för fisken.

Artikeln fortsätter på sid. 2

Johan Klingberg © 2001
Besök gärna Johans hemsida och Blogg