Tillbaka till del 1

Fortsättning på artikeln:

Improvisera mera
av Johan Klingberg

  Öppen linbåge

  Det är snarare regel än undantag att det inte finns fullgott utrymme för bakkastet vid många bra fiskeplatser, där fisken finner både mat och skydd. Jag har under senare år ägnat nästan all min kastträning för att klara av att utföra överhandskast på sådana platser. Resultatet har blivit att alla mina tidigare erfarenheter och kastregler fått ge vika för en mer levande och förstående kastteknik.

  Vad är det då som skiljer min nya kastteknik från den gamla? För det första är min flugkastning inte längre något estetiskt som skall passa en trend i tiden. Tekniken är istället helt ägnad att passa det praktiska fisket. De tighta linbågarna förekommer nästan aldrig, förutom vid platser med mer öppen terräng. Istället har jag försökt komma underfund med hur linbågen beter sig. Jag har då förstått att den viktigaste lagen är att linbågens energi aldrig får tas ut av någon annan energi.

  Tänk dig ett vanligt överhandskast. Om linbågen i bakkastet får tid att rulla ut ordentligt är det lättare att få till ett fullgott framkast. Om du istället påbörjar framkastet då linbågen endast rullat ut till hälften bakåt, så kommer linan att falla över dig. Detta beror på att linans energi bakåt kommer att tas ut av den energi du tillför framåt. Det är här som mitt nya tänkade tar vid. Pröva istället att göra en vid båge i bakkastet. Linan kommer nu istället att hamna framför dig i framkastet. Detta beror på att den energi du tillför i framkastet är större än den som linbågen har bakåt. När du provat några gånger och behärskar tekniken någorlunda handlar det sedan mest om finslipning, så att du genom att variera vidden av linbågen också kan variera längden bakåt. Som du säkert förstår kan de vida linbågarna aldrig konkurrera med de tighta då det gäller längdkastning, men å andra sidan kastar man sällan mer än 12–15 meter vid praktiskt fiske.

  En vidare linbåge gör det många gånger svårare att rikta framkastet och till exempel styra in flugan under nedhängande grenar. Detta beror på att energin som tillförs framkastet delvis går förlorad vid ett för tidigt avbrutet bakkast. Här gäller det alltså att tillföra extra energi vid framkastet, vilket kan göras med ett enkeldrag. Det ökar energin och hastigheten hos linbågen och gör det lättare att dirigera flugan mot målet. Vill du sedan kasta långt vid mer öppet vatten, så avslutar du framkastet med en högt hållen spötopp. Linbågen blir då tightare, vilket ger mindre luftmotstånd och mer rörelseenergi framåt. Många av mina erfarenheter från de situationer jag beskriver är hämtade från fiske i småländska skogsåar. Strömmarna är sällan bredare än ett tiotal meter, vilket medför vissa krav på att framkastet går att rikta mellan eller in under utväxande grenar, där ju fisken ofta står. Om man däremot fiskar i större vatten, där precisionen istället ligger i att träffa en viss punkt i strömmen utan att det finns några framförvarande hinder, behövs inte den tighta linbågen vid framkastet. Då är det istället enklare att träffa rätt genom en högt hållen spötopp i det avslutande framkastet i kombination med lägre hastighet. Linan kommer på så vis att ta längre tid på sig för att nå vattenytan och kastet kan enkelt regleras i längd genom att man antingen för spötoppen längre fram eller bak och härigenom förlänger eller förkortar linlängden.

  Kast i sidled

  Ibland uppstår situationer där inget kast i höjdled är möjligt. Men då kan man faktiskt låta bakkastet gå i en horisontell cirkelbana i sidled längs grenar och sly. Det är faktiskt inte så svårt som det kanske låter, spörörelsen vid bakkastet sker helt enkelt i en cirkulär rörelse vilken linan sedan följer. Den runda, öppna linbågen ligger alltså ner i horistontalplanet. Framkastet kan däremot vara knepigare. Konsten ligger här i att man aldrig stannar upp rörelsen mellan bakkast och framkast utan låter denna ske i ett svep som en kontinuerlig rörelse.

  Om man lär sig att kasta med öppen båge i horisontalplanet behövs nästan inga underhandskast längre. Det innebär mindre störning på vattenytan, vilket för mig har öppnat nya möjligheter till trevligt strömfiske på skygg fisk i små vatten.

  Öva på vatten

  Många gånger finslipar vi kasttekniken på gräsmattan hemma. Detta är naturligtvis bra om det handlar om ren nybörjarträning. Men för att finslipa ett kast för fiske i trängda lägen så bör detta tränas ut vid vattnet. Använd dessutom alltid en fluga, gärna med avklippt krokböj för att inte fastna i växtligheten. Vattnet påverkar nämligen kastet eftersom friktionen vid lyftet hjälper till att spänna upp spöet vid bakkastet. Dessutom indikerar vattnet bättre än gräsmattan hur flugan landar och visar tydligt hur strömmen fattar tag i tafsen, något man måste kompensera för redan i kastet.

  Det finns i grunden inga felaktiga kast, så länge din fluga hamnar där du önskar. Men vill du öva på det beskrivna horisontella sidkastet, så börjar du med att öppna upp linbågen i bakkastet så att den blir bredare än normalt. Personligen vill jag att linbågen skall få en verkligt cirkulär bana. Då bibehålls energin då du påbörjar det för tidiga framkastet. Den cirkulära bågformen skapar du genom att ta i "lagom mycket". Framkastet är, som jag redan nämnt, svårare. Det gäller att växla om från en vid till en smalare linbåge.

  Även om min kastteknik i grunden inte är ny, så ger den nya möjligheter till fiske i trängda lägen. Så släpp din fantasi fri. Det viktiga är inte om kastet är vackert, utan om det uppnår sitt syfte. Det finns som sagt inga "rätt eller fel" i det här sammanhanget – bara kast som är bra eller mindre bra för den aktuella fiskesituationen. Det viktigaste är alltså inte kastets utseende, utan helt enkelt att det uppnår sitt syfte.

Johan Klingberg 2001 ©

Tillbaka till del 1